Såklart! Vi minns vår mamma som konstant ganska sur när vi var barn (3 ungar med två års mellanrum mellan varje…) men att hon blev glad senare. Ungefär samtidigt som hon började jobba och den äldsta var 10, andra 8, tredje 6 och fjärde 1 då . Inget som haft men på varken oss eller vår relation idag- varken surheten eller jobbandet då .

Fotnot: Min man sjunger nu ‘ibland är man sur, ibland är man trött, lev med det’ för B som inte vill sova, haha. Nu ska jag jobba undan!

Haha, jag älskar sånna historier. Och sånna ungar med. Det är bara det att man blir så himla galen när det är ens egna som gör alla hyss ibland. Men då är det bra med en stor garderob som man kan gå in i och räkna till tio i

(Min syrra satt f.ö. och åt körsbär i körsbärsträdet med sin finaste brudnäbbsklänning- (och min!) och vägrade öppna munnen för tandläkaren eftersom hennes pappa var chef på stans livsmedelsaffär och det var både när hon var fem och senare. Och det gick bra med henne också . Själv har jag inte haft ngt trots förrän jag blev vuxen så kan tyvärr inte bjuda på mig själv ).

Ja, alltså, jag gillar ju också när det händer något, när allt inte bara är helt stillastående och lamt, men i de där svåra situationerna och mönstren som ibland är svåra att bryta, blir jag nästan provocerad av folk som alltid tycker att allt är så himla lätt jämt (i alla fall om de själva inte suttit i samma sits).

Och ja, jag önskar nog att jag var lite mer stabil ibland, men jag känner mig oerhört labil i vissa delar av föräldraskapet, främst de som rör A. Det är ju en jätteskillnad med N, där har jag ju säkert 20 pers som jag kan fråga om råd