Welcome to the Jungle

Inspirerad av det 15-åriga besöket vi har här hemma bestämde jag mig för att här om dagen gräva fram mina lösnaglar (ja herregud, ni fattar ju, krisen närmar sig). Nu råkar jag ha sådan tur att mina egna naglar är av en hård och snabbväxande sort som tål det mesta, men visst, de är ju inte helt symmetriska och sällan fixade.

Alltså. Fram med lösklorna (två år sedan sist tror jag och enda anledningen till att jag minns det är för att jag då hittade A i badrummet redo att sätta tänderna i både lösnaglar, lack och annat spännande). Klippa av de vanliga. Limma limma. Fastnar i limmet men på kommer de.

Längden är mer eller mindre samma som jag brukar ha. Problemet är bara att jag måste tänka på vad jag gör, eller snarare hur jag gör, annars säger det ”tjong” och det flyger naglar åt alla håll (som typ ner i det kokande pastavattnet, hmm). Och visst, det går väl för sig när det är helg och ledigt. I morse vankades det dock vardag och innan jag hade fått på samtliga ungar overaller, lämnat på förskolan och slängt in en omgång tvätt var det inte så mycket kvar av det glamorösa lösnagellivet kan jag meddela…

Någon gång skulle jag verkligen vilja lägga en massa pengar på att göra ”riktiga” fejknaglar. Men det känns lite overkill för min vardag. Hemma är det ju ingen större idé och det passar rätt dåligt ihop med leriga gallonbyxor, stövlar och annat smaskens på jobbet.