Om det här med kärlek…
För några år sedan hamnade jag i en spännande diskussion kring just detta. Några personer hävdade att de skulle bli helt och hållet och totalt förkrossade i fall de skulle bli lämnade av sina kärlekar (ja, det motsatta alternativet att det ev. skulle vara de själva som skulle välja att gå existerade öht inte). De hävdade att de aldrig skulle kunna leva ensamma och att det vore i princip det absolut värsta som skulle kunna hända dem.
Jag vet inte riktigt om jag tycker att detta är intressant, skrämmande, tragiskt eller fascinerande.
Missförstå mig inte. Jag älskar också. Men jag föredrar att leva tillsammans med i stället för genom någon. Jag vill ha kvar min egen identitet i stället för att bara vara en del av ett par. Jag skulle med största sannolikhet också fälla tårar och tycka att det vore trist i fall jag skulle hamna i den situationen. Men det skulle inte få knäcka mig totalt.
Och hur vet jag detta då? Det vet jag givetvis inte. Men kanske har jag trots allt lärt mig något genom alla år. Hoppas jag. Jag har också levt genom i stället för tillsammans och något mer skevt och osunt får man leta efter tror jag. Jag har vänt ut och in på mig själv för att passa andra och passa in. Allt för att få kännan känslan av att kanske vara åtminstonde lite älskad. Så här ett antal år senare känns det bara patetiskt och tragiskt.
Så i stället för att förvandlas till ett offer hoppas jag att jag i stället skulle våga lita och tro på mig själv. Det borde vi alla göra lite mer.
mars 13th, 2011 at 17:20
Mycket bra skrivet!
Btw – förskolan där jag vick-jobbar kommer öppna en ny avdelning i augusti. Reggio Emilia-inspirerad osv. Om du skall söka jobb vill säga!
Mölndal kanske är för långt bort iofs? 
mars 13th, 2011 at 17:55
Åh! Fasen också, nu har jag blivit tipsad om både Kungälv och Mölndal
Verkligen intressant, men jag måste nog i första hand söka och hoppas på Hisingen,, eller i alla fall Centrum för att ha nån möjlighet att få ihop detta med mina egna unfar och deras förskola (förskolOR?!).
mars 14th, 2011 at 17:52
Kärlek,kärlek, kärlek, handlar nog mycket om rädsla att bli själv att klara vardagen själv att inte ha någon att komma hem till, inte någon som ger en kram, en blick ett hej…
samtidigt e det de finaste som finns, och som man bara kan dela med en som har besvarade känslor.
Kärra karin, dit borde du kunna åka smidigt.. kungälv, ja två 100 % finns fortfarande…
mars 14th, 2011 at 19:43
Ja, så tror jag med att det är, delvis i alla fall. Men det är ju ändå på ett annat sätt. Det är ju när man totalt ger upp hela sig själv som person det blir knasigt…
Kärra? Vad har du nu hittat? haha