Welcome to the Jungle

…andra går med plastpåsar i skorna eftersom de läcker in. Jag har inga skor som tål vatten. Förutom mina fodrade gummistövlar men de är lite väl varma nu. Och det suuuuuger! Dagar som denna, med monsunregn över Blöteborg, hinner jag inte ens komma ut på vägen innan jag kan vrida vattnet ur sockarna. Och ärligt talat är det sådär kul att åka till bvc med prasslande plastpåsar i skorna… Jag måste verkligen ha vattentäta skor! Men vad köper man? *suck*

Idag har vi varit på BVC. Igen. Men det gör inte så mycket för det är trevligt där Lillpuman vägde 5440g och var 57cm. En stadig bit helt enkelt

Annars har vi en snubbe här ute som gräver upp vår gräsmatta just nu. Det är nice. Att slippa göra det själv alltså. ALLT (förutom elen) har min kära karl gjort själv på detta hus så detta är LYX! Att betala för det är väl inte riktigt lika nice Men det blir nog bra. Det börjas med muren, tror jag, så kommer resten sen. (Men R, du är jättevälkommen att sitta på muren och kasta ägg sen, haha)

Flax-Axl har svårt att komma till ro på dagarna. Verkar som att hon håller på att ställa om mat- och sovklockan och då blir det knas ett tag. Inte heller blir det bättre av dagar då allt blir snett och jag måste väcka henne 18 gånger när hon sover. Då blir hon riktigt grinig. Ja, vem blir inte det?! Nåja nåja. Det ordnar väl till sig. Huvudsaken är att hon sover längre på natten nu.

Jag har länge klurat på vad jag ska göra åt det hopplösa håret. Hon vill inte kamma sig och definitivt inte ha flätor, toffsar eller vad det nu kan vara. På sin höjd ett spänne som håller undan luggen i två sekunder. Rufsig och trasslig är hon jämt men att klippa håret är inte heller att tänka på. Nåja. Luggen var största problemet så den fick vi helt enkelt göra nåt åt och så här blev det (lite finputsning fick det dock bli efteråt):

Så får det vara tillsvidare. 2 november är det fotografering så innan dess får vi väl ändå besöka en frisör kanske. Sist jag klippte henne var för tre år sen, innan fotograferingen första året på förskolan. HAHA. Bad idea… Därför går vi till frisören nu mer

Annars har dagen inte bjudit på några spännande äventyr. Jag matade N 21.30 och stoppade henne i säng som vanligt i går kväll. Vid 02 flaxade hon omkring i sin säng men verkade inte särskillt hungrig så jag lade över henne till mig och vips så sov hon till 04.30 innan hon ville ha mat. 7 timmar alltså. Nice Och när väl det momentet var avklarat kom M hem. Efter en helkväll/natt skulle man väl kunna säga Och ja… sen blev han kvar i sängen halva dagen medan vi andra hade en söndag som alla andra dagar.

Min nya vana är att gå en promenad varannan kväll när M lägger A. (Ännu är nämligen inte alla mina 19kg borta…) Det är bra! Ofta är granne J med och det är trevligt, så idag har vi varit ute en sväng. Det känns som om man får passa på innan det är kolsvart vid 19 *suck* Snart är vi där…

N fick ett kvällsbad innan promenaden och blev tvingad till att ligga på mage en stund. Finns det nån bebis som tycker det är kul, egentligen?!

Det känns som om vädret matchar humöret idag. Grått och trist. Vi verkar alla (nåja, 3 av 4 i alla fall) ha någon sorts svacka här. N har svårt att komma till ro på dagarna och blir grinig av det. Både jag och A känns småsura och trötta och givetvis smittar vi av oss på varandra tills kaos utbryter och ingen orkar med den andra. Jobbigt! Dagen kantas av en miljon konflikter om allt och inget och vem blir gladare av det? Och ju längre dagen går desto mindre blir tålamodet. Ah! Så märker man med en gång att det mesta går att lösa om man bara andas lite först. Men det är inte alltid man har ork att göra det tyvärr. Vem snodde mitt tålamod? John Blund?

Nåja. Jag inser att jag borde kasta datorn all världens väg. För nu har jag varit på blingo.se och dregglat över barnkläderna där och lagt in dem på ”vill-ha-listan” också. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag inte bara helt ointresserad av allt sånt? Jag är också en fena på att hitta på bra ursäkter till varför jag inte borde få fixa lite shopping där. Men det känner jag ju fler som kan så det kanske inte är hela världen *fniss*

Och idag är det fredag. Som vanligt känns det inte roligare än om det vore tisdag. Kvällen blir nog tidig. Som alla andra dagar. Morgondagen ägnas åt sten (ja, vi ska åka och kika på sten så där rök alla mina punkter på ”vill-ha-listan” för de närmsta 15 åren) och för M´s del är det partaj. IGEN ja. En del har det bra som sagt. Och ja. Visst, jag skulle kunna åka med men jag tycker att det är på tok för tidigt att lämna bort min lilla Axl över natten. Annat hade det varit om barnvakten kom hit för ett par timmar på kvällen och vi kom oss hem igen men nu är det inte så och då får det vara. Så lördagkvällen blir väl även den som alla andra för min del. På söndag kanske vi får besök av en kär vän + familj vilket skulle vara mycket trevligt. En del träffar man som sagt alldeles för sällan!

Så… nu ska jag ta en sväg genom min minneslista på Tradera och tröstshoppa nåt (idag igen).

Varför är min vill-ha-lista så lång? Den matchar tyvärr inte med saldot på kontot… Jag vill ha ett par nya stövlar. Har sett massor med fina i skobutiken här på torget. Hmm. Jag vill också ha ett par stadiga vinterskor/stövlar. Och det anser jag faktiskt att jag behöver. För hur gärna jag än skulle vilje går det icke för sig att ha converse under vintersäsongen i mitt yrke. Alltså är inte vinterskor bara ett ”vill-ha-objekt” utan också ett ”behöver-ha-objekt”. Vidare har jag sett en sjukt snygg  jacka som skulle göra sig bra på mig. Vidare på listan står även en digitalkamera. Den senaste gav upp i Thailand. Av alla ställen… Sytemkameran i alla ära men när jag t.ex. vill fota min enda röda tomat i odligen som de förbannade mördarsniglarna inte gottat sig på känns det lite overkill med systemkamera. Nog för att det är en stor händelse, värd att dokumentera men ändå… Jag behöver också en ny tatuering. Och vid det här laget är vi väl uppe i ca sex månadsinkomster av min FP. Man behöver inte ha fått godkänt i matte C för att inse att det är en dålig ekvation. Tyvärr.

Nåja. Barnet, det äldre, är i alla fall vinterrustad så det räcker (förutom de där skorna då…) så nästa gång är det min tur. Men vart ska jag börja? Givetvis är ju tatueringen den viktigaste utgiften. Men också den största. Gah!

Annars rullar livet och dagarna på. Alla bilder till fotoväggen har kommit och sitter snyggt i sina ramar. Som fortfarande ligger på golvet… Dessa måste upp omedelbums eftersom det stör mig…

A har förvandlats till tonåring eller något liknande. Det är inte helt lätt att hantera alla gånger. Snarare; det driver mig till vansinne vissa dagar. Och henne med verkar det som.

Bebis-Axl flaxar vidare. Dock inte med samma intensitet som tidigare. Hon har taggat ner en smula och är inte lika flaxig. Det är skumt. Vart ska detta sluta? Men vilken ooooooooootrolig skillnad det är att ha en o-kolikbebis mot en kolikbebis Att det kunde vara så här trodde jag aldrig. Visst skriker hon men inte mer än vanliga bebisar. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter i samma anda.

Jag ska försöka få ihop ansökan om examen och det var ju inte lika lätt som jag trodde. Ingen vill svara i telefonen heller. Har mailat så vi får väl hoppas på svar. Skulle väl egentligen behöva åka dit och prata med dem i stället men det blir ju så himla meckigt. Jag kan ju inte ta med mig alla barn… Ah!!

Denna dag är en mindre bra dag. Jag är så sjukt trött i huvud och kropp och lagom till att det var dax att gå upp och ge N mat gick strömmen. Men suck och stön! Ingen bolibompa till A, inget te till morsan och ingen varm mat till N. Trollade fram en tetra med ersättning (fantastiskt att jag ibland har huvudet med mig när jag är i affären) och ger henne den. Kall. Men men, hon bäljade ju i sig så det gick väl ingen nöd på henne.

Bestämmer mig för att sparka igång datorn och tar loss usb-modemet ur routern. Sätter i min lilla dator. Har glömt pin-koden och knappar in fel kod 3 ggr. Kortet låst. PUK-kod krävs. Rotar runt i arbetsrummet. Hittar den. Tror jag. Fel kod. Suck. Det var till det gamla sim-kortet. Ringer M. Hittar nya koden och får igång skiten. Routern vill dock fortfarande inte samarbeta men jag är för trött för att bry mig. Tar en Treo och försöker rycka upp mig. Strömmen kommer tillbaka. Granne J, underbara människa(!), ringer och frågar om A vill komma och leka. Hon hämtar henne en stund senare och lovar att hon ska fixa lunch till barnet. Och då har hon redan 2 egna att springa efter…!

Vad skulle jag göra utan de som faktiskt finns i min närhet och styr upp både min ork och mitt humör ibland? Jag är för dålig på att tacka alla fantastiska människor som hjälper mig med stort och smått. Jag är kass på att köpa blommor och skicka kort så jag säger det nu i stället och hoppas att budskapet åtminstonde går fram: TACK!! ♥

Jag har således ägnat en timma åt att kolla mail, packa böcker och Traderavinster som ska skickas, betala mina egna vinster (för jag tyckte ju tillräkligt synd om mig själv för att köpa en skip hop-väska) och druckit två koppar te. Disken skiter jag faktiskt i.

I em är det föräldragrupp på bvc. Jag måste rycka upp mig (igen). Ta en dusch och hitta sminket. Ta på mina barn rena kläder, kamma håret (på samtliga familjemedlemmar utom N) och släta ut påsarna under ögonen. För jag kan ju inte sitta där och se ut som ett vrak

Och jag bara visste att det fanns kloka människor som kunde styra upp mina mindre viktiga beslut Overallen behåller vi Problemet med de långa hällorna löste grannen snabbt och lätt (sy upp dom!). Tur att våra hjärnor fungerar med jämna mellanrum i alla fall, haha!

Ibland behöver man fatta stora och tunga beslut som kan påverka hela ens liv. Tack och lov händer detta inte varje dag utan då får man i stället grubbla över diverse små funderingar som kan vara nog så besvärliga

Och just nu har jag en sån fundering. Tyvärr har min hjärna slutat att fungera och jag är helt enkelt inte kapabel till att fatta några icke livsavgörande beslut. Dilemmat i fråga är A´s nya overall. M hade vägarna förbi affären där den fanns och jag bad honom inhandla just den overallen jag hade tänkt (det måste vara en vattentät sort eftersom vi bor i Blöteborg) i stl. 110. Men nu visade det sig att det fanns ju ingen i 110 såklart. Stl. 100 och 120 fanns. 100 var uteslutet då det var den storleken hon hade förra året och den funkar icke detta år. Således får han alltså köpa den i stl.120. Jag vet nämligen att denna overall kommer att sälja slut i denna stad i ett naffs då den fick bäst i test på vattentäthet, och ja… som sagt, här snöar det ju inte på vintern. Oftast.

Idag provas overallen och givetvis är den för stor. Det är dock inte för för stor utan precis så där på gränsen att man inte kan bestämma sig för om man ska ha den kvar eller om man ska försöka jaga runt (tillsammans med alla andra) hela stan i jakt på en mindre stl. Problemet är att ärmarna är för långa och att hällorna under fötterna blir sladdriga. Dock ska ju overallen passa om ett halvår med… Jag tänker också att om vi behåller den kan den troligtvis användas två säsonger. Och det är ju positivt för plånboken, för gratis är de rackarna ju inte. Grejen är ju den att med tanke på vädret här så känns det inte jättelockande att punga ut dessa pengar på nåt som bara kommer att användas en månad eller två och som sen är för litet…

Att höra vad barnet ifråga själv har för åsikt om det hela är inte att tänka på. Så vida det är ”rätt” färg på plagget spelar det ingen roll om det är meningen att passa på en ettåring eller en tioåring.

Så, alla kloka föräldrar (och lärare!). Vad ska jag göra? Snälla bestäm åt mig.

Så har jag då haft två barn i en månad (och en dag!). Och hur är det då? Har jag vant mig? Hmm. Jo, jag har nog det. Men vi kan väl en gång för alla göra klart för oss att det inte blev som jag trodde För av någon underlig anledning trodde jag att det skulle bli som förra gången. Men det kunde det ju omöjligtvis bli vilket jag upptäckte redan samma dag som vi kom hem med N Under hela första veckan undrade jag verkligen vad f-n jag gett mig in på? Hur skulle jag hinna med alla och vart fanns jag själv? Och de säger att småsyskon blir bortsämda. När då?! Hon får ju bara hänga på när allt annat ska göras och här får de snällt vänta på sin tur båda två…

Man hör ofta: ”Passa på att sova när bebisen sover” HAHA. Yeah right. När då?! Då har man ju en till där hemma (som inte har sovit middag på 2 år) som äntligen ser sin chans att få lite tid för sig själv med morsan. Med all rätt!

Men A tar detta på ett bra sätt. Hon är en klok tjej som är större än man ibland tror och fantastisk på många sätt. Och jag tackar min lyckliga stjärna över att det faktiskt är 4½ år mellan dem. Hur i hela världen orkar folk ha tätare mellan sina barn utan att gå under helt? Och hur har man tid för dem en och en? Och sig själv? Jag blir gelen om jag inte ens får kissa i fred nån endaste gång. A är just nu inte totalt följsam och utan egna åsikter (och hemskt vore väl det!) men jag hade aldrig orkat sitta så här för 2 år sedan. Folk säger att ”det gör man visst” och ja, man kanske överlever. Men jag hade varit som ett vandrande åskmoln. Ja, det kanske beror på hur det stora barnet är i sin ”fas” men med facit i hand är jag nöjd med att det blev som det blev

Nu rullar dagarna och livet på och i alla fall tisdag-torsdag 9-14 skulle man väl kunna säga att allt är väldigt lugnt Under måndagar och fredag är A hemma och då får man ju försöka rycka upp sig. På helgen är vi här allihop (ja förutom pappan då som just nu är inne i nån ”jagärutepågalejsjälv-fas” eller ständing är upptagen med ”måstegöragrejer”) och då, ja… Det går det med.

Men hur stora mina påsar under ögonen än är, är jag otroligt tacksam för att N än så länge inte verkar få samma magproblem som A, att A inte längre är i ”trotsåldern”, att jag inte sitter i en längehten på 145:e våningen och för att jag faktiskt har två riktiga godingar till skitungar ♥

Så var det dax för BVC idag igen då. Även denna gång tog vi buss och det gick en smula smidigare denna gång då det bara var vi på bussen, typ. Jag kände mig inte fullt lika mycket som en fejk-mamma. Hur som haver så blev barnet både vägt och mätt. Hela 4910g och 55.5cm blev dagens resultat. När vi var färdiga där tog vi en sväng till Amhult. En lagom promenad på ca 10 minuter En sväng genom Lindex för att kolla om det fanns leggings till A. Hon har, efter 2 års vilda protester, kommit på att det är ok att ha detta igen. Men nej nej, självklart fanns ju inte rätt storlekar. Detta irriterade mig så till den milda grad att jag väl hemma gick in på hemsidan och beställde ungefär samtliga varianter som fanns. Hmm. Vi tog också en tur genom Ica Maxi. Där bestod dagens shopping av ett par fodrade gummistövlar till A (varför är det bara hon som får alla grejer i den här familjen?!), märkpennor och Pommes frittes-krydda. Jaa… Väl hemma igen fick det, tillsammans med grannen, bli en beställning på H&M. Dock var det en hel del i min lista som inte fanns på lager och vem orkar vänta på sånt? Men en fodrad gummijacka och en fleecejacka blev det i alla fall. Och det var väl egentligen det enda jag skulle haft från början

De tre första bilderna till fotoväggen har anlänt. Jo, för de levererar varje storlek för sig då det tar olika lång tid att ordna storlekarna. Helt galet. Jag skulle faktiskt inte ha några problem med att få samtliga bilder på samma leverans…

Idag har jag fått sålt en toktråkig skolbok. Yeah! Tyvärr räcker väl inte den summan till en ny tattoo nej… Fast om jag blev av med samtliga böcker jag ha i hyllan här så skulle jag nog nästan vara där. KOM OCH KÖÖÖÖP!!

Och dagens bild då? Jo, en badbild kanske?

Knappt har man hunnit krysta ut ungen och komma på vad som är fram och bak på de där små blöjorna innan frågan kommer: ”Ska hon döpas?” eller ännu hellre: ”När blir det dop?” Det faschinerar mig att detta fortfarande är så stort och så självklart. Idag föds vi inte längre in i Svenska kyrkan utan det är genom dopet som man tas upp i den kristna tron och församlingen. Ungefär. Det har ju ingenting med namngivning att göra (för det sköter Skatteverket för alla som inte visste det…). På svenskakyrkan.se finns följande att läsa: ”Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.” … ”Med dopet hör man hemma i en gemenskap som sträcker sig bakåt genom historien ända till Jesus själv, och framåt tillsammans med alla andra människor som på något sätt vill höra till Jesus. Man välkomnas in i Svenska kyrkan och den lokala församlingen.” och ”I dopet säger prästen barnets namn högt och tydligt. Kanske är det första gången släkt och vänner hör det. Många tror därför att dopet bara är en namngivningscermoni. Men dopet rymmer så mycket mera. Dopet är ett tecken på att ditt barn hör ihop med Gud som aldrig överger någon.” 

Ja, jag vet inte. Behövs fler anledningar till att jag inte vill döpa mina barn? Och hur kan detta vara så svårt att förstå? En fin tradition? Nej, för mig är det inte det och jag skulle känna att det vore vansinnigt att stå i en kyrka och låta mitt barn upptas i en tro jag själv inte har. Och det är väl min uppgift, om någons, att vara den som aldrig överger mina barn? Så nej, inte heller Axl kommer att döpas. (Och ordet ”dopad” har jag lånad av grannen för att det är så himla roligt!)

Så, då har vi rett ut detta och kan återgå till det normala livets frågor och händelser. A är idag hos farmor och farfar, till hennes stora lycka. Själv har jag inte tänkt göra mycket. Jag hade en städ- och tvättdag igår så det kan jag i alla fall slippa. N hade en halvdålig kväll och natt och gjorde verkligen skäl för sitt ”andra” namn. Det började med att hon bröt ut i ett illvrål när M skulle lägga henne igår kväll och det har ju aldrig hänt (i hennes 4 veckor långa liv…). Efter en stund gav hon sig men ägnade sedan resten av kvällen och natten åt ett ormande och flaxande utan dess like. Tack och lov sov hon ju ändå emellanåt. Jag är väldigt sugen på att låta henne flytta in i sitt eget rum men det får vänta tills hon i alla fall sover förbi 02-maten och sover till 05-06 nånting. Sen är hon ju nappoman på kvällen och när den ramlar ur är livet inte roligt. Så tills vidare får hon ligga kvar inne hos oss.

Kvällsmys på en söndag

Ännu en dag. En rikig söndag. Fast utan söndagsångesten och det är inte så dumt. Men samtidigt undrar jag vad jag ska göra med min hjärna och mina fingrar nu när jag inte går i skolan längre?! Kan jag något annat än att gå i skolan egentligen? Höstterminen har börjat och här sitter jag… Nog för att det är fantastiskt roligt och intressant att vara föräldraledig (hmm, eller ja… nu är jag väl inte helt ärlig kanske, i alla fall inte de första tre månaderna…) men ärligt talat alltså. Hur man än vänder och vrider på det saknar jag att prata med vuxna männsikor! Speciellt med tanke på att jag läste på distans hela vårterminen…

Jaja, skit samma.

Idag har det verkligen varit blandat väder Granne J kom förbi en sväng och berättade att de hade varit på stranden och badat. En timme senare såg det ut så här här hemma:

Ingen dålig regn- och hagelskur kan jag lova

A skulle ju givetvis ut och springa i regnet och halkade runt på haglet som Bambi. Men nöjd (och blöt!) var hon

Jaja. Och resten av familjen då? Jodå. M trillade in nångång här under natten efter kvällens partaj. Jag skulle nog nästan kunna säga att han var nära på städad. Inte illa. Sedan fick han sovmorgon denna dag. Så nu hoppas jag verkloigen att han är nöjd

N har haft en rätt bra vecka. Hon ormar och flaxar fortfarande(fast det är ju sån hon är *s*)  men marathonskrikningarna har faktiskt *peppar peppar* lyst med sin frånvaro de flesta kvällar. Om det beror på Sempers magdroppar eller på Minifom eller vad det nu är vågar jag inte svara på (och inte heller sluta med!) men skönt är det. Jag håller tummarna för att det håller i sig. Men med A började ju skrikveckorna först vi 5 veckor (eller nånstans där i alla fall) så än ska vi inte ropa ”hej”.

Fredag kväll var det här ja. M jobbar på mässan och slutar nog inte före 24. Så här sitter jag som en annan hemmafru och tittar på Doobidoo. Men men, A sover i sin säng och N ligger i vagnen här brevid och sover hon med. I alla fall till och från. Hon måste ju givetvis flaxa och orma lite så hon vaknar till med jämna mellanrum. Dock är hon *peppar peppar* inte våldsamt missnöjd utan accepterar att ligga kvar där. Så mamman tar sig en Gravendal päroncider (fast ärligt talat har jag smakat bättre sorter!) och har det rätt okej i sin ”ensamhet”.

Så här sitter jag nu då och ska börja gå igenom 40000 bilder (ja för det är vad vi har på den portabla hårddisken) för att hitta 12 st som ska bli min fotovägg. För ja, äntligen, är samtliga ramar inhandlade och tilltrixade (efter en så där två års funderande) så nu jäklar ska skiten upp!

Och så här var det tänkt att det skulle bli (fast givetvis på väggen ovanför de vita lådorna ni ser där bak ja…)

Men det tar emot att börja bläddra i alla de där bilderna. Det kommer ju att ta evigheter..! Men det blir nog bra bara jag får tummen ur att börja. Men A tycker att detta är ett spännande projekt och bidrar med hela sig själv för att det ska bli nåt att sätta i de där ramarna. Så jag fick ju ta några bilder på henne…

Sen fick mina kära sambo läsa här i går och blev helt ”förfärad” över hur jag valde att framställa honom på bild. Jag förstår inte alls vad han pratar om. Jag menar, i arbetskläder med en grillkorv i handen? Jag vet inte vad ni tycker man jag tycker i alla fall att det är en väldig rättvis bild av honom :-p Men ok, för husfridens skull har jag letat fram några andra alternativ…

Ja det var väl fint, eller vad tycker ni? Och eftersom man blir sjukt nostalgisk av att kolla på gamla bilder (samtliga är från sommaren 2003) tar vi två till:

Och egentligen finns det ju massor med roliga bilder men det får bli en annan dag tror jag för eftersom jag suttit här nu, och inte gjort det jag egentligen skulle, så är det dax för N att käka kvällsmat och gå upp och lägga sig i sin säng. Och eftersom allt är som det är, är jag tacksam för varje timme sömn jag får. Lika bra att följa med upp alltså. Jag ska bara samla ihop nappar, filtar, napplaskor, pulver, termos med vatten, minifom, sked…

Bye bye för denna gång!

…hela tre läsare på min nya blogg, jag är STOLT

Men det är faktiskt nästan med en liten tår i ögonvrån som jag avslutar den förra. 277 inlägg sen 2008. Vad ska jag göra med dem? Jag kan ju inte bara radera alltihop? Det är ju i alla fall en halv utbildning, en graviditet och en förlossning där. Och en hel del annat. Hmm, sitta och kopiera över till ett textdokument? Tja, jag vet inte. Det tåls att tänkas på.

Hur som haver så har dagen börjat ganska bra tycker jag. Det är inte klokt vad det gör för humöret när barnen låter bli att skrika (ja, båda två…) Och inte gör det saken sämre att solen faktiskt orkar sig fram en (mycket liten) smula

Jag kan också, här och nu, reservera mig för samtliga stavfel som ni kommer att hitta här. Jag skriver på min mini-pc och oftast har jag dessutom om bebis i knät. Jag ser här att det finns en stavningskontroll här men det vet vi ju sedan tidigare att sånna ska man icke lita på! Jag brukar försöka orka läsa igenom det jag skriver men inte alla gånger. Och så var det med det.

Bilder har jag ju förstått att man ska ha i en blogg med. Och här finns ju faktiskt möjligheter att lägga upp lite fler än på det förra. Trevligt. Ja, vi kan ju alla räkna ut att 99% av bilderna kommer att vara på kidsen men det får ni ta. Det tycker ni är så roligt så Det kan hända att jag blir inspirerad av mormor med och lägger upp nån bild på en tjusig blomma eller så. Andra personer kommer dock inte förekomma så länge ni inte ger mig tillstånd till det Så då kan vi ju kika på lite bilder då, eller vad säger ni?

Om det är någonstans som lilla puman är nöjd så är det i sin egen säng på kvällen. Först ägnar hon sig åt sitt vanliga flaxande och ormande och sen somnar hon så snällt så *mamma gillar*

På morgonen är dock de små liven inte lika nöjda med att ligga kvar i sina sängar. Eller någon säng alls om jag ska vara ärlig…

Fördelen med att skrika så mycket är att man blir stark och orkar klättra omkring på sin lommhörda mor…

Att vara nöjd i en hel timme än nästan sensation och måste därför dokumenteras noga! (…även om barnet inte ser så där våldsamt positivt ut nu ser jag. Men hon var tyst )

”Och innan jag somnar föredrar jag att få ligga så här en liten stund”

Nog med bilder för denna gång. Idag är planerna få. Det är faktiskt ganska skönt att med gott samvete bara sitta i soffan och inte göra något vettigt alls när jag lämnat A på förskolan. Dock behöver jag variera sittplats i soffan för M klagar på att den är nersjuken här och var och att det är mitt fel, att det är jg som suttit sönder den. Och det har han helt rätt i   Men det kan jag lova att han också hade gjort om han hade gått upp 19kg på ett halvår och dag ut och dag in under den tiden var tvungen att sitta och läsa och skriva en massa skolgrejer Men visst, jag ska tänka lite på att jag roterar :-p

Men som sagt. Förutom att jag med jämna mellanrum ska byta sittplats i soffan tänker jag inte göra något alls innan det är dax att ge N mat 13.30 och därefter hämta A kl.14 Eller jo, jag ska hålla tummarna för min vän M som nu har gått alldeles för många dagar över BF med barn nr.3 och som ska in på koll idag. Men jag drömde att hon hade skrivt på sin FB att hon fått en liten pojk och eftersom jag vet att allt man drömmer är sant så bådar det ju gott

Ja… Så har jag då tagit steget och startat en RIKTIG blogg. Sen att det råkar vara en sån här tjusig gratisvariant för att jag inte har någon som helst förmåga, kunskaper och intresse att själv ordna med sånnahäringa koder och grejer för att skapa en egen är en annan sak.

Så med detta vill jag alltså hälsa er välkomna till The Jungle För det är precis vad det är här i ”gula villan”. Just när man började känna att man hade det här med livet under kontroll, att det var ganska smidigt när det lilla barnet började bli stort och kunde fixa en macka själv damp det ner ett nytt litet underverk och vips så har livet och vardagen ställt sig på sin spets igen.

Här kommer ni alltså få ta del av den fantastikt spännande vardagens vederbödor Tycker ni att jag är gnällig? Tja, då har ni nog rätt

Kanske är det också på plats med en lite mer visuell presentation av några av oss:

Självaste morsan här uppe då…

The dad… (och vårt hus som riktigt ofärdigt skymtar där bak…)

A, the big sis…

Bebis N, ”Axl”