Welcome to the Jungle

Hemkommen från föräldramöte. Och ja, som jag saknar det! Rutinerna, kreativiteten, tanken bakom, inspirationen, språket och begreppen, barnen… Och åter igen är det skönt att känna ”åh vad jag saknar detta” i stället för ”fy 17, hoppas min föräldraledighet aldrig tar slut”. Men ja, det känns som om jag en gång för alla kan konstatera att jag aldrig kommer att bli någon hemmafru/mamma. Det är inte min grej helt enkelt. Eller? Kanske. Men då snackar vi ju lyxhustru i sånna fall Att varje morgon vakna upp till tvätten, middagen, dammsugaren, toaborsten… Nä. Bara det faktum att jag innan tänker ”Oj vad skoj. En anledning att hoppa ur mysbyxorna” säger väl en del.

Och kanske ska jag så knyta ihop det här inlägget till var jag började (förutom att jag saknar att jobba!) . Att jag är så sjukt nöjd med vår förskola. Så många skräckexempel jag sett genom åren, där inget fungerar och där ”pedagogerna” bara väntar på att få gå i pension… Nä. Tack och lov så slipper vi det!

Nej. Jag kom på att detta med att sitta och sura inte var min grej (det kan ha berott på att jag tog en kanna kaffe och ryckte upp mig, samt att N är som vanligt igen). Jag tror seriöst att jag blivit helt lam i huvudet av att sluta skolan. Detta passar sig inte.

Alltså. Problem är till för att lösas och nu måste jag bara få med M på det här också. Och i det här fallet är tiden ett problem. Och vad gör man då? Jo man måste effektivisera arbetet. Och då får han ärligt talat köpa mina idéer eller se sig om efter en ny sambo som lider av konstant lamhet, inte bara tillfällig

N är sig lik igen. Tack och lov!! Hon somnade gott som vanligt vid 20. 20.53 låg jag själv i sängen och 21.37 släkte jag lampan *imponerad* Fick stoppa i nappen 2ggr under natten och 8.40 kom A in och väckte mig. Påklädd!

Natten har alltså varit som de ska. A höll sig i sin säng och det är inte det att jag inte vill ha henne brevid, men det går inte att sova då…

Idag är det måndag. Föräldragrupp,  men jag tror vi hoppar över det efter helgens förkylningar. Det känns som om det sög musten ur mig. Dessutom vet jag inte om jag orkar sitta där och höra på hur underbart lyckliga alla är. Ohh, tänker ni. ”Gud vad bitter hon låter”. Och ja. So what. Låt mig vara det då i sånna fall just idag. Det var som igår. Vi var på ett mycket trevligt kalas, men jag var den enda som inte var en del i ett par. Och nej, det behöver man ju inte lägga några sanningar och dra några slutsatser av alls, men det blev så tydligt på något vis. Folk umgås med varandra på helgerna (och tar sig tid till det), eller när de nu är lediga. Det gör inte vi. Vi umgås aldrig. Det är jag och mina barn. Och ytterligare ett namn på brevlådan. Föräldramöte är det i alla fall och det ska jag gå på.