Welcome to the Jungle

Jag nämnde visst här om dagen att det alltid är något som händer när vi ska göra något. Och visst är det så.  I tisdags började regnet vräka ner (mycket lokalt har jag förstått!), i går hann vi med ett bilstopp (batteriet dog utanför My Baby, japp jag han shoppa först och det löste sig genom startkablar och en annan förbipasserande vänlig själ)  och därefter gick två utelampor sönder. Så vad har hänt idag då? Jo:

Vad var det jag sa..?

Va?! Vad är det där gröna på golvet? … Jag sa: Vad är det där gröna? Är det en filt nu igen?! *djup suck*

*fniss fniss*

Idag sa jag det för första gången: ”Tänk på barnen i Afrika. De skulle ha varit glada om de hade fått din potatis!” Nä, riktigt så sa jag inte men banne mig inte lång därifrån…

”Man skulle kunna säga att du är latent rolig, utan att du vet om det alltså!”

Under en frukostdiskussion i ämnet politik:

Herregud, du och jag är ju inte kompatibla alls! Du är ju som en trefaskontakt och jag som en tvåfas. Eller som om man tankar diesel i en bensinbil. Ohhhh! Scary!

Blev tipsad om denna på FB. Så himla roligt.

Se där ja, vårens högskoleprov gav resultat. Vi skippar förskolan och går rakt på universitetet. Men det hade jag redan räknat med, jag har ju närt ett geni vid min… ehh… nappflaska

Jag och M diskuterar hur vi diskuterar

M: … ja men jag nog mest sur.

K: Jo, men skillnaden är ju att du gör precis som du vill ändå.

M: Du! Jag är tio år äldre än du, jag pensionssparar!

I söndags var vi ute på äventyr. Såg bl.a. denna högst intressanta text. Man kan ju undra..?!

Japp. Idag har vi gått hela dagen i tron om att det varit mors dag. Detta krossades när M ringde sin mamma i kväll… Nåja, det var ju trevligt så länge det varade

Annars? Vi har varit på Ikea och det tar tar sig (bilder kommer så småningom)! Samtliga rum blir bättre och bättre Men självklart blir det felköp, det man vill ha finns inte o.s.v. Vi var nog där i fem timmar och blev bara ovänner två gånger. Måste vara något sorts rekord

I närheten av barnens farmor och farfar bor en snäll ”tant”. Nästan varje gång A har varit där kommer hon hem med en mindre samling spännande saker. Allt från plastvindruvor, leksaksrenar, kammar, spännen, väskor… Ja, småprylar alltså. Vid senaste vändan kom det med en liten bok hem vilken A ville att vi skulle läsa vid nattningen. Ok. Vi läser ju varje kväll så varför inte.

Det kan vara en god idé att ibland ögna igenom en bok innan så man har ett hum om vad den handlar om (då slipper man som jag, glatt i hågen en gång greppa ”Adjö Herr Muffin” i boklådan på jobbet och nära på storlipa mig genom hela samlingen…). Man skulle kunna tro att jag lärt mig av sånna misstag men tydligen inte.

Den här lilla boken heter ”Mias nya docka” är från 1967 och börjar så här: Mia var den olydigaste ungen på hela gatan, och ibland visste hennes föräldrar inte vad de skulle ta sig till med henne. När hon fyllde fem år, fick hon en stor, fin docka av sin mamma. När Mia hade lagt sig på kvällen , sa hon till dockan: ”Du får heta Sofi, och du ska vara snäll för annars kastar jag dig i soptunnan!” Och så somnade hon.

Moralkakorna haglar genom hela boken. Nu för tiden är de ju i alla fall lite dolda men här bara de sprutar ut och det är ju inte så våldsamt svårt att förstå hur en femårig flicka skulle bete sig på 60-talet (tvätta sig, dela med sig, inte säga ifrån, göra allt man blir tillsagd och inte sura). Thank you God att vi inte lever då…

Ja men hur slutar boken då? Självklart reder situationen ut sig (d.v.s. att lilla Mia lär sig en läxa!): …”Nej, nu stannar jag inte en dag till hos den här elaka, olydiga ungen!” sa Sofi. Hon skyndade sig ut och smällde igen dörren efter sig. Den lilla kattungen slank efter, för den ville minsann inte heller stanna kvar. Å, vad Mia grät! Men vad var detta! Mia satte sig yrvaket upp och stirrade på sängens fotända. Där satt ju Sofi och smålog vänligt mot henne, och där låg den lilla kattungen och snusade i sin korg. Hon hade bestämt drömt alltsammans! Mia beslöt sig på fläcken för att hon skulle bli en snäll och lydig flicka, för hon ville för allt i världen inte bli av med sin nya fina docka och sin söta lilla katt!

Så skönt att det ordnade sig

Ja, jag sitter och funderar på detta med olika yrken och vissa måste ju verkligen vara mer otacksamma än andra?

På första plats måste ju ändå telefonförsäljare komma. Eller? Finns det någon som visar dessa (och då tänker jag främst på dessa säljare som försöker pracka på en diverse strumpabonnemang eller de som försöker sälja åtta pallar toapapper och 58 liter schampo till enskilda firmor) uppriktig tacksamhet för att de ringer mitt i middagen och aldrig ger sig? Det måste vara ett deprimerande jobb? Å andra sidan måste jag erkänna att jag hyser en viss beundran för de trevliga säljare som faktiskt finns och som accepterar ett nej men ändå önskar en trevlig kväll. Fantastiskt att man orkar. (Och på tal om sånt här. Alla ni som går och fotar er hos The studio, eller vad det heter, snälla sluta lämna mitt nummer. Jag orkar inte med dem mer…)

Jaha. Fler då? Hantverkare inom byggbranschen är väl en annan sorts yrkesgrupp som folk älskar att klaga på (kanske är jag partisk eftersom jag här hemma får höra så många fantastiskt roliga historier). För visst är det så att ALLA alltid kommer för sent, aldrig hör av sig, saltar fakturor, gör fuskjobb och fikar hela dagen lång?

Lärare (åter igen är jag partisk ja…). OMG. Värst av alla är väl ändå högstadielärarna. Eller? Totalt oförstående för dagens ungdom.

Alla typer av sjukvårdsyrken (av lägre status). En ständig slagpåse för brister inom vården. Att de dessutom har rätt så dåligt betalt är väl inte mer än rätt, skitsamma om de räddar livet på folk.

Busschaufför. Att de aldrig kan komma i tid! Inte heller kan de köra tillräckligt nära kanten så att man kan komma på…

Gynekolog. Är det nån som verkligen ser fram emot att lägga sig i stolen?

Biljettkontrollanter i kollektivtrafiken. Dessa måste ju om möjligt generera ännu fler suckar och muttrande än busschaufförerna?

–

Det måste finnas fler? Frågan är också vilka yrken man tycker är bra? Det får jag fundera på!

Två av familjens medlemmar är extra humoristiska (tycker de själva i alla fall…). Visst visst, vi andra tycker väl också att det är skoj men M och A ligger verkligen på en helt annan nivå.

Så igår hade A laddat hela dagen för ett bus med M när han kom hem. Och japp, kycklingkryddan till nudlarna åkte i kaffemuggen och hon höll nästan på att kissa ner sig av skratt. I morse kom ”hämnden”. Blå mjölk i paketet

Hahaha. Jag bara älskar det. Tack Mari.