Welcome to the Jungle

Urkärnan i att vara kvinna verkar vara kunna bli gravid och föda (OBS! På det korrekta sättet givetvis, kejsarsnitt vik hädan!) barn.

Ibland hör jag hur barnlösa kvinnor (om jag nu får generalisera i detta känsliga ämne?) menar att de inte känner sig som hela kvinnor och att kvinnligheten på något vis går förlorad. Jag kan inte förstå hur de känner men jag kan förstå att de känner så.

Men! Om det nu råkar vara så att vi lyckas blir gravida och föda barn, kanske både ett, två och fem stycken, är vi fulländade och lyckade som kvinnor då? Nej, minsann, för så fort vi lämnat BB börjar jakten. Jakten på att få den perfekta kroppen tillbaka (tillbaka? Jag visste inte ens att jag hade den innan? Vart låg den då? i Garaget?).  När jag fick N hann jag inte ens ut från BB innan den föll över mig. Kvinnan jag delade rum med ett kort slag ojade sig över att hennes mage inte hade gått tillbaka ännu. Det var ju ändå 5 timmar sedan hon födde, så var det inte sist! (Ja, jag är helt seriös.)

Här hittar jag en smaskig artikel som spär på mina funderingar.

Summa av detta: Shame on you, kvinna, i fall du inte kan bli gravid. Men nåde dig om du lyckas och låter det synas efteråt att du kan!

(Och, som en kommentar till artikeln, det enda sättet jag skulle hinna tillbringa tid på gymmet sex dagar i veckan vore om min personliga tränare läste min kurslitteratur för mig samtidigt som jag joggade på löpbandet. Samt om mina ungar skjutsade mig dit.)

Åter igen skrattar jag högt när jag läser en kursbok. Den här gången är det Helena Josefsons bok Genus – hur påverkar det dig? (Ja, just precis den där boken N suktade efter och nu förstår jag varför).

På sidan 85 läser jag följande: ” En del människor gör liknelser med djurs beteende när jämställdhet diskuteras. Några menar att fortplantningen i djurvärlden ger svar på frågor om manligt och kvinnligt. Många honor i djurvärlden tar hand om ungarna och och hanarna vill ha sex med så många som möjligt för att sprida sina gener. Men jämförelser med djurvärlden haltar. Djur gör på så väldigt många sätt. Änder är konstant otrogna, duvor lever i par, hundar slickar sig i stjärten, apor våldtar och lejonhanar äter upp andra hanars lejonbarn.”

Hahaha.

Det är tur att det även finns hopp för storasyster, att det inte bara är Manboy hon diggar till…

(Ljudet är lite skumt, men det är iaf Sonata Arctica i fall ni inte hör det )

Okej, vi tar en bildvisning på detta fantastiska framtidshopp va?

Under den senaste månaden har N hasat/släpat/tryckt sig runt över golvet (samtidigt som hon har stått på alla fyra och skällt som en arg Pitbull). Hon har inte riktigt kopplat det här med hur armar och ben ska smarbeta så hon har mest puttat sig själv bakåt (och säkert är det därför hon inte fattat hur hon ska krypa heller).

Men! Så idag låg det en bok på mattan och jäklar vad hon satte ”fart” och ålade som värsta soldaten i träskmark (nåja… viss tull på sanningen där ja) mot boken. Vi har försökt med leksaker, nappar, snuttefiltar och oss själva, men utan resultat. Den här boken däremot gav tydligen kraft nog att kämpa hårdare en stund.

Vilken bok det var? Den här. Haha. Jag visste väl att det fanns hopp om den ungen.

N är ett oerhört intelligent barn. Hon kan säga:
* mamma (maaaaaaaa)
* pappa (bababababababa)

Hon kan även:
* kaffebryggare (kkkssscchhhhhhhppprrrrrrrrrrr)
* låta som dammsugaren (iiiihhhhhhhhhhh)
* sjunga Beatles gamla slägdänga She loves you (jäjäjäjäjä)
* be om en leksak (UH!)

OMG. Jag måste nog ansöka om tidigt medlemskap i MENSA åt det lilla barnet.

(Ja, givetvis är jag ironisk. Tänk att det på allvar finns folk som säger ”Idag sa Lotta, 4 månader, väderleksrapport (och lilla Lotta vet också precis vad just det där ordet betyder)!”)

Många gånger har jag fått höra att det är bäst att skaffa syskon tätt, för då har de så roligt tillsammans. Själv tror jag inte att det finns någon universalålder för det där. Ingen kan få N att skratta så högt som A och när N ska åka till farmor och farfar ensam surar A inte för att hon inte får åka, utan för att hon kommer att sakna N alldeles för mycket och tycker att N ska vara hemma med henne i stället.

Det kommer att komma stunder när de skyr varandra som pesten, precis som alla syskon, oavsett ålder. Men just nu känns det fortfarande bara helt rätt att det är 4½ år mellan dem.

Oj oj. Nu har jag sorterat och märkt det mesta som ska med till Tittut i april. Nu fick man ju visserligen inte ha med sig obegränsade mängder med kläder och saker men ändå en hel del. Jag har fyllt upp min lista till bristningsgränsen men alla ni som är aspiranter på att i framtiden gräva i förrådet kan pusta ut, för det märks knappt i lådorna Ofattbart…

Barnet har sovit i två timmar och inte en strumpa har blivit sorterad. Däremot har jag fixat 21 luncher till det lilla livet. Hörde jag en applåd? Jasså, inte den här gången heller nej.

A och M har åkt i väg en sväng. Själv underhåller jag N. Snart ska hon sova en stund ute och då ska jag passa på att sortera och gå igenom alla barnkläder i friggeboden. Har ni inte hört av mig inom en vecka håller jag fortfarande på…

Hahaha. Jag bara älskar det. Tack Mari.

Hallå? Vart ÄR ni?

Det känns som om jag är instängd i en bubbla. Runt omkring mig surrar plutti-snutt, gulli-gull, rosa grädde, fredagsmys och alla var sååååå lyckliga där de satt och luktade på blommorna! OMG, jag orkar inte med mer sånt!

Jag citerar baksidan av Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst: ”Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull, och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp.”

Jag kan inte hålla med mer. Jag vill höra bitterfittorna gnälla över hur sjukt trötta de är på att gå upp på morgonen, hur trist det är att betala räkningarna/skala potatis/tvätta/skura/laga middag och jobba arslet av sig. Jag vill höra om fler som ibland blir sjukt trötta på vardagen, som glömmer att ta med extrastrumpor till förskolan 8 dagar i rad och som ibland funderar på vad i hela världen de har gett sig in på.  Låt mig få läsa om livskriser, tårar och verklighet. Om hur sjukt jävla svårt det kan vara att hålla ihop en familj där alla drar åt olika håll. Från dem som har varit med ett tag…

Kan livet bara vara snutte-plutt hela tiden? Seriöst? Eller handlar det bara om självbevarelsedrift, att inte hänga ut sitt dötrista liv på internet? Ah, jag vet inte. Sjukt trist är det i alla fall att hela tiden läsa om att ”nu blir det fredagsmys framför Let´s dance. Hela familjen sitter i knät på varandra och är sååååå lyckliga! <3 <3 <3)”. Att jag enkelt kan lösa det problemet genom att sluta läsa? Ja, bra ide´, men det är så himla göttigt att gotta sig i det samtidigt.

OMG vad jag låter bitter (skönt att nån väger upp lyckan). Tur att jag inte tvingat dig att läsa den här bloggen

Barnet äter burkmat!

(Ps. Det krävdes ett restaurangbesök…)

Idag är jag irriterad på två saker:

1. Att den här bloggen nu mer är så jävla långsam jämt. Hade jag orkat hade jag bytt.

2. Att jag är för trög för att fatta vad FK pratar om (jag frågade dem innan och jag frågade dem under tiden och trodde verkligen att allt var som vanligt eftersom jag tyckte att det var det de sa). Jag tänkte ju att jag skulle ta och piffa till tillvaron nu under våren genom att ta ut lite FP. Under alla tider har jag haft FP baserad på mitt tidigare arbete (före skolan). Det har jag helt plötsligt inte längre (p.g.a. att jag inte jobbar vid sidan av studierna enligt FK, huh?). Så nu får jag lägsta nivån och aldrig i livet att jag plockar dagar då! Det är ju som att kasta dem i sjön. Så nu blir det ingen mer FP på ett bra tag (dvs innan jag hunnit jobba upp den…). Inte för att jag hade någon hög ersättning innan detta heller visserligen, men när man får ut mer i barnbidrag är FP känns det ju totalt meningslöst. Nej, jag tänker inte ringa dem och försöka få någon klarhet i det heller, för det spelar ingen roll egentligen. Jag är bara trött på detta just nu…

Jag sliter vidare med första delen av andra tentan… Och det är så gott som klart men jag vågar inte publicera det, haha. Jag är ju en hopplös nybörjare på allt som rör bloggar, foldrar, formgivning och sånt där och det känns lite läskigt måste jag säga. Jag är ju visserligen nöjd med vad jag gjort och det handlar om några futtiga hp i kursen, men ändå… Jag hade kunnat bygga ut det i det oändliga men enligt instruktionerna ska det enbart röra sig om 1-2 A4 i ren text. Det är knixigt måste jag säga. Nåja. Det blir nog bra.

I kväll kommer N hem. Oj vad vi har saknat henne allihop! Och trots att det var alldeles tyst hela natten vaknade jag ändå. Kanske just därför?