Welcome to the Jungle

Ibland sker det saker som gör att man stannar upp och ser sig omkring, men oftast rusar livet bara på. Tills det tar slut. För slut tar det ju nån gång. Ibland förr och ibland senare. I morse ringde pappa och berättade att min lilla farfar inte längre finns.

Jag är snart 30 och har haft alla mina far- och morföräldrar med mig genom hela livet (nåja, min riktiga morfar har jag aldrig träffat men han hade en god stand in som skötte det jobbet utmärkt och som är saknad sedan några år tillbaka). Det är en lyx som inte är alla förunnat. Och nu är de två kvar, mormor och farmor. (Det är så man undrar om man själv kommer att stå där kvar så småningom?)

Den här gången har livet haft sin gång och mitt i det sorgliga är det skönt. Det känns som att det har varit nog med tragiska dödsfall bland familj och vänner under åren som gått.

Idag kommer underbara R hit. (Jag tror att hon kanske snart skulle kunna extraknäcka som jourhavande präst eller medmänniska ) R är en av alla dem som jag verkligen saknar från skoltiden så det ska bli underbart att äta kladdkaka med henne hela dagen lång

Vill du att jag ska fälla ner rullgardinerna så vi slipper se skitvädret?

*rulla rulla* Bort med skiten! *rulla rulla* Bort med skiten! *rulla rulla* Bort med skiten!

Det finns vissa uttryck jag är allergisk mot. Om de används i syfte att dumförklara folk i alla fall.

Ett av dem är ” Har du själv barn? Nähä, nä vänta du bara, du förstår vad jag menar den dagen du har det”. Det är egentligen gräsligt, men jag måste medge att det finns en poäng i det. Inte alla gånger givetvis, för visst finns det en massa människor som sitter på en oerhörd kunskap när det handlar om barn. I bland kan dessutom ett helt objektivt råd fungera tusen gånger bättre än ens egna subjektiva. Men så finns de där situationerna som man faktiskt inte kan förstå om man själv inte har barn. Tilläggas bör väl att alla föräldrar givetvis inte är likadana och har samma känslor och åsikter bara för att de råkar ha fått barn.

Om jag generaliserar lite då så har jag idag en helt annan förståelse för hur det kan kännas att skola in sitt barn på förskola (även om jag själv inte har noja över just det), hur det känns att varje dag under ett par år bära ut sitt förbannade barn från förskolan när det inte vill gå hem, hur det känns när ungen får ett vansinnesutbrott i affären och hur våldsamt provocerad man kan bli av ett litet barn som vet precis på vilka strängar det ska spela. Jag vet också hur mosig i hjärnan man blir av evighetslånga sömnstörningar, jag vet hur känslan av maktlöshet känns och framför allt vet jag att det inte är så jävla lätt alla gånger som man tror innan!

Ytterligare ett exempel: ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Som jag har skrattat åt det och tänkt ”Yeah, yeah, right. Hur svårt kan det vara?”. Men, skrattar bäst som skrattar sist. En bebis är en baggis att ta hand om jämfört mot en trotsig treåring, som i sin tur är rena barnleken mot en trotsig femåring. Påminn mig kära vänner, om en sisådär 8-9 år, om hur enkelt det var att ha ett litet barn

Jag gillar att läsa biografier. Gärna av gamla (mer eller mindre i alla fall) avdankade rockers. Vissa kryper sig in under skinnet, som The Heroin diaries. Andra är underhållande, som The dirt. Andra är oerhört sega (och kanske lika omständig som bandet i sig?), t.ex. Welcome to the jungle. (Jag kanske är orättvis mot den? Jag läste den i samband med att jag väntade på/födde/dygnetruntpassade N och vem som helst är väl lite disträ då kanske… Men nä, den var inte rolig ändå.)

Just nu läser jag Ozzy. Och jag hann faktiskt inte ens börja innan jag fnissade gott. Så, den rekommenderas som lättsam underhållning. Om man nu gillar den här typen av böcker alltså.

Ah, nu har det börjat. Kunde visserligen tro det när det gällde flax-Axl. Hittade henne så här i går kväll:

Men hon har det väl i generna eller nåt… A, 8 månader:

Två av familjens medlemmar är extra humoristiska (tycker de själva i alla fall…). Visst visst, vi andra tycker väl också att det är skoj men M och A ligger verkligen på en helt annan nivå.

Så igår hade A laddat hela dagen för ett bus med M när han kom hem. Och japp, kycklingkryddan till nudlarna åkte i kaffemuggen och hon höll nästan på att kissa ner sig av skratt. I morse kom ”hämnden”. Blå mjölk i paketet

Hallå? Snutten?!

Det händer att jag känner mig som en sån där hurtig och duktig förälder. Ungefär ett par gånger om året. Då får man passa på.

Morot, tomat, luktärt, solros och krasse blev det

Igår besökte vi Vargön och fam EDE + nya I (så nu heter de alltså fam. EDEI i fortsättningen). Föresten, det hade ju varit lite spexigt om de valt ett namn som började på T i stället. EDET

Japp. Applåderna haglar hör jag

Hur som haver. Som vanligt var det mycket trevligt. Det är det alltid. Och som vanligt känner man att det händer alldeles för sällan.

Och visst var hon en liten godbit, det lilla livet. Nu är det ju inte våldsamt längesen i alla fall N var tre veckor och en pyttis (även om biffen N låg i en annan viktklass om man säger så… ) men ändå känns det som 100 år sedan. Märkligt.

Hmm, vad tänker M? Är det ”Oh, en sån här liten vill jag ha igen!” eller kanske ”Göta Petter, vilken tur att de växer?”

—

Idag, måndag, har vi varit på BVC. N vägde in på 10760g. Även A fick en vägning (20kg) och en mätning (112.5cm).

(Man skulle kunna säga att det är en utmaning att ta kort på ett barn som precis upptäckt att hon inte behöver sitta still om hon inte själv vill…)