Welcome to the Jungle

Idag firas det påsk på förskolan. A var skitnöjd över att äntligen få visa sig offentligt i grön ögonskugga: ”Jag ser ut som Häxan surtant!”

Satt och bläddrade bland bilder och hittade en del på A när hon var lite mindre. Tror att de är från 2008 allihop.

Jag är fortfarande sladdlös så det har varit lite dåligt med bilder det senaste. Trist, eller hur? Dessutom vill jag ha ordning och reda och föredrar att ha bilder på ett och samma ställe och inte lite varstans. Men men, bilder måste vi ju ha, eller hur?

A har fått ordning på cyklingen. Och behöver helt klart en större variant.

Det är en spännande upplevelse att få smaka på gräs för första gången!

Smakade sådär…

Så här glad blir man när man får sova utan åkpåse!

Tagen på bar gärning! (Vad är det med bebisar och sladdar?!)

Resultatet av Tittut (plus ett par jeans till). Ingen vansinnesshopping som ni ser alltså.

Ah, det mindre goda humöret håller i sig. Dessutom har sladden till min lilla blå dator gett upp samt att det gått så lång tid sedan jag tog av klädseln på A´s gamla vagn att jag inte längre minns hur den ska sitta… Det spär på irritationen en smula. Det går inte heller att blogga via telefonen så M är snäll och lånar ut sin dator en stund (så vi får väl se hur det blir med bloggandet det närmsta)… Inte heller får jag upp bilder via telefonen till FB av nån anledning. Det är inte så lätt att rycka upp sig när det hela tiden sker små saker som hela tiden ställer till det.

Var på Tittut i morse. En del fynd men inga sånna där riktiga guldkorn. Nåja. Jag åker dit en sväng i morgon med och hittar jag inget då blir det desto mer över att shoppa på mässan för

Vi har röjt upp framsidan av ”trädgården” idag. Det var välbehövligt skulle man väl kunna säga… A tog tag i cyklingen på allvar och efter tre minuter for hon fram. Och kunde dessutom bromsa Kanske behöver vi kika efter en lite större cykel så småningom.

Annars är det mycket prat om död just nu. Alla ungar hamnar ju där förr eller senare och nu har A hamnat där på allvar. I somras förstod hon visserligen vad det var som hände men nu har hon haft snart 9 månader på sig att grubbla över det, och hon pratar ofta om det. Detta tillsammans med att farfar dog i veckan och att ett av Bolibompaprogrammen i kväll handlade om en bilolycka där ett barn dog har väckte många tankar hos henne. Kvällen avslutades med att Nalle dog, mycket sorgligt, och ska begravas i morgon. Min uppgift tills i morgon blir att hitta en lämplig kista till Nalle. Det är både lätt och svårt. Lätt för att jag vet att det är något som måste få ta plats just nu och för att jag inte har några problem med det generellt. Det är en del av livet och det är min (vår) uppgift att ta henne igenom alla hennes funderingar för att det är så himla viktigt. Behöver hon begrava Nalle, ja då gör vi det och så är det med det. Men samtidigt är det svårt för mig, som förälder. För då blir jag påmind om livets rättvisor och orättvisor och att jag aldrig kan vara riktigt säker på att jag kommer att få ha henne (och alla andra nära och kära) med mig genom hela livet. Det är lättare att hantera det med förskolebarnen men när det kommer till ens egna ungar blir det så väldigt personligt.

Idag har M pratat med hon som har koll på förskoleköerna här ute (ber så hemsk mycket om ursäkt, men jag har glömt vad det heter egentligen…). N har plats 91 till 1.a handsvalet. Nr.2 och 3 kommer hon inte att få plats på. Någonsin. Det ser rätt skralt ut med övriga alternativ också. Detta är ju inte alls någon nyhet men det känns ju ändå trist. Som förslag hade hon att vi skulle söka förskolor längre bort. Men icke, det går ju inte för då kan inte jag hämta/lämna.

Det är inte alltid roligt att bo i Göteborg…

Så nu får vi väl försöka lägga upp en plan för hur vi löser detta. Eller ja, rent krasst: hur M löser detta. Jag ska jobba. Om nån vill ha mig. Annars blir jag deppad på riktigt.

Ofta kan man efter en riktig skitdag gå och lägga sig med hopp om att nästa dag ska bli bättre. Det brukar kännas rätt så bra. Men när man dagen efter vaknar upp och redan där är på riktigt dåligt humör då känns det inte särskilt roligt.

Så kändes det i morse. Detta trots att jag sovit hyggligt och barnen med för den delen (ja, hur är det med det där egentligen. Beror sådant enbart på barnets personlighet, får man ö.h.t. anse att medvetna strategier för sömn också kan påverka, även för små barn? Jag vågar tro det. Nåja, det är en annan diskussion). Det var till och med knöligt att sova med huvudet på kudden då hornen tog emot…

Jahaja. Vad bjuder denna dag på då? Inget särskilt faktiskt. Huvudvärken borrar sig in i huvudet och det kommer inte att bli många knop gjorda. Jag har i alla fall fixat klart allt som ska lämnas in i kväll för Tittutmarknaden i morgon. Så 16.30 knös hela familjen in i bilen för att lämpa av allt där.

Men, kära vänner. Idag är det ju ändå fredag. Så snart börjar statusuppdateringarna på FB komma in ”Idaaaaaaaaaaaag är det fredaaaaaaaaaaaaaagsmyyyyyyyyyyyyys med hela familjen”… Och på tal om sånt där så diskuterade jag och M detta för ett tag sedan. Vi var nog båda ganska eniga om hur fånigt det blir att läsa alla dessa lyckliga uppdateringar som dryper av smör. Men å andra sidan, hur muntert hade det vart att bara läsa om trista saker jämt, sida upp och sida ner (Lennart: skriver under skilsmässoblanketterna. Känns deppigt. Stina: fick besök av Kronofogden som var här och tömde huset). Så nej, jag vet inte vilket som är värst faktiskt.

Idag är det en sån där dag då jag egentligen borde göra en massa trista saker (storkok, tvätten…) men jag har ingen lust alls. Jag känner mig lite lam faktiskt och inte på humör. Jag och A hade dessutom värsta fajten i morse och det är aldrig roligt…

Det är också ett år sedan vi var på 3D/4D-UL idag och fick ”se” N, den lilla skojaren, gömma sig

Ibland sker det saker som gör att man stannar upp och ser sig omkring, men oftast rusar livet bara på. Tills det tar slut. För slut tar det ju nån gång. Ibland förr och ibland senare. I morse ringde pappa och berättade att min lilla farfar inte längre finns.

Jag är snart 30 och har haft alla mina far- och morföräldrar med mig genom hela livet (nåja, min riktiga morfar har jag aldrig träffat men han hade en god stand in som skötte det jobbet utmärkt och som är saknad sedan några år tillbaka). Det är en lyx som inte är alla förunnat. Och nu är de två kvar, mormor och farmor. (Det är så man undrar om man själv kommer att stå där kvar så småningom?)

Den här gången har livet haft sin gång och mitt i det sorgliga är det skönt. Det känns som att det har varit nog med tragiska dödsfall bland familj och vänner under åren som gått.

Idag kommer underbara R hit. (Jag tror att hon kanske snart skulle kunna extraknäcka som jourhavande präst eller medmänniska ) R är en av alla dem som jag verkligen saknar från skoltiden så det ska bli underbart att äta kladdkaka med henne hela dagen lång

Ah, nu har det börjat. Kunde visserligen tro det när det gällde flax-Axl. Hittade henne så här i går kväll:

Men hon har det väl i generna eller nåt… A, 8 månader:

Hallå? Snutten?!

Det händer att jag känner mig som en sån där hurtig och duktig förälder. Ungefär ett par gånger om året. Då får man passa på.

Morot, tomat, luktärt, solros och krasse blev det

Igår besökte vi Vargön och fam EDE + nya I (så nu heter de alltså fam. EDEI i fortsättningen). Föresten, det hade ju varit lite spexigt om de valt ett namn som började på T i stället. EDET

Japp. Applåderna haglar hör jag

Hur som haver. Som vanligt var det mycket trevligt. Det är det alltid. Och som vanligt känner man att det händer alldeles för sällan.

Och visst var hon en liten godbit, det lilla livet. Nu är det ju inte våldsamt längesen i alla fall N var tre veckor och en pyttis (även om biffen N låg i en annan viktklass om man säger så… ) men ändå känns det som 100 år sedan. Märkligt.

Hmm, vad tänker M? Är det ”Oh, en sån här liten vill jag ha igen!” eller kanske ”Göta Petter, vilken tur att de växer?”

—

Idag, måndag, har vi varit på BVC. N vägde in på 10760g. Även A fick en vägning (20kg) och en mätning (112.5cm).

(Man skulle kunna säga att det är en utmaning att ta kort på ett barn som precis upptäckt att hon inte behöver sitta still om hon inte själv vill…)