Welcome to the Jungle

Det är roligt att se på TV med A (i alla fall om man bortser från Bolibompa då). Hon tar allt på största allvar. Speciellt reklamen. Idag fick jag en lång utläggning om att vi måste beställa sånna där påsar och skicka i väg allt guld som vi har här hemma så vi kan köpa en massa ny mat. Hmm… Eller som när vi såg en reklam från Elgiganten nu i kväll. Det börjar med att tomten sitter och skriver på en lista och att man sedan får se diverse prylar rulla förbi. En Moccamaster åker förbi och jag mumlar något om att vi borde köpa en sån till pappa. A vrålar ”Men MAMMA! Det kan vi ju inte göra, det är ju TOMTEN som ordnar julklapparna. Ser du väl. Hur kunde du glömma det?!”

Jaa… Hur kunde jag glömma det?

Mmm… Ge mig!

Vad tycker jag om detta egentligen?

Jodå, inte alls tokigt!

Pälsen är på…

… och barnet går i ide för en stund (sover och snarkar gott trots ”snöstormen”. Det är synd att hon måste väckas efter två timmar 3 dagar i veckan. Annars sover hon gärna 3 och eftermiddagarna blir så mycket bättre…)

En koldome?

De kommer och går, nu var det längesen sist. Några av er vet säkert hur det är. Det är ”okej” när det handlar om mig själv men betydligt värre när det rör mina barn. I natt drömde jag att jag hittade N i babysittern. Helt blå. Det värsta av allt var att det enda som malde i mitt huvud i paniken var ”jag visste att det skulle ske”. Det är inget jag grubblar över dagligen men av någon anledning har jag tänkt tanken betydligt oftare än med A. Varför? För att jag idag är fler erfarenheter, både positiva och negativa, rikare? För att jag idag vet att ingen av oss är odödliga?

Några av er har varit där. Både med pytteliten, liten och något större. Det finns inga ord.