”Det förstår du när du själv har barn”
Det finns vissa uttryck jag är allergisk mot. Om de används i syfte att dumförklara folk i alla fall.
Ett av dem är ” Har du själv barn? Nähä, nä vänta du bara, du förstår vad jag menar den dagen du har det”. Det är egentligen gräsligt, men jag måste medge att det finns en poäng i det. Inte alla gånger givetvis, för visst finns det en massa människor som sitter på en oerhörd kunskap när det handlar om barn. I bland kan dessutom ett helt objektivt råd fungera tusen gånger bättre än ens egna subjektiva. Men så finns de där situationerna som man faktiskt inte kan förstå om man själv inte har barn. Tilläggas bör väl att alla föräldrar givetvis inte är likadana och har samma känslor och åsikter bara för att de råkar ha fått barn.
Om jag generaliserar lite då så har jag idag en helt annan förståelse för hur det kan kännas att skola in sitt barn på förskola (även om jag själv inte har noja över just det), hur det känns att varje dag under ett par år bära ut sitt förbannade barn från förskolan när det inte vill gå hem, hur det känns när ungen får ett vansinnesutbrott i affären och hur våldsamt provocerad man kan bli av ett litet barn som vet precis på vilka strängar det ska spela. Jag vet också hur mosig i hjärnan man blir av evighetslånga sömnstörningar, jag vet hur känslan av maktlöshet känns och framför allt vet jag att det inte är så jävla lätt alla gånger som man tror innan!
Ytterligare ett exempel: ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Som jag har skrattat åt det och tänkt ”Yeah, yeah, right. Hur svårt kan det vara?”. Men, skrattar bäst som skrattar sist. En bebis är en baggis att ta hand om jämfört mot en trotsig treåring, som i sin tur är rena barnleken mot en trotsig femåring. Påminn mig kära vänner, om en sisådär 8-9 år, om hur enkelt det var att ha ett litet barn 