Welcome to the Jungle

Jag måste vara i en fas (kan det vara utvecklingsfasen som sker runt v.1464? haha). Jag är trött på folk som tycker. Eller ja, jag får nog förklara mig lite tror jag.

Jag gillar verkligen folk som tycker, det är bra med åsikter och ställningstaganden. Men just nu känner jag mig lite matt över att en del bara ångar på i 110 utan att kanske någon gång se sina egna fel och brister. Och det är väl inget nytt att vissa helt enkelt ser sig själva som fullkomliga, så har det väl alltid varit och kommer med all säkerhet att fortsätta vara. Det är bara det att jag hyser så otroligt mycket större respekt (eller vad man nu skulle vilja kalla det) för stora tyckare som vågar se sig själv och sina åsikter/handlingar i vitögat, i ett utanförperspektiv och som kanske till och med vågar visa något annat än en hård yta. DET är vad jag gillar mest av allt!

Ah, jag vet inte varför jag bryr mig alls. Kanske är det för att jag under varje dag som livet går allt mer inser att allt inte alltid är svart eller vitt, att man ibland måste ompröva sina värderingar många, många gånger och att det alltid finns två sidor av samma mynt.

(Ja, detta innebär att jag blir lika trött på mig själv eftersom jag tycker så himla mycket jämt.)

Just nu känns det som att jag inte orkar läsa och höra mer sånt här på ett tag (ungefär som på samma sätt som att jag beslutade mig för att sluta besöka familjeforumet och i stället skriva en kritisk essä om det ). Jag vill hellre ta del av verkligheten, livets svåra beslut och dilemman. Dvs om hur sjukt trött nån är, eller om denne ska käka falukorv eller köttbullar till middag eller om hon eller han hittat coola strumpor på rean. Jag vill ha humor och bitterhet på samma gång. Ironi, skratt och tårar. Pekpinnarna kan vi kanske spara till en annan gång (ja, det får gälla mig själv med tror jag).

Det är tur att jag har ett par godingbloggar att följa som uppfyller dessa kriterier. Annars hade det verkligen blivit obalans i mitt liv

Som grädden på detta mos går jag och lägger mig. N (som faktiskt är i en fas!) är på köpet förkyld. Hon snorar, hostar och tappar nappen. Så nu ska jag ligga där, i mitt skruvstäd hela natten, och vakna i morgon med påsar under ögonen som jag kanske kan fiska upp och stoppa i bh´n när jag lämnar A på fsk.

Vi, eller kanske rättare sagt jag har också fått bekräftelsen på förskoleansökningarna. Let the battle begin!

Blev uppringd av en säljare på Folksam medan jag badade N i kväll. Han tyckte att vi skulle boka ett möte och gå igenom mina försäkringar. Jag sa (mycket trevligt, jag är alltid trevlig mot telesäljare, hur odrägliga jag än tycker att de är) att det var ju lite märkligt eftersom jag sagt upp alla mina försäkringar där. Det blev helt tyst i säkert 10 sekunder, vilket kändes som 1o minuter i det här sammanhanget. När jag frågade ifall det inte var något han kunde se så började han rabbla upp alla försäkringar som legat där. Jag fortsatte, lika trevligt, med att tala om att samtliga försäkringar var uppsagda, att jag bytt fackförbund och de inte var aktuella längre (med undantag för vissa som ännu inte löpt ut). Efter ytterligare ens stunds tystnad frågar han, med en minst sagt grinig ton; ”Och varför gör du så här då?!” Jag förklarade igen att det beror på att jag bytt fackförbund och yrke samt att vi sett över samtliga försäkringar i familjen i samband med detta. Om möjligt ännu grinigare svarar då säljaren: ”Jaha!! Men då ska jag verkligen inte störa dig mer!” och slängde på luren.

Håhåjaja. Om det nu hade varit så att jag verkligen hade varit intresserad av ett möte med Folksam så fick ju denna trevliga säljare mig på andra tankar. Så nej tack, jag har inget intresse av taskiga attityder!

Då och då möter jag (i egenskap av förläder talar jag nu alltså om) föräldrar som inte tycker att ”deras” förskola är särskilt bra. Det de anmärker på är oftast att det försvinner vantar/mössor, vilken frukt som serveras på mellanmålet, att det är stängt 2 dagar/termin för planering och liknade saker. Ytterst sällan hör jag något som rör själva pedagogiken.

Detta har jag också funderat på under diverse föräldramöten jag varit på genom åren. Vid ett tillfälle hade pedagogerna gjort ett hästjobb med ett övertydligt bildspel och pratade väldigt enkelt, men engagerat, om det projekt som höll på för tillfället. I detta förklarade de också, lika övertydligt som alla gånger, den specifika pedagogikens idéer. Och när den lilla redovisningen är över börjar de skeptiska frågorna: ”Men vad då, får barnen bestämma ALLT själva?!”, ”Måste de hålla  på med det här temat? Olles storebror hade nåt liknande för ett tag sen och det höll ju på hur länge som helst…”.”När ska dom leka då?”  Och tålmodigt berättar pedagogerna ytterligare en gång om vad som är poängen med arbetet (Nej, de får inte bestämma allt själv, barnens intresse styr längden och de leker hela tiden).

Och då undrar jag följande:

1: Ens barn är typ 40 timmar (säger vi för enkelhetens skull) i veckan på förskolan. Hur kan man inte vara intresserad av vad som försigår där? Förutom vilken frukt som serveras?

2: Du har aktivt sökt en förskola med specifik inriktning. Hur kommer det sig då att man inte har den blekaste aning om detta och vad det innebär (trots mycket och tydlig uttdelad information om detta)? Åter igen, vart är intresset? (Och även om man har blivit tilldelad denna förskola utan att ha sökt den kanske det borde ligga i en förälders intresse att läsa på lite? Om mina ungar blev placerade på ex. en montessoriförskola skulle jag verkligen friska upp mina kunskaper  i det ämnet…)

3: Det hävdas ibland att ”Jag har minsann betalt för detta och då ska minsann… ”. Men vet du verkligen vad det är för en tjänst du har köpt? Nämligen en plats åt ditt barn i en pedagogisk verksamhet? En verksamhet som tydligen gynnar barn så pass mycket att barn till föräldralediga och arbetslösa samt om de är över 3 år erbjuds 15h/v gratis. Läs förskolans läroplan först och se vad det är för ställe du har placerat dina ungar på och skäll sedan.

(Och givetvis tycker jag ju också att allt runt om kring måste fungera, så som maten, att ungarna får på sig kläderna när de ska ut och,  för det är det är självklart en del i det hela. Men att tycka att förskolan är skitdålig och att det är dags för ett samtal med skolledningen för att det serveras äpplen i stället för päron tycker jag blir väldigt märkligt.)

Och om jag får byta perspektiv lite nu då så undrar jag ju så klart: Hur 17 gör man för att väcka intresset hos föräldrar? Hur gör man för att intressera dem för sitt barns vardag? Tydligen spelar det ju ingen roll hur övertydlig man är med sin pedagogiska dokumentation, möten, bilder, infolappar, mail o.s.v. Det är banne mig en klurig nöt att knäcka. Ska man känna sig ”besegrad” och inse att vi alla är olika (som jag älskar att tjata om) och att man faktiskt inte kan få med alla på tåget? Ja, kanske. Men vad trist det känns…

Så. Nu ska jag nog sätta mig och läsa den nya versionen av Lpfö så jag vet vad det är jag pratar om här och kan sopa bort mina egna stenar i glashuset