Så var vardagen här igen. Jag måste ta tag i pluggandet men attans vad det känns segt! Jag och N ägnar oss åt husmodersbestyr i stället. (Verkligen passande så här den 8:e mars 
Vit- eller kulörtvätt? 40 eller 60 grader? Hmm.
Idag fyller A fem år. Vår fina, fantastiska stora lilla tjej. Dagen började med paketöppning och tårtfrukost och avslutades med Max-besök och bio med M.
Det är svårt att förstå att hon är fem år. Dagarna och åren bara rusar förbi. Man lever hela tiden med ena foten i framtiden och det är lätt att glömma bort allt som varit och det som sker just nu. Därför är det inte så dumt att ibland stanna upp och se vad som händer här just precis nu. Och det gör jag idag. För hur galen jag än blir på henne och hur vansinnig hon är blir på mig är jag så oändligt tacksam för varje dag tillsammans med henne.
Nejdå, inte 10, bara extra tydlig!
Efter den här helgen känner jag verkligen ett behov av att hylla alla ensamstående flerbarnsföräldrar (ja, det är väl inte nån baggis alla gånger att vara ensam med ett barn heller men ju fler ungar man har desto fler delar måste man dela sig själv i). Att vara två föräldrar om ett barn är en milsvid skillnad mot att vara ensam med fler. Vilket jäkla hästjobb ni gör, 356 dagar om året och jag kan väl aldrig tänka mig att det hör till vanligheten att ni får en klapp på axeln för det? Så här får ni en, eller varför inte en för årets alla dagar, från mig. Ni är beundransvärda som sliter häcken av er för att få ihop allt. Halleluja.
Vasaloppet. Förr i tiden låg man hela förmiddagen i soffan och glodde, lite halvtrött efter gårdagkvällen. Livet ser väl inte riktigt ut på det sättet längre Men trots att jag är totalt ointresserad egentligen är det lite småtrevligt att ha det på i bakgrunden medan man går här och piffar inför nästa kalas (ujuj, många vuxenpoäng där va?).
Jag lägger mig själv i koma en liten stund innan jag tar tag i nästa skift. Just nu känns tanken om att lämna in ansökan för tjänstledighet oerhört lockande men då skulle väl A aldrig förlåta mig…
Att stressa på morgonen gillar jag inte. I alla fall inte nu när jag inte är van vid det längre Ska samla ihop barnen och åka buss tvärs över hela stan för att ta en fika med två trevliga flickor och tillhörande bebisar. Men innan jag kommer så långt var jag tvungen att boka frakt på Schenker för ett paket som ska iväg. Egentligen var det ju inte svårt alls men när jag insåg att jag öppnat skiten i Chrome blev det ju lite svettigt innan jag hittade ”skriv ut-knappen”… Nåja. Paketlappen är på och M får lämna in den under dagen.
Nåja. Det ska bli trevligt att komma i väg en sväng och prata lite skit. Sen styr vi kosan hemåt igen och påbörjar städning samt tårtfix inför i morgon. Bitte, ge mig semester efter denna helg…
En fatboy till BigMama. Kan ju inte bli bättre.
Jag gick på jakt genom badrumsskåpet här om dagen och sprang på detta underbara fynd i en necessär:
Några av er vet precis vad det är. De fantastiska nättrosorna från förlossningen!
För två av mina läsande vänner väntas det nedkomst denna månad. Känner ni er manade är ni välkomna att lägga ett bud.
Någonstans mellan 13-13.45 är det som att någon slår mig i huvudet med en slägga. Varje dag, måndag till söndag. Jag blir så outhärdligt trött och skulle kunna sälja mina ben för att få ta en powernap. Men icke. Eftersom jag har begåvats med två underbara barn är det bara att sätta fart och väcka den ena för att gå och hämta den andra.
Pluggandet ligger på is denna vecka. När jag ska försöka få nåt ur hjärnan måste jag få åtminstone lite tid till att förstå det jag läser och inte bara hetsläsa för att vända blad. Den tiden finns icke denna vecka. Inte heller på kvällarna. (Dessutom är det rätt jobbigt när den enda tiden jag har till förfogande råkar infalla just under den där ”någon slår mig i huvudet-tiden”.)
Assistent/kalassamordnare/barnunderhållare/städare sökes
Arbetsuppgifter: Att under helgen 5-6/3 assistera ett styck stressad förälder med tårtbakning och servering samt underhållning av en hoper glada ungar, bebis och diverse släktingar vid två femårskalas.
Kvalifikationer: Stresstålighet, kreativitet samt ett positivt sinnelag är önskvärt. Innehav ev ett styck discokula är extra meriterande.
Lön: Betalning sker i form av tårtrester, samt ett styck godispåse med tillhörande vattenpistol.
När man jobbat sig tillräckligt länge under gymmet är det dax att börja på det övre arbetet…
Jag känner att vi behöver ge plats för en liten kvällsreflektion…
Det har blivit modernt att slänga sig med uttrycket ”kompetenta barn”. Ibland går det till överdrift men det finns en god poäng i det. Enligt gamla teorier så liknades de små liven vid tomma kärl som skulle fyllas med kunskap. Av oss vuxna, givetvis. I dag har vi, nåja, vissa i alla fall, tagit vårt förnuft till fånga.
Grundtanken i begreppet ”kompetenta barn” handlar om att de små rackarna klarar av att tänka själva. Detta är givetvis inget modernt påfund. Jag är ganska övertygad om att barn alltid har kunnat tänka och lära själva. Vi har bara inte sett det förr. Eller kanske snarare inte låtit dem göra det.
Jag tror att barn är lättpåverkade. Men! Det innebär inte att de är dumma. De är smartare än vi tror. Jag har mött en del barn, kommer att möta ännu fler och har två här hemma. Det är fantastiska tankegångar man får ta del av, bara man tar sig tid att lyssna (nåja, den minsta kanske inte ger uttryck för så vilda fantasier ännu ).
Så, vad är slutsatsen av detta då? Jo, nämligen att jag inte tror att lösningen är att avskärma barnen, varken från verkligheten eller fiktionen. Hjälp dem i stället att hitta redskapen att se igenom det. Lär dem hitta sin egen väg och och bli kritiska tänkare i stället. Tids nog kommer våra små älsklingar att möta den stora stygga världen hur gärna vi än vill låta dem slippa och jag tror att vi gör dem en björntjänst genom att inte förbereda dem på det.
M är på Hålliday och själv sitter jag hemma. Nej, jag klagar inte. Det hade absolut varit roligt att vara med (det är det alltid) men jag vet att M uppskattar det ett snäpp högre än jag, det är trots allt hans gamla grej *fniss* Det är mycket barnvaktande som det är under våren så övriga nöjen får vi förhandla om
Så nu har jag parkerat samtliga barn i sina sängar (låter som att vi har ett helt kompani här hemma…) och själv är jag bänkad framför melodifestivalen. Jag måste ju se vad det är som fått Nicke Borg att knalla hela vägen till Mello 
En bakpotatis ligger och päser i ugnen och räkorna väntar på att vevas ihop med övriga delar i en smarrig röra. Till detta avnjuts ett glas Cola och vem vet, kanske slår jag på stort och luktar lite på Dooley´sen
Har det gått troll i begreppet ”genus”? Har det blivit lite PK att hävda att man minsann är genusmedeveten och bryr sig om jämställdhet?
Jag känner att jag är skittrött på ”genusmedvetenhet” för ämnet bara fortsätter att trampa på samma ställe, år ut och år in. Det mals och mals. Det händer ju inget! Man fortsätter att skrapa på ytan genom att tjafsa om petitesser och ignorerar totalt isberget som lurar där under ytan.
Det är ungefär som ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här och bakat kokosbollar till skoldiscot, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”. I det här sammanhanget blir det ”Jaja, men nu har jag i alla fall ställt upp här för jämställdheten genom att låta min son få en visp i julklapp, då har jag gjort mitt för den här gången, SKÖNT!”
Någonstans, i relation till förra kursen i Genuspedagogik (orkar inte leta…), var det någon klyftig människa som menade något i stil med att man kan aldrig jobba med genus- och jämställdhetsfrågor på ett rättvist sätt om man inte känner till bakgrunden (forskningen, historien och teorierna) till det som vi idag lever med. Det blir platt fall att bara slänger sig in i diskussionen och komprimerar ner frågan till att bara handla om kläder, leksaker eller varför inte föräldraledighet, utan att ta hänsyn till en mängd olika faktorer (maktordningar, hur normer skapas, hur samhället blivit det vi idag har o.s.v.)…
Nåja. Om jag inte hade försökt skaffa mig någon sorts utbildning i ett genuspedagogiskt arbete så hade jag också stått där och varit skitnöjd med mig själv eftersom jag säkert hade tyckt att jag uppfylld min del genom att låta A få en Spidermantröja. Nu står jag här och är bitter i stället. Nice värre.
—
(Ja, vad fasen. Det gick ju rätt dåligt det här med att jag inte skulle tycka nåt ) Men jag bjuder på det den här gången och lovar att jag ska skriva om något icke-tyckande nästa gång )