För några år sedan hamnade jag i en spännande diskussion kring just detta. Några personer hävdade att de skulle bli helt och hållet och totalt förkrossade i fall de skulle bli lämnade av sina kärlekar (ja, det motsatta alternativet att det ev. skulle vara de själva som skulle välja att gå existerade öht inte). De hävdade att de aldrig skulle kunna leva ensamma och att det vore i princip det absolut värsta som skulle kunna hända dem.
Jag vet inte riktigt om jag tycker att detta är intressant, skrämmande, tragiskt eller fascinerande.
Missförstå mig inte. Jag älskar också. Men jag föredrar att leva tillsammans med i stället för genom någon. Jag vill ha kvar min egen identitet i stället för att bara vara en del av ett par. Jag skulle med största sannolikhet också fälla tårar och tycka att det vore trist i fall jag skulle hamna i den situationen. Men det skulle inte få knäcka mig totalt.
Och hur vet jag detta då? Det vet jag givetvis inte. Men kanske har jag trots allt lärt mig något genom alla år. Hoppas jag. Jag har också levt genom i stället för tillsammans och något mer skevt och osunt får man leta efter tror jag. Jag har vänt ut och in på mig själv för att passa andra och passa in. Allt för att få kännan känslan av att kanske vara åtminstonde lite älskad. Så här ett antal år senare känns det bara patetiskt och tragiskt.
Så i stället för att förvandlas till ett offer hoppas jag att jag i stället skulle våga lita och tro på mig själv. Det borde vi alla göra lite mer.
