Ah, detta var klurigare än jag kunnat ana. Jag är så van vid att ha hela dagar att disponera. Nu ägnar jag dagarna åt konflikthantering, underhållning och tvätt samtidigt som jag läser om (och försöker förstå) feminsimens historia, genuskontrakt och de normer vi så snällt inordnar oss under på kvällarna.
Behöver jag säga att det är kortslutning i hjärnan på fler sätt än ett just nu?
Som ni vet hänger jag alldeles för mycket på Tradera. Jag läser säkert 200 objektsbeskrivningar om dagen. Och då och då springer jag på ett märkligt uttryck gällande barnkläder, nämligen ”dagisskick”. Men det menar man, så vitt jag kan förstå, att man inte kan förvänta sig något toppskick på plagget. Fläckar, hål och revor är vanligt förekommande.
Ok. En jacka som är solkig på ärmsluten kan jag (barnet menar jag ju givetvis egentligen) leva med, men hål i stövlar och revor i regnbyxor. Huh?! Skulle det vara optimalt att härja runt timme efter timme i vattenpölar på förskolan iklädd gummistövlar med hål och regnbyxor som hänger på sniskan och läcker som såll?
Ibland hör jag lärare i förskolan säga ”Jag tycker inte att förskolan är en plats för små barn, i alla fall inte för barn under tre år” och självklart undrar jag hur de tänker då?
Förskolan ska vara till för alla barn. Då borde ju uttalande som dessa innebära att de inte anser sig ha förmåga att skapa den verksamhet de är skyldiga till?
Är det inte att nedvärdera sig själv som lärare? Vad har man för syn på det arbete man utför? Och vad har man för barnsyn/syn på små barns lärande?
Om man inte tror på det man gör, är det inte dags att kanske byta bana i livet då?
(Och nu menar jag inte de tillfällen då dessa idéer kanske bygger på att te.x. gruppantalet är för stort i förhållande till små lokaler, utan rakt av att förskolan som idé inte är bra för små barn)
Det var verkligen längesedan gräsmattan såg ut så här… Och även om det kommer mer snö så kan det omöjligtvis bli samma istäcke igen och våren är på väg. Har jag bestämt.
Annars idag? Bära tillbax all skit till det färdigmålade arbetsrummet…
Stopp lite nu va. Exakt när gick jag från att vara den som himlade med ögonen åt de vuxnas hopplösa oförmåga att hänga med, till att vara den det himlas med ögonen åt?!
Hela familjen är inknölad i bilen och vi är på väg till M´s mormor (den näst häftigaste tanten i världen, efter min egen mormor då 
). Som vanligt är radion inställd på Bandit (finns det fler kanaler?) och A säger (som så många andra gånger): ”Pappa, höj!! Den här är bra, den gillar jag!” Jag tittar på henne och frågar om hon verkligen tycker att låten är bra, vilket den ju i och för sig låter som att vara, och frågar samtidigt M om vilka det är som spelar den. M fnissar för sig själv och frågar om jag verkligen inte vet, det är ju Hardcore Superstar… Herregud. Jag är SÅ gammal. (Och enda försvaret M har, som är 10 år äldre än mig, är att han hör på radion varje dag till och från jobbet…)
Jag har verkligen ingen koll längre och det är såååå tragiskt när A himlar med ögonen och säger: ”Aaaaaaaa, men mammaaaaaaaaaaaa!! Du fattar ju ingenting!”
Hjälp.
Har det gått för långt när man blir helt vansinnig över att internet inte funkar så att man riskerar att bränner kakorna i Baking life?
Gjorde ett försök att läsa klart Gösta men orkade verkligen inte. Dåligt dåligt.
Har varit på BVC idag. 9.5kg (på ett ungefär) vägde barnet in sig på. Det här med att mäta gick inget vidare (samarbetssvårigheter från bebisens sida) så hon fick snällt nöja sig med förra månadens siffror. Det tänkte jag ju inte alls nöja mig med så vi har utövat diverse mätövningar här och kunde till slut konstatera att hon är typ 69cm
Annars tar vi det lite halvlugnt. Jag, A och N hänger i soffan och har fredagsmys med popcorn och saft. M målar arbetsrummet.
Annars? N har definitivt en fas (under nätterna i alla fall). OMG, jag är helt mosad i hjärnan.
Ja, jösses Amalia. Ett halvår har gått. Det har vi firat med att söka förskoleplats. Skönt att ha det gjort. Inte har jag nån ångest heller.
A och N, 6 månader
Hämtar A på fsk och frågar om det var bra med mockasiner nu då. Hon muttrar surt tillbax ”Ingen annan hade mockasiner, dom hade tagit hem dom!”
Men vad faaaan…!
Tydligen hade hon varit rätt nöjd över dem under dagen ändå.
Hjälp. Ibland blir det bara för mycket på en gång. Den här, den här och den här ihop är onekligen något som får mig att grubbla värre än nånsin. Det är så deprimerande läsning att jag vill krypa in under en gråsten och gömma mig samtidigt som jag vill ta den där stenen och slänga den i huvudet på var och en av oss.
Har jag sagt att jag älskar Tradera? Ja, det har jag väl… Men har jag sagt hur mycket? Det är så sjukt bra att sälja grejer där så det är inte klokt (fast de har visserligen höjt sina avgifter men det får man väl ta…). I går kväll hade jag avslut på 30 auktioner, hälften av dem var rena chansningar och det gick verkligen över förväntan. Men det är ju å andra sidan som ett lotteri det där; det man tror ska gå bra går dåligt och tvärt om ibland.
Nåja, nu ska det bara packas och skickas. Det märkliga är bara att hur mycket jag än säljer (och vi pratar barnkläder här) så minskar mängden i lagret här bara knappt märkbart. Jag förstår inte alls…
Sen kan man ju undra varför det har dröjt så läge innan jag kommit på alla sätt som förenklar det hela (förutom mailingbags då, de har jag ju haft länge). Man kan ladda ner program som skickar upp alla auktioner på ett naffs och man kan beställa hem frimärken från Posten. Kanske borde jag ringa Posten och höra om de kan skicka en bil 2ggr/vecka och hämta upp paketen med (egentligen tror jag att det är fullt rimligt eftersom vi har lantbrevbärare här, ja ni hör ju… Vi bor verkligen i bushen!)
Resten av vårens auktioner är också förberedda och ligger och väntar. Men men, säg den (penga)lyckan som varar. Sen är det BB-mässan och då ryker allt. Men egentligen är det ju lika trevligt det
Ibland får man sig en tankeställare. Jag brukar ju babbla på om vikten av att våga vara sig själv, om att jag önskar att mina barn blir sjävständiga och vågar tro och lita på sig själva.
Och visst är det viktigt, men ibland får man nog hejda sig själv lite och inse att en del av processen i att hitta och bli sig själv ibland handlar om att faktiskt vara precis som alla andra för ett tag.
A har haft en hang-up på mockasiner länge, säkert i två år. Själv tycker jag att mockasiner är bland det fulaste som finns och har därför inte köpt några. Men här om dagen var vi på Lindex och A travade som alla andra gånger iväg och hittade ett par som hon kom med. Jag muttrade som vanligt någon lam ursäkt och bad henne hänga tillbaka dem. Men då tittade hon på mig, så där som bara hon kan göra och sa ”Men mamma, alla andra har ju sånna..!” Och jag blev helt ledsen i hela hjärtat. För någonstans kände jag hur det känns, att vara fem år och önska att man får det där som alla andra utom man själv har… Sen kände jag visserligen på samma gång ”Men herregud, har det redan börjat?!”
Vi åkte från Lindex utan mockasiner den dagen men idag när hon ändå var med M till jobbet bad jag honom köra förbi Lindex och låta henne välja ett par. Och gissa om det var en stolt och glad nästanfemåring som kom hem med sin påse! Det finns många andra tillfällen kvar att öva på det där med att vara unik.
(bild från lindex.se)
Jodå, jodå! Medan det lilla livet sov hann jag suga i mig 64 sidor i boken om Gösta. Och jag gillar Yvonne Hirdman, hon är lite så där skönt ironisk och bitsk mellan varven.
Dock får jag nog öva upp förmågan att kunna läsa (och förstå…) samtidigt som barnet är vaket. Det gick verkligen inget vidare, så tills vidare får jag och Gösta ta upp vår dejt i kväll igen. Om jag lyckas slita mig från mina Traderaavslut d.v.s.
Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…
Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?
Jag har läst Mia Skäringers bok. Den är så sann och befriande på något sätt att jag bara vill lägga mig ner och gråta en skvätt. Jag bor inte på en ö med fem barn men ack vad jag känner mig ändå i tankarna, samvetet och livet.