A: Hur gör man fiskbullar?
Jag: Jaa… Man mosar fisk och rullar bollar.
A: Hur gör man köttbullar?
Jag: Men du, det tror jag att du vet va?
A: Jaa… Man mosar kött och rullar bollar?
Jag: Mmm. Precis.
A: Hur gör man sånna här ägg då (syftar på de hackade äggen i såsen) då? Nä, vänta, jag vet! Man mosar hönor!
Jaha jaha. Ytterligare ett steg mot vuxenlivet har klivits. Igår ringde rektorn och bokade tid för att skriva klart alla papper vilket kommer att ske på måndag. Jag hade räknat med att lönefrågan skulle förhandlas då men det hade inte hon tydligen. Även om jag verkligen är en sopa på det här med löneförhandling (och kanske är det inte så märkligt, jag har ju aldrig gjort det!) så får jag anse mig nöjd med resultatet. Visserligen bor jag i det här fallet vid Sveriges baksida men totalt uselt blev det ju inte heller. Det kändes också faktiskt rätt skönt att allt slit med alla kurser också sågs på med positiva ögon.
Så, vad ska jag göra när jag får min första löneutbetalning då? Kanske köpa en swift till N? 
Jag ska i alla fall köpa världens bästa vinterskor till vintern utan att behöva gräva i reahögarna i april året efter. För det är jag värd. Haha.
I bland hör jag ”Nä, vi säger inte förskola, det är ett så svårt ord för barnet att säga. Det är lättare att säga dagis!” Okidoki. Innebär detta att samtliga tungvrickarord så som t.ex. helikopter och paraply (vilka inte sällan ställer till problem för de små liven) regelrätt undviks tills barnet början grundskolan vid 7 år?
Etta annat argument är ”Nä, vi säger inte förskola. Det låter så hårt. Dagis låter gulligare!” Okidoki. Mig veterligen står det ingenstans i förskolans läroplan att förskolans främsta uppdrag är att vara gullig. Men visa mig gärna den delen om jag missat den så ska jag med glädje ta mig en ordentlig funderare över begreppet.
Och mer energi än så här tänker jag inte lägga på denna fråga idag! Trevlig helg på er gott folk!
Jaja, jag ska inte vara bitter hela dagen. Om en liten stund ska det yngre barnet parkeras i sin vagn ute och jag ska kika en stund på tentan. Jag är i princip klar med bakgrund, syfte, metod och hela den där biten samt att jag har börjat granska enkäterna (inväntar ytterligare två så ännu görs inga slutsatser) och strukturerat upp svaren. Och det är SÅ roligt (och tänkvärt!) att läsa dem. I bland blir jag full i skratt av underbara kommentarer och skrattar gott en stund (fast jag vet att det inte bara ligger ironi bakom dem) vilket är mycket trevligt. Samtidigt är det så himla intressant att ta del av alla synpunkter och förslag, så jag är glad för att jag ändå till slut valde just det här ämnet (samt fick lite pepp för det!).
Hur ska jag klara mig utan det här i framtiden? Kan jag alls göra det? Jag har ju så mycket kvar att lära och göra! Jag vet att jag till hösten och under de följande närmsta åren kommer att ha häcken full av andra sorters tankar och arbetssätt. Men jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att detta inte är min sista tid bland kurser, högskolor och universitet. (Jaja, sucka du M, men jag vet att du kommer att vara nöjd när det är jag som sitter med påsar under ögonen i ett dammigt bibliotek och medverkar i Uppdrag Granskning )
Som motvikt till gårdagens präktiga inlägg om gnäll (är för sur för att ens orka länka och ni har ju så klart redan läst det!) ska jag idag, för att visa att även jag är mänsklig och ingen (nåja, i alla fall inte varje dag) übermännsika, själv gnälla.
Idag är jag sur och bitter. Detta på grund av frosten natten till igår (ja, jag grämer mig alltså fortfarande). Så, direkt till Dig Frosten: Tack så jävla mycket för att du mördade mina blommor och mina tomatplantor!!
A: Varför är mjölken så kall?
Jag: Jaa… Vad tror du?
A: För att korna är kalla och fryser.
För tillfället är följande saker roliga (tycker N alltså…):
Alltså, jag fattar inte grejen? Vad blir bättre av det det? Eller, kanske är det så att man faktiskt inte är intresserad av någon förbättring/lösning på problemet utan helt enkelt finner själva gnällandet som ett nöje? När det dessutom går så långt att man enbart letar fel och brister för att liksom spä på och få ytterligare belägg för sitt missnöje tycker jag bara att det hela blir väldigt fånigt. Om jag är missnöjd med något finner jag inget som helst intresse i att gå runt och sura över det år in och år ut. Jag har två val; antingen accepterar jag att det är som det är och ”går vidare” eller så försöker jag göra något åt det.
Några exempel: Om jag är missnöjd över mitt försäkringsbolags villkor samt att de är sura och otrevliga i telefonen, ja då byter jag ju givetvis försäkringsbolag. Kanske går det inte över en natt, jag kanske måste vänta ett par månader för att avtalsperioden ska löpa ut men det är det ju värt i långa loppet. Eller? Om jag tycker att ICA har sunkig sallad, ja då går jag till Hemköp och köper sallad (eller ev. avstår sallad och tar tomat i stället eftersom jag generellt tycker att ICA är helt ok och för att jag inte orkar gå till Hemköp).
Ibland är det svårare. T.ex. om jag upplever problem med mina barns skola eller om det blir knas på en arbetsplats. Det är alltid svårt när det handlar om människor. Men ändå. Jag har svårt att se hur det kan vara hållbart i längden att inte synliggöra de ev. problem som finns. Själv uppskattar jag verkligen om någon säger ”Hey, du, jag tänkte på en grej…” i stället för att gå och vara smågrinig över något år efter år som det kanske finns en förklaring till. (Givetvis är det ju trevligt om det framförs på ett konstruktivt sätt…).
Jag undrar ofta vart vårt egna ansvar finns. Om jag aktivt väljer att placera mina barn i en Montessoriskola så får jag ju läsa på vad det verkligen handlar om. Jag kan ju inte i efterhand bli förvånad över pedagogiken i sig (hur den sedan genomförs är en helt annan sak som man självklart kan ha synpunkter på). Om jag söker plats för mina barn på ett föräldrakooperativ kan jag ju inte bli sedan bli förbannad på att det krävs ett visst engagemang från mig som förälder. Och om jag väljer att söka ett arbete på en Ur- och skurförskola får jag ju ta reda reda på om det verkligen är ett arbetssätt som passar mig. Samma sak när jag köper ett hus, en bil, en försäkring eller vad det nu än är. Och när det handlar om olika sorters tjänster kanske man bör läsa det finstilta också. För många gånger har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
Och visst. Ibland är det inte så lätt att göra något åt problemen även om man vill. I glesbygden är det inte bara att byta jobb eller skola för det kanske inte finns några alternativ. (Frågan är ju visserligen då om det inte är än viktigare i så fall att försöka lösa problemen?) Kanske finns det ö.h.t. inga jobb och kanske är kön till den där skolan man vill ha fler år lång och då kan jag förstå om man till slut ger upp. Men om det finns valmöjligheter och lösningar, varför inte söka dessa i stället för att bara klaga?
Jaha, tänker ni nu då. Gnäller hon aldrig själv? Jo, visst gör jag det! Ofta! Vår vägförening är t.ex. en sån där grej jag sällan förstår mig på. Visst kan jag sucka, himla med ögonen och muttra över märkliga beslut. Men nu har jag valt att bo här och då får jag ju i slutändan ta att det för vad det är. Beslut (ibland märkliga sådana…) röstas igenom med hjälp av den demokrati som finns i föreningen. Jag kan gå dit, lägga min röst och säga att jag tycker att förslag X är helt galet, men sedan får jag acceptera att resultatet blir som det blir. Och om jag inte går dit alls och framför mina synpunkter har jag ju verkligen ingen rätt att sedan bli sur.
Så vad vill jag säga med detta då? Jo, klaga gärna. Men se problemen i förhållande till verkligheten/varan/tjänsten och fundera en stund över om du själv kan bidra till en förbättring innan missnöjet tar över hela livet…
… av protester. Jag undrar hur det känns att komma för att hämta sitt barn och det frivilligt följer med hem från förskolan? Jag skulle nog kunna räkna de tillfällena på en hand, men det är längesedan nu så jag minns inte hur det är. Och ja, visst, jag är sååååååååååå tacksam (vilket brukar vara kommentaren nr.1 när jag suckar) över att hon trivs men det gör inte det hela roligare. Kanske skulle jag göra det samma? När någon suckar över ett ledset barn kanske jag själv skulle klämma i med ”Ja, men var glad för att du slipper bära hem ett skrikande barn år ut och år in och som skriker ”JAAAAG VIIIILL INTE GÅÅÅ HEEEEEEEEEEEEEEEEEEM!!”.
Och det är väl nu någon jag-vet-lite-bättre-än-dig-om-barns-utveckling-person skulle börja oja sig över en skadad anknytning i tidiga spädbarnsdagar? Att det inte står riktigt rätt till där och att jag borde förstått det redan när barnet tog sig genom inskolningen med ett leende på läpparna och utan att gråta en endaste tår (det berömda bakslaget uteblev också). Andra skulle säga att barnet är tillräckligt tryggt i sig själv som person och sin relation till oss att hon vågar sig iväg på egna äventyr utan att för den sakens skull tro att vi övergett henne för evigt.
Jag väljer att tro på alternativ två och nu för tiden ylar hon ju inte längre hela vägen hem utan, efter att ha sniglat sig i evigheter där inne, släpar fötterna efter sig och muttrar surt om att hon ”minsann vill bli hämtad halv fem” och i den saken ser det som ett straff att ha fått en lillasyster som vilken indirekt tvingar henne från sin älskade förskola alldeles för tidigt om dagarna…
Jaha, nu skiner solen igen (ibland i alla fall) och den lilla snöincidenten är över verkar det som. Då packar vi in åkpåsen i garderoben igen alltså. Nu hade det verkligen varit perfekt med det där vindskyddet jag ännu inte sytt. Kanske borde jag ta in vagn nr.2 och en gång för alla provsy lite medan det lilla barnet sover sin skönhetssömn? Ett antal enkäter lyser fortfarande med sin frånvaro så jag kanske kan nöja mig med att grubbla lite medan jag syr. Hmm. Det tåls att tänkas på. Synd att jag inte har nåt bra tyg bara…
Ja men det var väl piffigt med lite snö (som övergår i regn) och enbart ett par futtiga grader över nollan? Fram med åkpåse och fodrade regnkläder. Jajemän. Hur bra som helst! Speciellt eftersom jag slipper vattna de nyplanterade träden.
Annars? N har bestämt sig för att inte sova på förmiddagarna. Även om hon är trött… Vi får väl se hur det blir med den saken. De dagar som A ska till förskolan går vi ju upp tidigare och hon sover kortare efter lunch, så just då behöver hon allt den där lilla powernapen. Ah, dessa barn.
Så där ja. Två träd är nedsatta i altanen och N har fått en egen buske, persika (A har ett körsbärsträd). Och då var det bara att göra klart muren, lägga marksten, lägga sten i planteringarna, måla om huset, måla klart inne o.s.v. I det oändliga. Men det tar sig och helt plötsligt har världens tristaste baksida blivit riktigt trevlig 
Och vet ni vad, jag trodde aldrig att jag skulle tipsa om ett trädgårdsredskap, men Fiskars har gjort en ny ogräsplockare. Skitbra, man slipper bli förbannad! 
Fler bilder kommer så småningom.
Nio månader har hon hunnit bli, den lilla rackarungen!
Snabbt som attans gick helgen. På fredagen var det begravning. På dagen exakt nio månader sedan sist. Den här gången var min kropp inte invaderad till 100% av gravidhormoner så det gick rätt så bra ändå. A tyckte nog att det var en rätt påtaglig skillnad mot sist på alla sätt och vis. Vid 20-tiden var vi hemma och efter att ha sovit två gånger i bilen tyckte N att det var lagom att somna runt 22.30 den kvällen. Det har nog inte hänt sen, ja… För typ nio månader sen.
På lördagen sattes det fart med planket och lagom till kvällen var det i princip klart. Igår åkte vi och köpte lite piff samt en cykel till A.
I veckan som kommer hoppas jag att de enkäter som fortfarande är ute kommer tillbax så jag kan börja sammanställa dem. Hittills har jag fått tillbaka 8 st och visst kan jag se mönster. Både sånna som är relevanta för studien och andra intressanta Men oavsett det färdiga resultatet så är det intressant att läsa dem och en hel del som jag kommer att ta med mig i tankarna.
Och lite bilder från helgen….
Jaa! Så blev det klart. Nästan i alla fall. Det ska fixas lite här och lite där. En grind/dörr på baksidan ska ordnas och lite mer piff. Men det kommer. Och detta är en BRA början
Okej, kanske inte världens mest fabulösa före och efterbilder, men jag räknar med att ni fattar skillnaden ändå