En ponny för ett tag?
Det är inte alltid så lätt att leva som man lär… Vad som är enkelt är dock att sätta sig på sina höga hästar och mena att ”så skulle jag aaaaaldrig göra”. Ofta uttalar man dessa ord om sammanhang eller situationer som man aldrig upplevt eller ställts inför. Det är inte alltid så lätt, eller särskilt roligt när ens höga tankar och ideologiska teorier krockar med den bistra verkligheten. För det gör de alltid till slut.
Ibland känns det som att jag älskar att hata det där jobbet vars arbetsvecka snittar på 70 timmar. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det där företaget hade tillhört någon annan så att ord som semester, obekväm arbetstid, övertidsersättning och 4o-timmars arbetsvecka vore lika vanliga som fredagsfika. Och hur skönt hade det inte varit om man kunde ge blanka F i hur det går med planeringen för att man är sjuk, till skillnad från nu då allt hopas på hög och där det inte är någon mening med att alls vara sjuk för att det är 20 dagars karenstid.
Jag blir så trött ibland på att förvandlas till en bitter gnällkärring. Men kanske är det bra? Kanske är det just mina vackra drömmar, som jag försöker skapa en verklighet av, som gör att jag blir en surkärring. Jag försöker intala mig själv att det hade varit långt värre om jag inte hade blivit det. Tänk om jag hade accepterat, om jag hade tyckt att det var helt okej, om jag ville ha det så hela livet och inte brydde mig mer *ryser*
Men det var ju detta med verkligheten också. Det är lätt att måla in sig i ett hörn, svära och vara förbannad och bara se det negativa. Att känna som om man hamnat i fällan. Men det är ju faktiskt inte bara så. Det är ändå p.g.a. dessa ( i detta sammanhang, något bisarra känns det som) ”fria” tiderna som möjliggjort att jag kunnat plugga på annan ort under mina år, bo borta veckovis under praktiken och kunnat göra det jag verkligen velat. Det är dessa tider som gör att vi kan ha våra barn på den förskola vi vill ha och som senare kommer att möjliggöra mina arbetstider.
Man får göra så gott det går, ge och ta och inse att allt inte behöver vara för evigt. Ibland får man nog ställa in sina höga hästar i stallet för ett tag och sätta sig på de något mindre ponnyerna. Däremot ska man se till att plocka fram de där högre djuren så fort det bara går, och livet tillåter (kräver?) det, för annars är nog risken betydligt större att man sitter fast i den där fällan för evigt.