Welcome to the Jungle

När jag flyttade hit till storstaden var det anonymiteten som som var den bästa vinsten (jaja, om man inte räknar med allt annat då ). Från att ha kommit från en pytteliten håla, via en liten stad, var det helt underbart. Jag visste ingenting om folk och de visste heller ingenting om mig. I grund och botten är jag en nog lägenhetsmänniska (vilket M brukar säga i alla fall, även om han mest syftar på min ovilja mot trädgårdsarbete) och det var lite av en skräck när vi bestämde att vi skulle flytta från stan och ut på ”landet”. Jag hade alla fördomar man kunde tänkas ha mot villaområden. Jag såg framför mig hur folk stod bakom gardinerna och tjuvkikade, hur grannar blev osams om staket och gräsklippning och kanske framför allt hur folk älskade att lägga sig i saker de inte hade det minsta med att göra.

Så hur blev det då? Jo, faktiskt blev det inte så illa. Detta är nog enbart tack vare att vi har helt underbara grannar! Utan dem hade jag blivit galen. Fast även om jag trivs här så var alla mina fördomar inte bara fördomar

Och från att ha gått från att helt vilja sitta i en lägenhet mitt i stan skulle jag nu kunna tänka mig att bo i en liten stuga mitt i ingenting. (Eller ja, nu ljuger jag lite. Dels är jag alldeles för mörkrädd för det och dels skulle det bli väldigt opraktiskt. Dessutom gillar jag ju att umgås med folk. I lagom dos.) Men trots att våra grannar verkar gudasända saknar jag att ha ett litet hörn där jag kan sitta utan att någon alls kan se mig.

Vi bor näst först i vårt område. Det innebär att alla som ska iväg eller hem (samt ska lämna/hämta på förskolan!) passerar oss på framsidan. På baksidan har vi en skog och innan den en liten väg som fungerar som promenadväg. Sommartid är den rätt så ”livligt” trafikerad av folk, hundar, barnvagnar och allt vad det nu är. Vårt område är också väldigt barntätt, vilket ju är fantastiskt på många sätt! ”Problemet” är dock att många ungar är högt och lågt. Man vet aldrig om man riskerar att köra på dem med bilen eller om man kan ha en pool på gräsmattan utan att riskera att man får fiska upp ett barn som är på vift och som man inte har en aning om att de är där…

Och jag inser nu att jag verkligen låter som en bitter gammal tant och försöker därför inse att det är jag själv som valt detta. Och det gör jag! Det är bara det att ibland skulle det som sagt vara underbart att bara få sitta, helt ensam, i ett litet hörn och lyssna på fåglarna. Det sista kan bli svårt eftersom ”stora vägen” (som det heter när man kommer från en liten håla), är genomfartsväg till alla som jobbar på Volvo.

Men! I stället för att gnälla enbart för gnällandets skull (vilket jag blir galen på och ska skriva ett annat inlägg om en annan dag) så försöker jag hitta en lösning på detta. Jag hävdade ju faktiskt på min anställningsintervju att jag var en lösningsinriktad person Så nu har jag satt M på detta uppdrag; att bygga ett plank!

Fortsättning följer…

Ja, det är så det känns ibland. Oftast tycker jag att det gynnar mig, att kunna se saker ur två perspektiv, men ibland blir det problem. Som förälder har jag har svårt att engagera mig i diskussioner om i fall det ska vara äpplen eller päron till mellanmål och jag tycker att det är sorgligt hur debatten ibland förs. Jag vet hur tidspressen ser ut, hur pappershögarna växer, hur budgetar stramas åt, hur resurserna och tiden med barnen krymper. Det är dystert att gång på gång få höra hur pedagoger beskylls för en verklighet de inte kan göra så mycket åt. För sådan är verkligheten ibland. Aldrig, eller sällan, är det pedagogernas röster som hörs i debatten. Dessa röster är märkligt nog inte så mycket värda verkar det som och i stället får de agera klagomur för en organisation där besluten fattas långt över deras huvuden.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?