Ok, vi är lite störda här hemma. Själv hänger jag ju mest på Tradera medan M har för vana att med jämna mellanrum scanna av Blocket. Och visst verkar det som att vi delar samma gen av ha-begär för i kväll utbrast M, helt lyckligt ”Åh! En klarinett! 450 spänn, hur fan kan det vara så billigt? Får jag köpa en klarinett?”
Ehh…
(Nej, ingen av oss kan spela på en sådan tingest…)
Ett säkert tecken på att N har kommit ur en tidigare pågående fas är att hon låter igen. Högt. När hon har fullt upp med alla sina fabulösa utvecklingsfaser är hon tyst. Bortsett från lite gnäll och grymtande. Men så fort hon lämnat träsket och tagit sig upp till ytan tar hon i igen, eller snarare som aldrig förr… Så här låter det ungefär hela tiden just nu:
Vanligtvis är det jag som lagar mat här (det är f.ö. en diskussion vi kan ta vid ett annat tillfälle). Idag slår han dock på stort och ska steka kotletter. Jag kan inte låta bli att skoja lite med honom och frågar vad han ska göra för sås och får svaret:
”Sås? Vaddå sås? En helt vanlig kotlettsås så klart!”
Jag har bokat första parkett för att se hur den här helt vanliga kotlettsåsen ska tillverkas 
–
Update:
Går ut i köket och kikar ner i stekpannan. Frågar M: ”Har du kryddat dom (kotletterna) med pommes fritteskrydda och grönsakskrydda?”
M: ”Jaa… Jag hittade ju ingen Aromat!”
Blev uppringd av en säljare på Folksam medan jag badade N i kväll. Han tyckte att vi skulle boka ett möte och gå igenom mina försäkringar. Jag sa (mycket trevligt, jag är alltid trevlig mot telesäljare, hur odrägliga jag än tycker att de är) att det var ju lite märkligt eftersom jag sagt upp alla mina försäkringar där. Det blev helt tyst i säkert 10 sekunder, vilket kändes som 1o minuter i det här sammanhanget. När jag frågade ifall det inte var något han kunde se så började han rabbla upp alla försäkringar som legat där. Jag fortsatte, lika trevligt, med att tala om att samtliga försäkringar var uppsagda, att jag bytt fackförbund och de inte var aktuella längre (med undantag för vissa som ännu inte löpt ut). Efter ytterligare ens stunds tystnad frågar han, med en minst sagt grinig ton; ”Och varför gör du så här då?!” Jag förklarade igen att det beror på att jag bytt fackförbund och yrke samt att vi sett över samtliga försäkringar i familjen i samband med detta. Om möjligt ännu grinigare svarar då säljaren: ”Jaha!! Men då ska jag verkligen inte störa dig mer!” och slängde på luren.
Håhåjaja. Om det nu hade varit så att jag verkligen hade varit intresserad av ett möte med Folksam så fick ju denna trevliga säljare mig på andra tankar. Så nej tack, jag har inget intresse av taskiga attityder!
Namn: vet ej
Placering: tvättstugan (så klart!)
Status: trött
Hahahaha!
(Jag vet, jag är sjukt tråkig. Men jag är så himla trött/uttråkad/seg att detta är nivån på dagens humor)
N har en ny grej för sig. Jag fattar ingenting. Är det ett nytt Friskis-moment?
I går fick jag ett smakprov av J´s tjusiga orkidé. Det fick mig att fundera över hur våra egna växter ser ut här hemma.
Den typiska växten här hemma är en garderobsblomma. Oändligt tacksam och totalt omöjlig att ta livet av. På andra plats har vi någon sorts palm och så länge den får vatten nån gång per månad och lite sol är den nöjd. Fine.
Sedan händer det ibland att vi (och andra…) försöker hotta upp vårat hem med en trevlig växt. Det går alltid dåligt. Alla växter som har blommor (utom just orkidéer faktiskt) är dömda att döden dö i detta hem. Diverse snittblommor brukar klara sig ett par dagar visserligen.
Men, sedan kommer det stora problemet: att slänga den döda växten. Det blir liksom bara inte gjort. Det är mängder med gånger som jag kommit på att ”just det, där står det en vas med tulpaner som vissnade för tre veckor sedan”, gärna i samband med ett tjusigt besök…
Problemet går dock att undvika. Så fort blomman ser lite hängig ut bär man in den i tvättstugan. Tada! Problemet löst (läs: gömt). Ett annat sätt är att helt enkelt gå in stenhårt för att blomman ska leva. Således är vår Julstjärna just nu den mest ompysslade växten här hemma . Varför? Jo, för att jag vet att den kommer att dö och jag orkar inte slänga den. Och i tvättstugan är det fullt.
Julstjärnan vs. Amaryllisen
Stopp lite nu va. Exakt när gick jag från att vara den som himlade med ögonen åt de vuxnas hopplösa oförmåga att hänga med, till att vara den det himlas med ögonen åt?!
Hela familjen är inknölad i bilen och vi är på väg till M´s mormor (den näst häftigaste tanten i världen, efter min egen mormor då ). Som vanligt är radion inställd på Bandit (finns det fler kanaler?) och A säger (som så många andra gånger): ”Pappa, höj!! Den här är bra, den gillar jag!” Jag tittar på henne och frågar om hon verkligen tycker att låten är bra, vilket den ju i och för sig låter som att vara, och frågar samtidigt M om vilka det är som spelar den. M fnissar för sig själv och frågar om jag verkligen inte vet, det är ju Hardcore Superstar… Herregud. Jag är SÅ gammal. (Och enda försvaret M har, som är 10 år äldre än mig, är att han hör på radion varje dag till och från jobbet…)
Jag har verkligen ingen koll längre och det är såååå tragiskt när A himlar med ögonen och säger: ”Aaaaaaaa, men mammaaaaaaaaaaaa!! Du fattar ju ingenting!”
Hjälp.
Finnes: Ett par höfter (exklusive leder) samt en fläskytterfilé.
Bortskänkes mot avhämtning.
Jojo, visst blir man sugen?
På Lindex hittade vi även denna underbara lilla sak 
Och tro det eller ej men det är inte bara på FB jag bakar. Även om jag undrar om det kanske inte blir något bättre där? Betyget för semlorna blev helt OK, men eftersom jag varken hade tillräckligt med mandelmassa eller grädde blev det inte bättre än så… Men visst är de söta, de små? Och faktiskt lite trevligare att äta…
M frågade idag: ”Är det du och Di Leva som brukar ha sånna där rymdoveraller på er?” Han syftade på min blå tunika. Ärligt talat, skulle du kalla min tunika för en rymdoverall?!
Hur jag hämnas? Genom att klä våra barn i bruna plyschoveraller så klart. Mowaaahhhaa!
(Dessutom gillar jag Di Leva. Världen skulle vara så mycket snällare om fler var som honom!)
Jag tycker det är lika roligt varje gång. När någon som med ett lätt överlägset tonfall tidigare hävdat att hon/han minsann ”aaaaaaaldrig skulle göra så där” (gärna när det handlar om barn) gör precis det där hon/han ”aaaaaldrig” skulle göra. Då skrattar jag gott i smyg.
Jaja, jag är både hemsk och bitter men det är så roligt. En del är verkligen inte födda med en smula ödmjukhet inför livets måsten, prövningar och uppgifter…
Men jämna mellanrum försöker jag få det lilla livet att äta burkmat. Idag gjorde vi ett nytt försök och det vore väl trevligt att dela med sig av det till er..?
Ett förväntansfullt litet barn…
Mormors kalops. Det måste väl ändå gå hem?
—
Jaa… Ni ser ju hur det blev… Behövs det fler exempel? Nåja. Till slut fick ju givetvis det lilla barnet slippa och en gamla hederliga hemlagade maten ställdes fram. Till det lilla barnets stora lycka.
Jag: Men, vad har du för strumpor på dig?
Han: Jag vet inte, jag hittade dem i min låda… Men lite långa är de ju tycker jag…
Jag: Det är mina knästrumpor du har på dig.
Han: Ah! Men det är väl snyggt så här? Det värmer ju skönt på benen i alla fall!
Ok. Jag har insett att jag är rätt normal i alla fall. Jag kollade klipp på youtube från Oprah och jag skrattade så jag grät. Det finns de som är värre. Och det roligaste är att det är de medelålders mammorna som skriker högst Och titta på hela klippet hörrni. Mammorna i källaren är fantastiska