Welcome to the Jungle

Ni som hängt med ett tag vet att det inte är mycket i min värld som är bara är antingen svart eller vitt. Det finns ofta två sidor av samma mynt. Dock finns det några saker som jag vägrar att acceptera. Barn som far illa i förskola/skola/fritids är ett exempel. Och de är nog ett par stycken dessvärre. Det finns också bara en enda sak som är värre än själva mobbningen, utsattheten, kränkningarna eller diskrimineringen. Och det är när lärare är fullt medvetna om problematiken men väljer att blunda. Jag blir vild och galen när jag hör om sånt här och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som lärare, med det uppdrag och den utbildning man har (även om jag i det här fallet anser att den är bristfällig eftersom många inte ens kan skilja begreppen åt och se dem), stå och se på, alternativt skylla i från sig. Eller än värre, att mena att man får skylla sig själv eftersom man är lite märklig/udda/konstig… SKÄMS PÅ ER!

Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.

Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!

Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?

I närheten av barnens farmor och farfar bor en snäll ”tant”. Nästan varje gång A har varit där kommer hon hem med en mindre samling spännande saker. Allt från plastvindruvor, leksaksrenar, kammar, spännen, väskor… Ja, småprylar alltså. Vid senaste vändan kom det med en liten bok hem vilken A ville att vi skulle läsa vid nattningen. Ok. Vi läser ju varje kväll så varför inte.

Det kan vara en god idé att ibland ögna igenom en bok innan så man har ett hum om vad den handlar om (då slipper man som jag, glatt i hågen en gång greppa ”Adjö Herr Muffin” i boklådan på jobbet och nära på storlipa mig genom hela samlingen…). Man skulle kunna tro att jag lärt mig av sånna misstag men tydligen inte.

Den här lilla boken heter ”Mias nya docka” är från 1967 och börjar så här: Mia var den olydigaste ungen på hela gatan, och ibland visste hennes föräldrar inte vad de skulle ta sig till med henne. När hon fyllde fem år, fick hon en stor, fin docka av sin mamma. När Mia hade lagt sig på kvällen , sa hon till dockan: ”Du får heta Sofi, och du ska vara snäll för annars kastar jag dig i soptunnan!” Och så somnade hon.

Moralkakorna haglar genom hela boken. Nu för tiden är de ju i alla fall lite dolda men här bara de sprutar ut och det är ju inte så våldsamt svårt att förstå hur en femårig flicka skulle bete sig på 60-talet (tvätta sig, dela med sig, inte säga ifrån, göra allt man blir tillsagd och inte sura). Thank you God att vi inte lever då…

Ja men hur slutar boken då? Självklart reder situationen ut sig (d.v.s. att lilla Mia lär sig en läxa!): …”Nej, nu stannar jag inte en dag till hos den här elaka, olydiga ungen!” sa Sofi. Hon skyndade sig ut och smällde igen dörren efter sig. Den lilla kattungen slank efter, för den ville minsann inte heller stanna kvar. Å, vad Mia grät! Men vad var detta! Mia satte sig yrvaket upp och stirrade på sängens fotända. Där satt ju Sofi och smålog vänligt mot henne, och där låg den lilla kattungen och snusade i sin korg. Hon hade bestämt drömt alltsammans! Mia beslöt sig på fläcken för att hon skulle bli en snäll och lydig flicka, för hon ville för allt i världen inte bli av med sin nya fina docka och sin söta lilla katt!

Så skönt att det ordnade sig

Ny vecka då ja. Hade tänkt åka en sväng till Lindex men det ekar ödsligt tomt på kontot och det regnar, så jag tror att vi hoppar det just idag.

A började dagen vid frukostbordet med ”jag väntar på att du ska gå nu så jag kan få lite lugn och ro”. Jättetrevlig dotter jag har va? Nåja, hon insåg nog att det inte var så himla trevligt sagt för en stund senare var hon så himla gullig och kramig. Gah, barn…

N har något emot mig (hon också, kanske man skulle tillägga?). Varje gång jag lägger henne på kvällen blir hon galen. Det tar evigheter att få henne att somna. Och då gör jag ingenting annorlunda är jag gjort förut. När M döremot gästspelar, för tillfället, vid nattningen går det alldeles utmärkt att somna som en klubbad. Resultatet av det? Att han får ta samtliga läggningar ett tag

Annars är N´s stora mission just nu att 1: klättra upp i soffan, 2: sätta sig ner från stående. Båda går lika dåligt.

Jo, i sovrummet har vi tre ”hål”. Man kan skymta ett av dem på bilden nedan:

Dessa ”hål” är ca 44x98xm. Inne i dem, upptill, sitter det lampor och under finns en bänkskiva. Frågan är nu alltså vad som ska finnas inuti dem. Vi var inne på foton ett tag men med tanke på fotoväggen i rummet utanför (samt att A ska ha en egen minivariant) känns det som att risken för att det ska bli lite för mycket är hög. Var också inne på någon sorts wallstickers för enkelhetens skull…

Om det är något jag verkligen tycker är fullkomligt gräsligt så är det alla dessa väggord man ser lite varstans. Speciellt de i stil med ”carpe diem”. Det är så präktigt så att jag kräks. Dock hade det varit roligt att göra en egen, helt otippad variant på detta. Förslag på text?

Lördagen tillbringades på Ica Maxi. Typ. Det tar evigheter för oss att komma igenom den affären. Men märkligt nog är det lätt tillfredsställande med sånna där storhandlingar. Många vuxenpoäng blir det.

Söndagen ägnades åt omvalet och målning av sovrummet.

Nog för att jag tycker att det är viktigt att använda sin rösträtt men A var nog den som tog det hela mest seriöst så vi fick leka val hela eftermiddagen…

Fast man skulle ju kunna undra om rösträkningen verkligen fungerade eftersom det var A som vann… Vilka reformer hon skulle genomföra? Att jag skulle städa mindre samt lägga N varje kväll…

N var inte den som var den och skulle självklart se till att det gick rätt till

Och så lite målning då… Från rött till vitt.

Och här sover vi för tillfället. Känns som om man är på läger…

Apropå inlägget innan…

A är ute och leker:

Jag: Du, jag tycker att det är bättre att du är på baksidan så att jag ser dig

A: Ja men jag klarar mig jättebra där framme!

Jag: Ja, det tror jag säkert men jag vill gärna kunna se dig ändå vet du…

A: Men Nisse håller koll på mig så det är inga problem!

(Nisse är en mjukiskanin…)

Hur galen jag blir på att barnet rätt så ofta måste argumentera om precis allt är det otroligt lyxigt att ha ett ”stort” barn. Det finns en hel hög med saker hon klarar själv. Vara ute (är det med en pålitlig kompis fixar de  att cykla själva till förskolans gård och leka där) , fixa frukost/mellanmål, toaletten, starta TV´n själv på morgonen osv. Så hur tänkte vi egentligen när vi tyckte att vi skulle ha en bebis igen?!

–

Alltså, ni fattar att sista meningen är en smula ironisk va? (Men faktum kvarstår, det är skitbra att ha en femåring )

Det chattas på lärarförbundet.se om förskolans nya reformer. Fortfarande är det inte utrett om hur Skolverket kommer att definiera ”ett år” (ett års heltidsarbete före 1/7 2012 är det som gäller), blir det ett kalenderår eller ett läsår också i förskolan? Ingen vet.  Har jag maximal otur kommer jag att behöva göra ett provår för att få min legitimation först 2013. För att det saknas en futtig månad. En månad jag inte kan göra något åt då det är minimal chans att bli anställd under semesterstängningen liksom… Det vore sorgligt. Nåja, det återstår att se vad som sker om detta.

–

Update: Samtidigt läser jag på skolverket.se att detta gäller de som får ut sitt examensbevis efter 1 juli 2011 (när fick jag mitt? nov 2010?).

Lite klarhet, BITTE!

Idag har jag blivit påmind om hur viktigt det är att fundera över hur man formulerar sig skriftligt. Detta är inget nytt, jag tänker i stort sett dagligen på det. Dels genom att jag ser gräsliga exempel och dels genom att jag själv ska skriva något. Oftast lägger jag störst vikt vid detta när det är uppsatser, reflektioner och liknande som ska lämnas in till skolan. Då går det oftast bara av farten. Dels så vet jag (oftast) på vilket sätt jag i det sammanhanget ska formulera mig för att det dels ska bli korrekt och för att jag ska få fram mitt budskap men också dels för att jag vet vem som är mottagare (och vad denne förväntar sig).

I andra sammanhang är det betydlig svårare. Inte minst just precis här. Man skulle ju kunna säga att detta är en liten sida där man kanske inte skulle behöva lägga så stor vikt vid att allt ska vara korrekt och genomtänkt. Det är ju liksom inte det som är det primära syftet. Här har jag ju också friheten att faktiskt få tycka och skriva precis vad jag vill (inom mänskliga ramar och lagar givetvis…). Om man inte gillar det jag skriver så är det ju bara att sluta läsa. Eller? Ja, en del av mig tycker så. En annan del tycker precis tvärt om. För jag behöver ju inte ta konsekvenserna av i fall någon blir arg/upprörd/besviken (detta tycker jag visserligen att jag minimerar risken för genom att inte hänga ut folk med vare sig namn eller bild) på annat sätt än att de slutar läsa och kanske säger upp bekantskapen med mig. Vilket ju i och för sig vore tråkigt.

Och samtidigt som jag hävdar min rätt att uttrycka mina åsikter tampas jag också med ett annat dilemma. Min avsikt är aldrig att skriva för att såra eller trampa någon på tårna. Problemet är dock att jag aldrig kan veta hur den som läser uppfattar min text. De efterenheter och den bakgrund läsaren har påverkar deras tolkning av mina ord. Det är verkligen en svår balansgång.

Men, detta innebär inte att jag kommer att sluta formulera mina åsikter. Det innebär dock att jag behöver bli bättre på att tänka efter före, som det så fint heter. Kanske borde vi alla göra det lite oftare?

Man skulle kunna säga att jag sagt att ”nu är sista tentan inlämnad” ganska många gånger nu. Men nu ÄR den sista inlämnad. På riktigt. Det känns skönt men som vanligt blir jag trött på mig själv för att jag aldrig kan nöja mig med ”good enough”. Jag vill att det ska vara perfekt och det blev inte riktigt så där superperfekt känner jag utan bara helt okej. Kanske är det något jag behöver träna på, att acceptera att det ibland räcker med ”helt okej”. Allt måste inte vara exemplariskt jämt. Man får sätta det i relation till verkligheten liksom…

Så, nu när detta är över (ni som deltagit och bett om att få läsa resultatet kommer att få det skickat när det blivit godkänt och klart) ska jag äntligen ta tag i den där bokserien som legat och dammat i garderoben sedan i vintras. Det ska bli najs!

A har bestämt att temat för eftermiddagen är smink. Länge och väl stod hon vid spegeln (under sång ”Jag är coolast, jag är coolast, jag är coooolast”) och under tiden fiskade hon kommentarer och komplimanger för sitt kreativa arbetande:

A: Visst blir det här bra?

Jag: Mmm. Jo.

A: Men det här då?

Jag: Jojo, verkligen snygga färger hörru…

Fem minuter senare…

A: Så nu är jag klar!

Jag: Ojoj, du tycker inte att det blev lite mycket kanske?

A: Det kan ALDRIG bli för mycket! Ska jag sminka dig nu?

Jobba jobba…

Slutresultatet

Det är mycket som barn nr.2 fostras in i från start till skillnad från nr.1…

Pappan var hygglig och köpte en gunga till N. Det uppskattades

Ja, jag sitter och funderar på detta med olika yrken och vissa måste ju verkligen vara mer otacksamma än andra?

På första plats måste ju ändå telefonförsäljare komma. Eller? Finns det någon som visar dessa (och då tänker jag främst på dessa säljare som försöker pracka på en diverse strumpabonnemang eller de som försöker sälja åtta pallar toapapper och 58 liter schampo till enskilda firmor) uppriktig tacksamhet för att de ringer mitt i middagen och aldrig ger sig? Det måste vara ett deprimerande jobb? Å andra sidan måste jag erkänna att jag hyser en viss beundran för de trevliga säljare som faktiskt finns och som accepterar ett nej men ändå önskar en trevlig kväll. Fantastiskt att man orkar. (Och på tal om sånt här. Alla ni som går och fotar er hos The studio, eller vad det heter, snälla sluta lämna mitt nummer. Jag orkar inte med dem mer…)

Jaha. Fler då? Hantverkare inom byggbranschen är väl en annan sorts yrkesgrupp som folk älskar att klaga på (kanske är jag partisk eftersom jag här hemma får höra så många fantastiskt roliga historier). För visst är det så att ALLA alltid kommer för sent, aldrig hör av sig, saltar fakturor, gör fuskjobb och fikar hela dagen lång?

Lärare (åter igen är jag partisk ja…). OMG. Värst av alla är väl ändå högstadielärarna. Eller? Totalt oförstående för dagens ungdom.

Alla typer av sjukvårdsyrken (av lägre status). En ständig slagpåse för brister inom vården. Att de dessutom har rätt så dåligt betalt är väl inte mer än rätt, skitsamma om de räddar livet på folk.

Busschaufför. Att de aldrig kan komma i tid! Inte heller kan de köra tillräckligt nära kanten så att man kan komma på…

Gynekolog. Är det nån som verkligen ser fram emot att lägga sig i stolen?

Biljettkontrollanter i kollektivtrafiken. Dessa måste ju om möjligt generera ännu fler suckar och muttrande än busschaufförerna?

–

Det måste finnas fler? Frågan är också vilka yrken man tycker är bra? Det får jag fundera på!

Hjälp vad det är varmt ute Man glömmer verkligen bort att det är maj… Jag undrar hur resten av sommaren blir? Tar den slut lagom till juli?

N, den lilla rackarungen, fortsätter att protestera mot sin förmiddagsvila. Trött så att ögonen ploppar ur är hon men sova ska hon icke! Detta ställer till problem för den studerande modern som väger varje sovande minut på guldvåg… Nåja. Den lilla studien lider mot sitt slut och är i princip klar (och det är detta jag ägnar mig åt i stället för att lapa sol nu när hon äntligen sover). Om jag så här vid sista tentan tog tillfället i akt och höll mig till angivet sidantal? Icke! Vem tar ni mig för?! Och vem hade kunnat tro att en så liten hög enkäter kunde generera så många skrivna sidor?

Det känns svinbra! Idag har jag skrivit på anställningsavtalet och jag är superpeppad.  Det är väldigt mycket som är nytt och väldigt mycket som kommer att ske första tiden så visst känns det lite nervöst också. Det är mycket kring organisationen som ännu inte är klart men det jag fått ta del av känns bra. Jag vet t.ex. ännu inte helt vilken sorts avdelning jag kommer att bli placerad på men om den preliminära planeringen kring det står sig blir jag mycket nöjd