Welcome to the Jungle

Jag aktar mig noga för att tänka ”så där ska/skulle jag aldrig göra/gjort”, för man vet ta mig sjutton inte hur man reagerar inför olika saker innan man ställs inför dem. Men visst har jag tänkt tanken ibland

Idag kan jag skratta gott åt en del rätt naiva tankar kring föräldraskapet jag tidigare haft. Speciellt sådant jag tänkt innan barnet i fråga blev en så där två år i alla fall (och då var vi där igen, ”du förstår när du själv har barn” ). Därför skulle det vara ytterst intressant att få hoppa fram fem-tio-femton år i tiden och få lite nya perspektiv. Men kanske är hela poängen att man ska lära (och förfasa!) sig under vägens gång? Men hjälp vilken skrattfest jag kan ha om en så där 20 år

Och en annan grej. Det är verkligen intressant hur det kan vara lätt att vara förälder åt ett barn men svårt att vara det för ett annat. Samtidigt. Får man alls tänka så?

Jag sitter och bläddrar i det föregående numret av tidningen Förskolan och läser en krönika (och tänka sig, den finns på nätet med, nämligen här ). En bit ned i texten läser jag följande:

”En del reggiotolkningar i vårt land är mycket förbjudande angående dilemmat att ge barnen svar, utan istället ställa motfrågan: vad har du själv för tankar? Men tänk om vi också hade det förhållningssättet mot våra kollegor och omgivning. Om någon på busstationen frågar vad klockan är och vi svarar: vad tror du själv, vill du forma en klocka i lera, ska vi öppna den och se efter hur den ser ut inuti? Man skulle ju bli tagen för att vara en galning. Beskrivningen kanske är lite överdriven men min poäng är att vi alla ibland bara vill ha ett svar och inte en hypotetisk analys. Stor som liten.”

Jag blir verkligen full i skratt när jag läser detta för jag ser det framför mig och det är ju så där vi ibland bemöter barnen. Men sen börjar jag fundera lite på detta ur ett annat perspektiv, nämligen i samband med det populära uttrycket ”det kompetenta barnet”. För ibland undrar jag om det inte har gått lite över styr. (Nu tänker jag mig visserligen in i detta i egenskap av förälder och inte lärare.) Det verkar ibland som om barns tankar, viljor, åsikter och handlingar därefter idag alltid måste sättas i främsta rummet och att det är totalt förbjudet att ibland bara säga: ”Nej, nu är det så. Punkt slut.”

När A har bett om en glass 381 gånger samma dag och jag dessa 381 gånger lugnt och sansat har bemött hennes krav (ja, för det är sällan någon fråga som ställs) med ”Nej, idag blir det ingen glass. Jag förstår att du är sugen på glass men det är inte bra för tänderna att äta glass varje dag och därför blir det ingen glass idag” orkar jag ta mig tusan inte upprepa samma mantra en ytterligare gång utan då blir det till slut: ”Nej. Nu får du lyssna på vad jag säger, det blir ingen glass idag. Punkt slut!”

Varför är det så farligt att sätta gränser för barnen, kanske redan med en gång? Vad är vinsten i att de alltid får göra precis som de själva vill i alla situationer? Jag har väldigt svårt att se på vilket sätt de gynnas i sin utvecklingen genom att alltid få styra hela deras livsvärld. Här hemma finns vissa regler som ska följas (och nu är mina barn små…). Till exempel så är det inte okej att kasta saker i syfte för att göra sönder dem, man hjälper till att städa och liknande efter egen förmåga, det är inte okej att slå någon, ett nej betyder ett nej både första och 381:a gången och nej, det finns faktiskt inte alltid utrymme för förhandling (därmed inte sagt att det aldrig finns det).

Låter det begränsande? Tja, kanske det. Men jag vill inte att mina ungar ska bli vuxna genom tron att att det alltid är dem som styr allt, genom att aldrig ha fått förhålla sig till andras perspektiv och viljor och genom att aldrig ha fått ta konsekvenser för sina handlingar. ”Ja men jag förstår att du är frustrerad, det gör ingenting att du har bränt upp en skola och krossat åtta busskurer, jag förstår det.”

Och givetvis, förhandlingar, regler och konsekvenser efter ålder och barn.

Igår var vi på Liseberg. Ja, i alla fall 3/4 av familjen. N fick stanna hemma med farmor och farfar medan A fick en heldag med oss. Och det var verkligen lyckat. För första året gick A över 110-gränsen och hade fullt upp hela dagen. Hon fick ett åkband och det var väl utnyttjade pengar, speciellt med tanke att det inte var så mycket folk vilket gjorde att inte var några köer alls. Även M fick ett åkband då han var sugen på att testa lite nya grejer… Och A tjatade och tjatade om att få åka ”mellodalbanan” (Lisebergbanan alltså). Vi var en smula skeptiska för den går ju rätt fort alltså men efter mycket om och men fick hon åka. Och som hon älskade det! Varv efter varv blev det… Och det var åter igen ett tillfälle då jag insåg att hon inte är så liten längre… Efter fem timmars konstant åkande var vi rätt möra allihop och kunde sammanfatta dagen som mycket lyckad

M och A har åkt i väg till Blomsterlandet (köpa två träd) och IKEA (lämna tillbaka en del och köpa desto mer) och jag och N får stanna hemma. För så här är det. Den stora bilen (shoppingbilen alltså ) rymmer tre personer. Det blir problem när man är fyra. Den lite mindre bilen rymmer oss allihop men har ingen dragkrok (och när man har packat hela bilen full med barn och vagn och allt finns det inte så mycket plats över till några större grejer). Så antingen åker några och shoppar järnet eller så åker vi allihop och shoppar lite mindre.

Trots att IKEA blir lite av ett skilsmässoprojekt  varje gång vi är där, så känns det som att det hade varit trevligt att följa med. Fast å andra sidan är det större chans att det bara är just det där som stod på listan som faktiskt kommer med hem. Eller ja, kanske inte, för det kan också hända att M går förbi fyndavdelningen och hittar en skitbra ugn eller något liknande (eller för all del en soffa eller en säng. En säng hade visserligen varit mycket bra…). Att vi måste bygga om köket för att få in den gör inte så mycket

N har fått finna sig i att spela rollen som familjens hund. Det går så där. Hunden lyssnar rätt dåligt tycker A…

Gick det fel nånstans? Saknar jag någon gen? För hur mycket jag än älskar mina barn har jag ingen som helst ångest över att börja jobba snart. Snarare tvärtom, det ska bli skitroligt! Och jag är hur nöjd som helst med mina 100% och har ingen önskan om att jobba mindre. Inte heller har jag ångest över att N kanske bara är precis 1 år fyllda när hon börjar på förskolan och att hon kommer att få gå heltid (fast nu blir det väl inte så och därmed kan alla som betraktar mig som en skum moder med anknytningsproblem andas ut ).

Det känns som att man måste ha lite ångest över allt detta. Är det inte så?

Usch. Alla dessa beslut som man hela tiden måste ta. Och vissa är ju roliga men svåra ändå.

Fick ett infall och ringde till köadministrationen för förskoleplatserna. Vårt förstahandsalternativ är det enda som egentligen är aktuellt ur kösynpunkt. Och det är ju bra, eller hur man nu ska se det… N står på plats 77. Ungefär 65 av dessa har i dagarna erbjudits plats. Så nu kan vi inte göra annat än att hoppas att en så där 12-15 st av dessa tackar nej för då finns en minimal chans att hon får en plats. Och alternativet till detta är att vi pyttsar in någon annan förskola i sökningen (inte för att vi skulle få en plats där heller visserligen) men det går ju inte av praktiska skäl. Om det vill sig illa innebär detta att hon kommer att erbjudas en plats först i augusti NÄSTA år. Jag blir matt bara av tanken. Och det finns ju några f-dagar att ta ut men det är mycket begärt att svärföräldrarna ska ställa upp i ett helt år. Det känns inget vidare att be dem om det faktiskt.

Vidare har jag försökt förstå mig på Skolverkets nysläppta regler kring legitimationen men det gjorde mig fortfarande inte klokare. Just idag känner jag att allt inom förskoleämnet står mig upp i halsen. Enda positiva grejen är att det inte var något som helst krångel att ändra A´s plats till hösten, så fr.o.m. 15/8 går hon efter vårt behov.

Japp. Idag har vi gått hela dagen i tron om att det varit mors dag. Detta krossades när M ringde sin mamma i kväll… Nåja, det var ju trevligt så länge det varade

Annars? Vi har varit på Ikea och det tar tar sig (bilder kommer så småningom)! Samtliga rum blir bättre och bättre Men självklart blir det felköp, det man vill ha finns inte o.s.v. Vi var nog där i fem timmar och blev bara ovänner två gånger. Måste vara något sorts rekord

Det finns vissa saker som vi försöker slippa, eller på olika sätt komma undan här hemma. Några exempel:

* Diskmaskinen. Det är ju hur bra som helst med diskmaskin men det är ju vansinnigt jobbigt att plocka ur den. När disken är precis färdig kan man ju alltid skylla på att det är blött och att det måste torka först, men sedan finns ju egentligen ingen ursäkt. Dessutom travas disken på diskbänken i stora högar (för varför skulle man handdiska om man har diskmaskin?!) och man får plocka sina grejer direkt ur maskinen i stället för ur lådorna. När så någon väl har förbarmat sig över disken i maskinen och äntligen sorterat in allt i lådorna fylls maskinen snabbt av allt som stod på bänken. Man startar åbäket och det börjar om…

* Bära ut soppåsen. Det går alltid att knö ner lite till bara man slipper knyta ihop den (och i värsta fall diska behållaren om det ramlat ner gojs där) och gå de 20 långa metrarna till spotunnan.

*Kaffemaskinen. Det finns olika moment av jobbighet här. Minst jobbigt är att fylla på vatten. Det kan man ta liksom. Sedan blinkar knappen om att bönorna är slut rätt ofta. Detta är främst jobbigt eftersom man ignorerar blinkandet och trycker på kaffeknappen av bara farten, i ett naivt hopp om att det ska komma nåt ändå kanske? Men det gör det ju aldrig så då måste man stå där och muttra över att man ändå tryckte på den där knappen och inte bara fyllde på bönorna direkt. Här hör man också om bönorna är på väg att ta slut och om man har riktig tur är det först vid nästa kopp det behöver fyllas på. Då kan man låtsas som om man aldrig hört det där och lugnt låta nästa person sucka över problemet. Vidare måste spillfatet tömmas med jämna mellanrum och det är verkligen slitsamt. Det är nästan så att man struntar i kaffe om det meddelandet blinkar. Då måste man hälla ut sumpen (i den överfulla papperskorgen och kanske därmed vara tvungen att gå ut med påsen) och skölja rent fatet. Allra jobbigast är rengöringsprogrammet eller avkalkningen. Då måste man ta fram instruktionsboken och ägna en halvtimme åt det. En av dessa knappar lyser konstant på maskinen. Till slut är det någon som beslutar sig att göra det, bara för att slippa se den illröda lampan, och som på en given signal börjar den andra lysa så fort den första slocknat. Det är banne mig ett jobb det här med kaffe. Borde vi kanske börja dricka mer te i stället?

A ålar rytande runt på golvet eftersom hon är en ”dinosaurjur”. Så praktiskt. Kanske räcker det om jag slänger ut ett paket fläskkotletter på golvet vid middagstid?

A fyllde fem för ett par månader sedan och det känns som att det är nu det börjar på något vis. Jag vill inte påstå att allt fram tills nu har varit lätt, verkligen inte! Men det har varit på ett annat sätt. Hon har varit liten och ju mindre de är desto ”enklare” (i brist på bättre ord just nu) är det.

Nu börjar vägen mot att bli stor, på riktigt. Och det är banne mig inte lätt för nån tror jag. Det mesta ändras. Hennes ord och tankar, hennes relationer till kompisar… Det är inte längre bara viktigt att ha någon att leka med för stunden, utan det är kompisrelationen i sig som är det primära, på ett helt annat sätt än tidigare. Och det här med eget ansvar… Det är svårt i bland att göra avvägningen om hur mycket hon kan och vill egentligen.

Samtidigt är hon fortfarande liten och uttrycker just nu ett enormt behov av att vara liten. Självklart har detta också med N att göra. A ser och uttrycker fördelar i att vara liten, fördelar som jag givetvis tolkar som något helt annat. För just nu känns det som att det A behöver är egen tid med bara mig eller M. Och det är inte så lätt att ordna alla gånger, men vi får bli bättre på det. Och jag ser att hon tycker att det är svårt. För samtidigt som hon verkligen älskar N högt över allt så brottas hon också med en avundsjuka som hon verkligen inte vill visa.

Och det är både lätt och självklart att sitta här och se lösningen på dilemmat men det är inte alltid lika lätt att genomföra det i praktiken. Men vi får jobba på det.

Det var inte bara de personliga skälen som gjorde att det dröjde ett tag innan det blev ytterligare ett barn här. När vi sökte förskoleplats till A 2007 fick vi vänta sex månader efter begärt datum innan vi fick en plats och nu står vi där igen. På sexmånadersdagen sattes lillasyster i kön och vi var väl medvetna om problematiken i denna kommun. Det går liksom inte att förlora en enda dag och hur ser utsikten inför hösten ut? Mörk, givetvis. Invånarantalet i denna stadsdel har inte minskat direkt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag 400 nya bostäder som byggts under de senaste åren. Jag ser tyvärr inte lika många förskolor som rymmer alla de här ungarna.

Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?

Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.

Jodå, A skulle också vara med

–

Och så kom jag på att två av alla dessa gröna bilder i stort format kan få liva upp en vägg i vardagsrummet uppe. Kanske dessa två (jo, man får ju justera färgerna först så de blir någorlunda lika)? Det känns verkligen som att jag har en hang up på grönt just nu…

Jag och N larvade oss en stund på ”puffen”

… nej, matchningen (kudde – bebis) är inte medvetet gjord