Om kompensatorisk pedagogik
Att arbeta med genusperspektiv har blivit modernt i förskolan och skola. Det går inte längre att låta våra fickor sitta tysta och se på medan pojkarna tar över. Man utrustas med genusglasögon för att se fallgroparna och åtgärder tas till för att främja en jämställd förskola och skola. Kalas!
Men (alltid dessa men…). Hur gör vi egentligen? Att arbeta med (och genom) en kompensatorisk pedagogik är ett sätt att komma åt problemen. Flickor ska öva sig på att ta mer plats och pojkarna på att lugna ner sig. Typ.
Det finns en mängd bra idéer i detta förhållningssätt tycker jag. Men risken är också att vi gräver våra redan djupa gropar ännu djupare om vi bara kastar oss över detta med hull och hår utan att reflektera ytterligare 100 gånger över det.
För visst är det nog så, att om vi alls ska se problemen så måste vi nog kategorisera upp dem, göra dem tydliga och synliga för alla. Då sitter vi där med våra ”så här gör/är flickor” och ”så här gör/är pojkar”- tankar. Och ibland fastnar vi där genom att, med den goda viljan om förändring, skapa tillfällen eller rent av grupper där barnen får öva sig på just det där som de inte är. I flickgruppen härjar man på och i pojkgruppen pratar man om känslor.
Men är det inte bra då? Jo, kanske det. Men risken med det är att man cementerar könsrollerna ännu mer och av bara farten håller i sär det där som verkar vara flickors respektive pojkars egenskaper ännu längre ifrån varandra. Och vips så har den goda viljan och de positiva gärningarna grävt sin egen grav.
Det är klurigt mina vänner. Hur vi än vänder oss verkar det som att vi har rumpan bak.
(Visst hade det varit passande om jag hade haft den optimala lösningen på ett lyckat jämställdhetsarbete, men tyvärr. Jag jobbar vidare på den frågan 
)