Kulturkrockar
lördag, december 25th, 2010Jag satt och tänkte på detta med kulturkrockar här om dagen i badet (jo jo, ni skulle bara veta hur många bra idéer till uppsatser och liknande jag fått där). För gemene man innebär väl ofta begreppet kulturkrock att man associerar detta till kultur = religion och problem när dessa inte riktigt kan sammanfogas. Jag tänker emellertid på helt andra kulturkrockar.
Jag tror rätt så hårt på detta med ett sociokulturellt tänkande (lite enkelt förklarat som att vi formas, lär oss och blir de vi blir i sociala sammanhang). Och då behöver man inte slå på stort och tänka i jätteskalor utan det räcker med att titta på oss själva, hur vi formas och har formats av och i våra egna små kulturer.
Ett exempel:
En pojke växer upp i en klassisk kärnfamilj där det ingår en mamma, en pappa och tre syskon i en trevlig förort till storstaden. Pappan jobbar och sliter som sig bör och mamman tillbringar många år hemma. Pojken växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. Han väljer en klassisk manlig gymnasielinje och fortsätter på den vägen ut i arbetslivet. Då och då mellanlandar han åter igen i hemmet på sin väg framåt i livet.
En flicka växer upp i en något annorlunda familj i en liten ort på landet. De första åren tillbringas tillsammans med en ensamstående mamma och tre halvsyskon för att sedan fortsätta med en ensamstående pappa. Flickan växer upp, formas av åsikter, normer och värderingar. När hon är 15 flyttar hon hemifrån och återvänder inte igen på det viset. Hon går en estetisk gymnasielinje och därefter försöker hon klara sig så gott det går på praktikplatser, timvikariat och a-kassa. Efter några år går hon vidare till högskolan och tar en examen.
Och någonstans på vägen möts dessa två. Och som ett brev på posten kommer… Just det. Kulturkrockarna. Och som det kan krocka sedan! Man kan undra vem som sliter sitt hår hårdast? Båda tänker förmodligen ganska ofta ”oj, hur i hela världen kan man tänka så här?!”. Och vem är det som har rätt? Båda är ju formade av sin lilla subkultur (om man nu kan använda sig av det begreppet i den här funderingen?) och båda tycker förmodligen att deras synsätt är det rätta.
Livets pussel är väl att kunna kombinera två liv. Att ge plats för olika åsikter utan att gå för långt från sina egna värderingar. För är det inte just våra värderingar som är det mest grundläggande för vilka vi är? Åsikter och normer är förhandlingsbara, även om normerna ofta är trögare än åsikterna. Men våra värderingar är väl ändå den tyngsta byggstenen i våra identiteter. Eller?
Och självklart uppstår problemen främst när man inte kan göra ett perspektivskifte. Men vad beror det på, om man nu inte kan det? Jo, tillbax till uppväxtens formande kraft igen. Vi har alltid möjlighet att lära oss nya saker, men om man inte är öppen för detta från början kommer denna vilja aldrig att slå ner som en klar blixt från himlen.
Jaa… Detta var väl en trevlig liten reflektion så här på juldagen? Kanske återkommer jag till detta nästa gång jag har badat.
