Welcome to the Jungle

Ny vecka då ja. Hade tänkt åka en sväng till Lindex men det ekar ödsligt tomt på kontot och det regnar, så jag tror att vi hoppar det just idag.

A började dagen vid frukostbordet med ”jag väntar på att du ska gå nu så jag kan få lite lugn och ro”. Jättetrevlig dotter jag har va? Nåja, hon insåg nog att det inte var så himla trevligt sagt för en stund senare var hon så himla gullig och kramig. Gah, barn…

N har något emot mig (hon också, kanske man skulle tillägga?). Varje gång jag lägger henne på kvällen blir hon galen. Det tar evigheter att få henne att somna. Och då gör jag ingenting annorlunda är jag gjort förut. När M döremot gästspelar, för tillfället, vid nattningen går det alldeles utmärkt att somna som en klubbad. Resultatet av det? Att han får ta samtliga läggningar ett tag

Annars är N´s stora mission just nu att 1: klättra upp i soffan, 2: sätta sig ner från stående. Båda går lika dåligt.

Lördagen tillbringades på Ica Maxi. Typ. Det tar evigheter för oss att komma igenom den affären. Men märkligt nog är det lätt tillfredsställande med sånna där storhandlingar. Många vuxenpoäng blir det.

Söndagen ägnades åt omvalet och målning av sovrummet.

Nog för att jag tycker att det är viktigt att använda sin rösträtt men A var nog den som tog det hela mest seriöst så vi fick leka val hela eftermiddagen…

Fast man skulle ju kunna undra om rösträkningen verkligen fungerade eftersom det var A som vann… Vilka reformer hon skulle genomföra? Att jag skulle städa mindre samt lägga N varje kväll…

N var inte den som var den och skulle självklart se till att det gick rätt till

Och så lite målning då… Från rött till vitt.

Och här sover vi för tillfället. Känns som om man är på läger…

Hur galen jag blir på att barnet rätt så ofta måste argumentera om precis allt är det otroligt lyxigt att ha ett ”stort” barn. Det finns en hel hög med saker hon klarar själv. Vara ute (är det med en pålitlig kompis fixar de  att cykla själva till förskolans gård och leka där) , fixa frukost/mellanmål, toaletten, starta TV´n själv på morgonen osv. Så hur tänkte vi egentligen när vi tyckte att vi skulle ha en bebis igen?!

–

Alltså, ni fattar att sista meningen är en smula ironisk va? (Men faktum kvarstår, det är skitbra att ha en femåring )

Pappan var hygglig och köpte en gunga till N. Det uppskattades

Hjälp vad det är varmt ute Man glömmer verkligen bort att det är maj… Jag undrar hur resten av sommaren blir? Tar den slut lagom till juli?

N, den lilla rackarungen, fortsätter att protestera mot sin förmiddagsvila. Trött så att ögonen ploppar ur är hon men sova ska hon icke! Detta ställer till problem för den studerande modern som väger varje sovande minut på guldvåg… Nåja. Den lilla studien lider mot sitt slut och är i princip klar (och det är detta jag ägnar mig åt i stället för att lapa sol nu när hon äntligen sover). Om jag så här vid sista tentan tog tillfället i akt och höll mig till angivet sidantal? Icke! Vem tar ni mig för?! Och vem hade kunnat tro att en så liten hög enkäter kunde generera så många skrivna sidor?

Jaja, jag ska inte vara bitter hela dagen. Om en liten stund ska det yngre barnet parkeras i sin vagn ute och jag ska kika en stund på tentan. Jag är i princip klar med bakgrund, syfte, metod och hela den där biten samt att jag har börjat granska enkäterna (inväntar ytterligare två så ännu görs inga slutsatser) och strukturerat upp svaren. Och det är SÅ roligt (och tänkvärt!) att läsa dem. I bland blir jag full i skratt av underbara kommentarer och skrattar gott en stund (fast jag vet att det inte bara ligger ironi bakom dem) vilket är mycket trevligt. Samtidigt är det så himla intressant att ta del av alla synpunkter och förslag, så jag är glad för att jag ändå till slut valde just det här ämnet (samt fick lite pepp för det!).

Hur ska jag klara mig utan det här i framtiden? Kan jag alls göra det? Jag har ju så mycket kvar att lära och göra! Jag vet att jag till hösten och under de följande närmsta åren kommer att ha häcken full av andra sorters tankar och arbetssätt. Men jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att detta inte är min sista tid bland kurser, högskolor och universitet. (Jaja, sucka du M, men jag vet att du kommer att vara nöjd när det är jag som sitter med påsar under ögonen i ett dammigt bibliotek och medverkar i Uppdrag Granskning )

För tillfället är följande saker roliga (tycker N alltså…):

• Lyfta på mattkanter och se vad som finns under (alt. lyfta upp hela mattan om den är av en mindre sort)
• Gräva ur jord ur blomkrukorna och äta upp den
• Äta på sladdar, kontakter, alla sorters skor samt stolar
• Bada. Nåde den som hoppar i badet utan att ta henne med!
• Gå ut. Som ett skott kommer hon krypandes och gör allt för att försöka smita ut så fort ytterdörren öppnas
• Hämta A på förskolan. SÅ mycket att titta på!
• Ställa sig upp vid de mest äventyrliga platserna (gärna där man riskerar att slå sig om man trillar)
• Se hur långt ut på kanten till mamma och pappas säng hon kan krypa innan hon trillar ner
• Putta öppna dörrar fram och tillbaka. Irritation uppstår när dörren råkar stängas (eller när någon förälder blir för nojig över att fingrarna ska klämmas och hon blir bortflyttad)
• Skjuta köksstolarna fram och tillbaka så att alla familjemedlemmar får Tinnitus

… av protester. Jag undrar hur det känns att komma för att hämta sitt barn och det frivilligt följer med hem från förskolan? Jag skulle nog kunna räkna de tillfällena på en hand, men det är längesedan nu så jag minns inte hur det är. Och ja, visst, jag är sååååååååååå tacksam (vilket brukar vara kommentaren nr.1 när jag suckar) över att hon trivs men det gör inte det hela roligare. Kanske skulle jag göra det samma? När någon suckar över ett ledset barn kanske jag själv skulle klämma i med ”Ja, men var glad för att du slipper bära hem ett skrikande barn år ut och år in och som skriker ”JAAAAG VIIIILL INTE GÅÅÅ HEEEEEEEEEEEEEEEEEEM!!”.

Och det är väl nu någon jag-vet-lite-bättre-än-dig-om-barns-utveckling-person skulle börja oja sig över en skadad anknytning i tidiga spädbarnsdagar? Att det inte står riktigt rätt till där och att jag borde förstått det redan när barnet tog sig genom inskolningen med ett leende på läpparna och utan att gråta en endaste tår (det berömda bakslaget uteblev också). Andra skulle säga att barnet är tillräckligt tryggt i sig själv som person och sin relation till oss att hon vågar sig iväg på egna äventyr utan att för den sakens skull tro att vi övergett henne för evigt.

Jag väljer att tro på alternativ två och nu för tiden ylar hon ju inte längre hela vägen hem utan, efter att ha sniglat sig i evigheter där inne, släpar fötterna efter sig och muttrar surt om att hon ”minsann vill bli hämtad halv fem” och i den saken ser det som ett straff att ha fått en lillasyster som vilken indirekt tvingar henne från sin älskade förskola alldeles för tidigt om dagarna…

Nio månader har hon hunnit bli, den lilla rackarungen!

Snabbt som attans gick helgen. På fredagen var det begravning. På dagen exakt nio månader sedan sist. Den här gången var min kropp inte invaderad till 100% av gravidhormoner så det gick rätt så bra ändå. A tyckte nog att det var en rätt påtaglig skillnad mot sist på alla sätt och vis. Vid 20-tiden var vi hemma och efter att ha sovit två gånger i bilen tyckte N att det var lagom att somna runt 22.30 den kvällen. Det har nog inte hänt sen, ja… För typ nio månader sen.

På lördagen sattes det fart med planket och lagom till kvällen var det i princip klart. Igår åkte vi och köpte lite piff samt en cykel till A.

I veckan som kommer hoppas jag att de enkäter som fortfarande är ute kommer tillbax så jag kan börja sammanställa dem. Hittills har jag fått tillbaka 8 st och visst kan jag se mönster. Både sånna som är relevanta för studien och andra intressanta Men oavsett det färdiga resultatet så är det intressant att läsa dem och en hel del som jag kommer att ta med mig i tankarna.

Och lite bilder från helgen….

Under de tre år som A gick heltid på förskolan var jag skitpetig med att allt alltid skulle finnas där. Från minsta lilla extrastrumpa, till stövlar och mössor (och självklart tydligt namnat!). Gjorde jag detta i hopp om att få en stämpel som ”den optimala förskoleföräldern”? Nej, inte alls, utan för att jag vet hur krångligt allt blir när det aldrig finns rätt kläder till ungarna.

Men sedan hände nåt. N föddes och A gick ner till 15 timmar. Och nu är klädkatastrofen ett faktum. För hur mycket jag än försöker ha koll på allt blir det banne mig omöjligt när man släpar allt fram och tillbaka varje dag (tis-tors). Och varför gör jag det då? Jo, för att barnen är ute när jag lämnar A och det är väldigt mycket smidigare att låta henne ta på sig här hemma i stället för på förskolan då jag måste släpa in klumpen N på ena armen genom dörrar och grindar, knö med 24 andra ungar som ska ut och där A har ”facket” längst in i hörnet.

Så nu längtar vi alla till hösten, av olika anledningar, när det blir lite mer ordning och reda.

Ja, det är så det känns ibland. Oftast tycker jag att det gynnar mig, att kunna se saker ur två perspektiv, men ibland blir det problem. Som förälder har jag har svårt att engagera mig i diskussioner om i fall det ska vara äpplen eller päron till mellanmål och jag tycker att det är sorgligt hur debatten ibland förs. Jag vet hur tidspressen ser ut, hur pappershögarna växer, hur budgetar stramas åt, hur resurserna och tiden med barnen krymper. Det är dystert att gång på gång få höra hur pedagoger beskylls för en verklighet de inte kan göra så mycket åt. För sådan är verkligheten ibland. Aldrig, eller sällan, är det pedagogernas röster som hörs i debatten. Dessa röster är märkligt nog inte så mycket värda verkar det som och i stället får de agera klagomur för en organisation där besluten fattas långt över deras huvuden.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?

Ja, nu är barnet (det lilla alltså) i en fas igen. Den här gången handlar det om att utmana sina begränsningar skulle man kunna säga… Detta sker tack och lov enbart på dagtid (på natten sover hon *peppar peppar* bra i sitt eget rum sedan ett tag tillbaka). Hur som haver är humöret ilsket, hon skäller, ylar och svär (jo, jag lovar!). Hon ska in, över, under, genom och upp. Och fort ska det gå. Underhållning krävs konstant för att hålla humöret uppe. Och detta skulle väl gå för sig om det inte vore för den saken att hon inte heller har tid att sova. Detta gör också att min egen studietid just nu är obefintlig på dagtid = problem. (Dessutom är jag själv verkligen i en fas och skulle behöva renovera humöret.)

Parkerade barnet för en powernap. Då hon för en gångs skull verkade acceptera läget gick jag och fixade tvätten. Efter en kort stund var detta vad jag återvände till. Luriga lilla barn… Man skulle kunna säga att det är hög tid att flytta undan liggdelen.

Påskafton idag ja. Känns mer som pingstafton…

Igår åkte vi upp till Dalsland. Och hem igen idag. Det blev en hemskans kort sväng men så får det bli ibland tyvärr när man ska samsas om tiden… Men vi hann ju i alla fall med pappa, farmor, farbror + fam, mormor samt storasyster med fam. Så det var väl rätt så god utdelning ändå.

M har dragit vidare och jag ska snart lägga barn. Därefter ska jag ha min egen fest med en mugg kaffe i kvällssolen på altanen, och kanske kanske blir det en liten Dooley´s med!