Welcome to the Jungle

”Jag vill gifta mig. Jag MÅSTE gifta mig, jag älskar ju tårta!”

”Snälla mamma, vi kan väl ha filmkväll?”

”Den här verkar bra!”

Att ha ena benet bakåt när nya grejen!

A väljer kläder och klär på sig själv på morgonen. Det har hon gjort i minst 1 år. Varför? För att jag är för lat för att tjafsa med henne vareviga morgon om kläderna. Och ärligt talat, vad spelar det för roll? Det är förskolan hon ska till, inte till Blå hallen på Nobelmiddag…

Men, nu ska vi inte vara sånna. A är nämligen en fena på att matcha sina kläder (bättre än mig så det är knappast jag som lärt henne detta) och det blir oftast hur bra som helst.  Idag stod tydligen randigt på programmet. Jag frågade ändå lite snällt om hon inte tyckte att det blev lite för mycket ränder men icke!  Klänning, kjol och strumpbyxor och hon var skitnöjd

Idag åkte jag in till stan för att lämna syterdottern på bussen (och hur ska jag nu klara mig? Fattar ni vilken lyx det är med ett par extra självgående händer som bara finns där?!). På vägen hem skulle jag gå in på Cubus och lämna tillbaka en mössa jag köpt till N. Det är nämligen så att vi (ja, i alla fall jag + barnen) har på tok för stora huvuden (måste bero på allt grubblande och analyserande ). Mössan i stl 74/80 var på tok för liten för lilla N. Även jag själv har problem med detta. Jag köpte exempelvis en skitsnygg baggymössa på rean i vintras. Tror ni att den passade, blev det nåt baggy? Nänä, snarare en kondommössa. Den passade bra på A. Som också i sin tur har stort huvud (tillräckligt stort för att passa i en vuxenmössa i alla fall…).

Nåja. In på Cubus var det. Jag hade kollat i påsen tre gånger under dagen för att se att både mössa och kvitto var med. När jag kommer till kassan plockar jag upp mössan och… inget kvitto nej. Jag anar ugglor i mossen (a.k.a A).

Jaja, nu visade det sig att jag kunde i alla fall få byta mössan mot något annat då. Mössan hade kostat 49:- Jag letade upp två tröjor på rea och ett nagellack. Kommer tillbaka till kassan. Då har de precis sänkt priset på de j-vla mössorna (just det, de fanns inte i större strl.) och jag får alltså ”tillbaka” 24:- eftersom jag bara fick handla för den lägsta summan av vad de sålt mössorna för.

Det kändes inte riktigt klokt att stå där och jobba sig för ett värde av 24:-. Herregud…

När jag kom hem frågade jag A om hon möjligtvis hade sett det där kvittot och hon såg precis så där vansinnigt oskyldig ut som hon gör när hon är tokskyldig. Men nej, nej. Hon visste inte alls vad jag pratade om så klart. En stund senare hittade jag kvittot inknycklat i en ask med avslappningsbollar från Thailand. Hmm.

Mössproblemet återstår dessutom.

Har precis laddat upp årets första tenta. Det känns precis som vanligt:

1: Bra!

2: ”Undrar om jag har missuppfattat allt?”

3:  Som vanligt klarade jag inte att hålla mig till angivet sidantal (och hur ska man kunna göra det när bara anvisningarna, med alla punkter som ska besvaras, uppgår till det givna antalet? Det säger sig ju självt att det är omöjligt )

Så nu tar vi tag i nästa del. Och jag är peppad delvis tack vara goda idéer Redan nu vet jag dock att jag inte heller den här gången kommer klara sidantalet. De är sjukt snåla den här gången! (Tur att de påpekat att det bara är anvisningar och att vi inte bli halshuggna om vi inte följer det slaviskt…)

Ledordet för denna tenta blir begränsning. Begränsning K!!

Har det gått troll i begreppet ”genus”? Har det blivit lite PK att hävda att man minsann är genusmedeveten och bryr sig om jämställdhet?

Jag känner att jag är skittrött på ”genusmedvetenhet” för ämnet bara fortsätter att trampa på samma ställe, år ut och år in. Det mals och mals.  Det händer ju inget! Man fortsätter att skrapa på ytan genom att tjafsa om petitesser och ignorerar totalt isberget som lurar där under ytan.

Det är ungefär som ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här och bakat kokosbollar till skoldiscot, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”. I det här sammanhanget blir det ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här för jämställdheten genom att låta min son få en visp i julklapp, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”

Någonstans, i relation till förra kursen i Genuspedagogik (orkar inte leta…), var det någon klyftig människa som menade något i stil med att man kan aldrig jobba med genus- och jämställdhetsfrågor på ett rättvist sätt om man inte känner till bakgrunden (forskningen, historien och teorierna) till det som vi idag lever med. Det blir platt fall att bara slänger sig in i diskussionen och komprimerar ner frågan till att bara handla om kläder, leksaker eller varför inte föräldraledighet, utan att ta hänsyn till en mängd olika faktorer (maktordningar, hur normer skapas, hur samhället blivit det vi idag har o.s.v.)…

Nåja. Om jag inte hade försökt skaffa mig någon sorts utbildning i ett genuspedagogiskt arbete så hade jag också stått där och varit skitnöjd med mig själv eftersom jag säkert hade tyckt att jag uppfylld min del genom att låta A få en Spidermantröja. Nu står jag här och är bitter i stället. Nice värre.

—

(Ja, vad fasen. Det gick ju rätt dåligt det här med att jag inte skulle tycka nåt ) Men jag bjuder på det den här gången och lovar att jag ska skriva om något icke-tyckande nästa gång )

Inspirerad av det 15-åriga besöket vi har här hemma bestämde jag mig för att här om dagen gräva fram mina lösnaglar (ja herregud, ni fattar ju, krisen närmar sig). Nu råkar jag ha sådan tur att mina egna naglar är av en hård och snabbväxande sort som tål det mesta, men visst, de är ju inte helt symmetriska och sällan fixade.

Alltså. Fram med lösklorna (två år sedan sist tror jag och enda anledningen till att jag minns det är för att jag då hittade A i badrummet redo att sätta tänderna i både lösnaglar, lack och annat spännande). Klippa av de vanliga. Limma limma. Fastnar i limmet men på kommer de.

Längden är mer eller mindre samma som jag brukar ha. Problemet är bara att jag måste tänka på vad jag gör, eller snarare hur jag gör, annars säger det ”tjong” och det flyger naglar åt alla håll (som typ ner i det kokande pastavattnet, hmm). Och visst, det går väl för sig när det är helg och ledigt. I morse vankades det dock vardag och innan jag hade fått på samtliga ungar overaller, lämnat på förskolan och slängt in en omgång tvätt var det inte så mycket kvar av det glamorösa lösnagellivet kan jag meddela…

Någon gång skulle jag verkligen vilja lägga en massa pengar på att göra ”riktiga” fejknaglar. Men det känns lite overkill för min vardag. Hemma är det ju ingen större idé och det passar rätt dåligt ihop med leriga gallonbyxor, stövlar och annat smaskens på jobbet.

Jag måste vara i en fas (kan det vara utvecklingsfasen som sker runt v.1464? haha). Jag är trött på folk som tycker. Eller ja, jag får nog förklara mig lite tror jag.

Jag gillar verkligen folk som tycker, det är bra med åsikter och ställningstaganden. Men just nu känner jag mig lite matt över att en del bara ångar på i 110 utan att kanske någon gång se sina egna fel och brister. Och det är väl inget nytt att vissa helt enkelt ser sig själva som fullkomliga, så har det väl alltid varit och kommer med all säkerhet att fortsätta vara. Det är bara det att jag hyser så otroligt mycket större respekt (eller vad man nu skulle vilja kalla det) för stora tyckare som vågar se sig själv och sina åsikter/handlingar i vitögat, i ett utanförperspektiv och som kanske till och med vågar visa något annat än en hård yta. DET är vad jag gillar mest av allt!

Ah, jag vet inte varför jag bryr mig alls. Kanske är det för att jag under varje dag som livet går allt mer inser att allt inte alltid är svart eller vitt, att man ibland måste ompröva sina värderingar många, många gånger och att det alltid finns två sidor av samma mynt.

(Ja, detta innebär att jag blir lika trött på mig själv eftersom jag tycker så himla mycket jämt.)

Just nu känns det som att jag inte orkar läsa och höra mer sånt här på ett tag (ungefär som på samma sätt som att jag beslutade mig för att sluta besöka familjeforumet och i stället skriva en kritisk essä om det ). Jag vill hellre ta del av verkligheten, livets svåra beslut och dilemman. Dvs om hur sjukt trött nån är, eller om denne ska käka falukorv eller köttbullar till middag eller om hon eller han hittat coola strumpor på rean. Jag vill ha humor och bitterhet på samma gång. Ironi, skratt och tårar. Pekpinnarna kan vi kanske spara till en annan gång (ja, det får gälla mig själv med tror jag).

Det är tur att jag har ett par godingbloggar att följa som uppfyller dessa kriterier. Annars hade det verkligen blivit obalans i mitt liv

Som grädden på detta mos går jag och lägger mig. N (som faktiskt är i en fas!) är på köpet förkyld. Hon snorar, hostar och tappar nappen. Så nu ska jag ligga där, i mitt skruvstäd hela natten, och vakna i morgon med påsar under ögonen som jag kanske kan fiska upp och stoppa i bh´n när jag lämnar A på fsk.

Vi, eller kanske rättare sagt jag har också fått bekräftelsen på förskoleansökningarna. Let the battle begin!

Blev uppringd av en säljare på Folksam medan jag badade N i kväll. Han tyckte att vi skulle boka ett möte och gå igenom mina försäkringar. Jag sa (mycket trevligt, jag är alltid trevlig mot telesäljare, hur odrägliga jag än tycker att de är) att det var ju lite märkligt eftersom jag sagt upp alla mina försäkringar där. Det blev helt tyst i säkert 10 sekunder, vilket kändes som 1o minuter i det här sammanhanget. När jag frågade ifall det inte var något han kunde se så började han rabbla upp alla försäkringar som legat där. Jag fortsatte, lika trevligt, med att tala om att samtliga försäkringar var uppsagda, att jag bytt fackförbund och de inte var aktuella längre (med undantag för vissa som ännu inte löpt ut). Efter ytterligare ens stunds tystnad frågar han, med en minst sagt grinig ton; ”Och varför gör du så här då?!” Jag förklarade igen att det beror på att jag bytt fackförbund och yrke samt att vi sett över samtliga försäkringar i familjen i samband med detta. Om möjligt ännu grinigare svarar då säljaren: ”Jaha!! Men då ska jag verkligen inte störa dig mer!” och slängde på luren.

Håhåjaja. Om det nu hade varit så att jag verkligen hade varit intresserad av ett möte med Folksam så fick ju denna trevliga säljare mig på andra tankar. Så nej tack, jag har inget intresse av taskiga attityder!

Då och då möter jag (i egenskap av förläder talar jag nu alltså om) föräldrar som inte tycker att ”deras” förskola är särskilt bra. Det de anmärker på är oftast att det försvinner vantar/mössor, vilken frukt som serveras på mellanmålet, att det är stängt 2 dagar/termin för planering och liknade saker. Ytterst sällan hör jag något som rör själva pedagogiken.

Detta har jag också funderat på under diverse föräldramöten jag varit på genom åren. Vid ett tillfälle hade pedagogerna gjort ett hästjobb med ett övertydligt bildspel och pratade väldigt enkelt, men engagerat, om det projekt som höll på för tillfället. I detta förklarade de också, lika övertydligt som alla gånger, den specifika pedagogikens idéer. Och när den lilla redovisningen är över börjar de skeptiska frågorna: ”Men vad då, får barnen bestämma ALLT själva?!”, ”Måste de hålla  på med det här temat? Olles storebror hade nåt liknande för ett tag sen och det höll ju på hur länge som helst…”.”När ska dom leka då?”  Och tålmodigt berättar pedagogerna ytterligare en gång om vad som är poängen med arbetet (Nej, de får inte bestämma allt själv, barnens intresse styr längden och de leker hela tiden).

Och då undrar jag följande:

1: Ens barn är typ 40 timmar (säger vi för enkelhetens skull) i veckan på förskolan. Hur kan man inte vara intresserad av vad som försigår där? Förutom vilken frukt som serveras?

2: Du har aktivt sökt en förskola med specifik inriktning. Hur kommer det sig då att man inte har den blekaste aning om detta och vad det innebär (trots mycket och tydlig uttdelad information om detta)? Åter igen, vart är intresset? (Och även om man har blivit tilldelad denna förskola utan att ha sökt den kanske det borde ligga i en förälders intresse att läsa på lite? Om mina ungar blev placerade på ex. en montessoriförskola skulle jag verkligen friska upp mina kunskaper  i det ämnet…)

3: Det hävdas ibland att ”Jag har minsann betalt för detta och då ska minsann… ”. Men vet du verkligen vad det är för en tjänst du har köpt? Nämligen en plats åt ditt barn i en pedagogisk verksamhet? En verksamhet som tydligen gynnar barn så pass mycket att barn till föräldralediga och arbetslösa samt om de är över 3 år erbjuds 15h/v gratis. Läs förskolans läroplan först och se vad det är för ställe du har placerat dina ungar på och skäll sedan.

(Och givetvis tycker jag ju också att allt runt om kring måste fungera, så som maten, att ungarna får på sig kläderna när de ska ut och,  för det är det är självklart en del i det hela. Men att tycka att förskolan är skitdålig och att det är dags för ett samtal med skolledningen för att det serveras äpplen i stället för päron tycker jag blir väldigt märkligt.)

Och om jag får byta perspektiv lite nu då så undrar jag ju så klart: Hur 17 gör man för att väcka intresset hos föräldrar? Hur gör man för att intressera dem för sitt barns vardag? Tydligen spelar det ju ingen roll hur övertydlig man är med sin pedagogiska dokumentation, möten, bilder, infolappar, mail o.s.v. Det är banne mig en klurig nöt att knäcka. Ska man känna sig ”besegrad” och inse att vi alla är olika (som jag älskar att tjata om) och att man faktiskt inte kan få med alla på tåget? Ja, kanske. Men vad trist det känns…

Så. Nu ska jag nog sätta mig och läsa den nya versionen av Lpfö så jag vet vad det är jag pratar om här och kan sopa bort mina egna stenar i glashuset

Undrar vem som är nöjdast med besöket? Jag eller barnen?

N blev serverad broccoli- och laxgryta med pasta idag. Värsta bästa grejen tyckte N och jag själv pustade ut

Idag gör vi inte många knop (M står fortfarande i garaget). Dagens expedition blir Maxi så småningom för att inhandla det heliga lördagsgodiset bl.a.

Lyckades pricka av alla punkter på dagens lista (d.v.s. duscha, dammsuga och hämta M på centralen. Samt en bonus; posta brev).

Samtliga barn är nattade, M spacklar garaget och vi andra softar i soffan. Nice =)

Ah, vilken seger! Igår gjorde jag linsgryta med couscous till sötpotatisgourmanden här hemma i hopp om att vidga hennes vyer en smula. Och jodå, tro det eller ej men det uppskattades i alla fall tillräckligt för att hon skulle äta.

Så snart tar vi upp köpmatsprojektet igen Jag tänker nämligen icke vika mig i denna fråga.