Welcome to the Jungle

Urkärnan i att vara kvinna verkar vara kunna bli gravid och föda (OBS! På det korrekta sättet givetvis, kejsarsnitt vik hädan!) barn.

Ibland hör jag hur barnlösa kvinnor (om jag nu får generalisera i detta känsliga ämne?) menar att de inte känner sig som hela kvinnor och att kvinnligheten på något vis går förlorad. Jag kan inte förstå hur de känner men jag kan förstå att de känner så.

Men! Om det nu råkar vara så att vi lyckas blir gravida och föda barn, kanske både ett, två och fem stycken, är vi fulländade och lyckade som kvinnor då? Nej, minsann, för så fort vi lämnat BB börjar jakten. Jakten på att få den perfekta kroppen tillbaka (tillbaka? Jag visste inte ens att jag hade den innan? Vart låg den då? i Garaget?).  När jag fick N hann jag inte ens ut från BB innan den föll över mig. Kvinnan jag delade rum med ett kort slag ojade sig över att hennes mage inte hade gått tillbaka ännu. Det var ju ändå 5 timmar sedan hon födde, så var det inte sist! (Ja, jag är helt seriös.)

Här hittar jag en smaskig artikel som spär på mina funderingar.

Summa av detta: Shame on you, kvinna, i fall du inte kan bli gravid. Men nåde dig om du lyckas och låter det synas efteråt att du kan!

(Och, som en kommentar till artikeln, det enda sättet jag skulle hinna tillbringa tid på gymmet sex dagar i veckan vore om min personliga tränare läste min kurslitteratur för mig samtidigt som jag joggade på löpbandet. Samt om mina ungar skjutsade mig dit.)

Åter igen skrattar jag högt när jag läser en kursbok. Den här gången är det Helena Josefsons bok Genus – hur påverkar det dig? (Ja, just precis den där boken N suktade efter och nu förstår jag varför).

På sidan 85 läser jag följande: ” En del människor gör liknelser med djurs beteende när jämställdhet diskuteras. Några menar att fortplantningen i djurvärlden ger svar på frågor om manligt och kvinnligt. Många honor i djurvärlden tar hand om ungarna och och hanarna vill ha sex med så många som möjligt för att sprida sina gener. Men jämförelser med djurvärlden haltar. Djur gör på så väldigt många sätt. Änder är konstant otrogna, duvor lever i par, hundar slickar sig i stjärten, apor våldtar och lejonhanar äter upp andra hanars lejonbarn.”

Hahaha.

Det är tur att det även finns hopp för storasyster, att det inte bara är Manboy hon diggar till…

(Ljudet är lite skumt, men det är iaf Sonata Arctica i fall ni inte hör det )

Okej, vi tar en bildvisning på detta fantastiska framtidshopp va?

Under den senaste månaden har N hasat/släpat/tryckt sig runt över golvet (samtidigt som hon har stått på alla fyra och skällt som en arg Pitbull). Hon har inte riktigt kopplat det här med hur armar och ben ska smarbeta så hon har mest puttat sig själv bakåt (och säkert är det därför hon inte fattat hur hon ska krypa heller).

Men! Så idag låg det en bok på mattan och jäklar vad hon satte ”fart” och ålade som värsta soldaten i träskmark (nåja… viss tull på sanningen där ja) mot boken. Vi har försökt med leksaker, nappar, snuttefiltar och oss själva, men utan resultat. Den här boken däremot gav tydligen kraft nog att kämpa hårdare en stund.

Vilken bok det var? Den här. Haha. Jag visste väl att det fanns hopp om den ungen.

N är ett oerhört intelligent barn. Hon kan säga:
* mamma (maaaaaaaa)
* pappa (bababababababa)

Hon kan även:
* kaffebryggare (kkkssscchhhhhhhppprrrrrrrrrrr)
* låta som dammsugaren (iiiihhhhhhhhhhh)
* sjunga Beatles gamla slägdänga She loves you (jäjäjäjäjä)
* be om en leksak (UH!)

OMG. Jag måste nog ansöka om tidigt medlemskap i MENSA åt det lilla barnet.

(Ja, givetvis är jag ironisk. Tänk att det på allvar finns folk som säger ”Idag sa Lotta, 4 månader, väderleksrapport (och lilla Lotta vet också precis vad just det där ordet betyder)!”)