Welcome to the Jungle

Varför är min vill-ha-lista så lång? Den matchar tyvärr inte med saldot på kontot… Jag vill ha ett par nya stövlar. Har sett massor med fina i skobutiken här på torget. Hmm. Jag vill också ha ett par stadiga vinterskor/stövlar. Och det anser jag faktiskt att jag behöver. För hur gärna jag än skulle vilje går det icke för sig att ha converse under vintersäsongen i mitt yrke. Alltså är inte vinterskor bara ett ”vill-ha-objekt” utan också ett ”behöver-ha-objekt”. Vidare har jag sett en sjukt snygg  jacka som skulle göra sig bra på mig. Vidare på listan står även en digitalkamera. Den senaste gav upp i Thailand. Av alla ställen… Sytemkameran i alla ära men när jag t.ex. vill fota min enda röda tomat i odligen som de förbannade mördarsniglarna inte gottat sig på känns det lite overkill med systemkamera. Nog för att det är en stor händelse, värd att dokumentera men ändå… Jag behöver också en ny tatuering. Och vid det här laget är vi väl uppe i ca sex månadsinkomster av min FP. Man behöver inte ha fått godkänt i matte C för att inse att det är en dålig ekvation. Tyvärr.

Nåja. Barnet, det äldre, är i alla fall vinterrustad så det räcker (förutom de där skorna då…) så nästa gång är det min tur. Men vart ska jag börja? Givetvis är ju tatueringen den viktigaste utgiften. Men också den största. Gah!

Annars rullar livet och dagarna på. Alla bilder till fotoväggen har kommit och sitter snyggt i sina ramar. Som fortfarande ligger på golvet… Dessa måste upp omedelbums eftersom det stör mig…

A har förvandlats till tonåring eller något liknande. Det är inte helt lätt att hantera alla gånger. Snarare; det driver mig till vansinne vissa dagar. Och henne med verkar det som.

Bebis-Axl flaxar vidare. Dock inte med samma intensitet som tidigare. Hon har taggat ner en smula och är inte lika flaxig. Det är skumt. Vart ska detta sluta? Men vilken ooooooooootrolig skillnad det är att ha en o-kolikbebis mot en kolikbebis Att det kunde vara så här trodde jag aldrig. Visst skriker hon men inte mer än vanliga bebisar. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter i samma anda.

Jag ska försöka få ihop ansökan om examen och det var ju inte lika lätt som jag trodde. Ingen vill svara i telefonen heller. Har mailat så vi får väl hoppas på svar. Skulle väl egentligen behöva åka dit och prata med dem i stället men det blir ju så himla meckigt. Jag kan ju inte ta med mig alla barn… Ah!!

Denna dag är en mindre bra dag. Jag är så sjukt trött i huvud och kropp och lagom till att det var dax att gå upp och ge N mat gick strömmen. Men suck och stön! Ingen bolibompa till A, inget te till morsan och ingen varm mat till N. Trollade fram en tetra med ersättning (fantastiskt att jag ibland har huvudet med mig när jag är i affären) och ger henne den. Kall. Men men, hon bäljade ju i sig så det gick väl ingen nöd på henne.

Bestämmer mig för att sparka igång datorn och tar loss usb-modemet ur routern. Sätter i min lilla dator. Har glömt pin-koden och knappar in fel kod 3 ggr. Kortet låst. PUK-kod krävs. Rotar runt i arbetsrummet. Hittar den. Tror jag. Fel kod. Suck. Det var till det gamla sim-kortet. Ringer M. Hittar nya koden och får igång skiten. Routern vill dock fortfarande inte samarbeta men jag är för trött för att bry mig. Tar en Treo och försöker rycka upp mig. Strömmen kommer tillbaka. Granne J, underbara människa(!), ringer och frågar om A vill komma och leka. Hon hämtar henne en stund senare och lovar att hon ska fixa lunch till barnet. Och då har hon redan 2 egna att springa efter…!

Vad skulle jag göra utan de som faktiskt finns i min närhet och styr upp både min ork och mitt humör ibland? Jag är för dålig på att tacka alla fantastiska människor som hjälper mig med stort och smått. Jag är kass på att köpa blommor och skicka kort så jag säger det nu i stället och hoppas att budskapet åtminstonde går fram: TACK!! ♥

Jag har således ägnat en timma åt att kolla mail, packa böcker och Traderavinster som ska skickas, betala mina egna vinster (för jag tyckte ju tillräkligt synd om mig själv för att köpa en skip hop-väska) och druckit två koppar te. Disken skiter jag faktiskt i.

I em är det föräldragrupp på bvc. Jag måste rycka upp mig (igen). Ta en dusch och hitta sminket. Ta på mina barn rena kläder, kamma håret (på samtliga familjemedlemmar utom N) och släta ut påsarna under ögonen. För jag kan ju inte sitta där och se ut som ett vrak

Och jag bara visste att det fanns kloka människor som kunde styra upp mina mindre viktiga beslut Overallen behåller vi Problemet med de långa hällorna löste grannen snabbt och lätt (sy upp dom!). Tur att våra hjärnor fungerar med jämna mellanrum i alla fall, haha!

Ibland behöver man fatta stora och tunga beslut som kan påverka hela ens liv. Tack och lov händer detta inte varje dag utan då får man i stället grubbla över diverse små funderingar som kan vara nog så besvärliga

Och just nu har jag en sån fundering. Tyvärr har min hjärna slutat att fungera och jag är helt enkelt inte kapabel till att fatta några icke livsavgörande beslut. Dilemmat i fråga är A´s nya overall. M hade vägarna förbi affären där den fanns och jag bad honom inhandla just den overallen jag hade tänkt (det måste vara en vattentät sort eftersom vi bor i Blöteborg) i stl. 110. Men nu visade det sig att det fanns ju ingen i 110 såklart. Stl. 100 och 120 fanns. 100 var uteslutet då det var den storleken hon hade förra året och den funkar icke detta år. Således får han alltså köpa den i stl.120. Jag vet nämligen att denna overall kommer att sälja slut i denna stad i ett naffs då den fick bäst i test på vattentäthet, och ja… som sagt, här snöar det ju inte på vintern. Oftast.

Idag provas overallen och givetvis är den för stor. Det är dock inte för för stor utan precis så där på gränsen att man inte kan bestämma sig för om man ska ha den kvar eller om man ska försöka jaga runt (tillsammans med alla andra) hela stan i jakt på en mindre stl. Problemet är att ärmarna är för långa och att hällorna under fötterna blir sladdriga. Dock ska ju overallen passa om ett halvår med… Jag tänker också att om vi behåller den kan den troligtvis användas två säsonger. Och det är ju positivt för plånboken, för gratis är de rackarna ju inte. Grejen är ju den att med tanke på vädret här så känns det inte jättelockande att punga ut dessa pengar på nåt som bara kommer att användas en månad eller två och som sen är för litet…

Att höra vad barnet ifråga själv har för åsikt om det hela är inte att tänka på. Så vida det är ”rätt” färg på plagget spelar det ingen roll om det är meningen att passa på en ettåring eller en tioåring.

Så, alla kloka föräldrar (och lärare!). Vad ska jag göra? Snälla bestäm åt mig.

Så hände det igen… Men den här gången hade samtliga änglavakt. Tack och lov. Men det är väl inte så konstigt att man hinner tänka många tankar trots att man vet att allt gått så bra som det nu kunde gå. Ett liv kan släckas så ofattbart fort och orättvist.

På sätt och vis är det tragiskt att det måste ske olyckor för att man ska stanna upp och tänka efter. Tänka på vad man har och hur otroligt tacksam man är för det. Tänka på alla man håller kärt, hur nära eller långt borta de än är och hur mycket de betyder för en.

Jag känner ofta att jag är för långt borta. Från allt och alla. Det är så många som jag vill vara närmre, som jag ofta saknar och som jag önskar att jag kunde träffa oftare. Men alla har vi våra liv på olika platser runt om och det är inte mycket mer man kan göra åt det.

I detta inlägg och under denna kväll tänker jag på er alla. Ni som känner er träffade har alla en speciell plats i mitt hjärta och jag är otroligt tacksam för att ni finns.

♥

Så har jag då haft två barn i en månad (och en dag!). Och hur är det då? Har jag vant mig? Hmm. Jo, jag har nog det. Men vi kan väl en gång för alla göra klart för oss att det inte blev som jag trodde För av någon underlig anledning trodde jag att det skulle bli som förra gången. Men det kunde det ju omöjligtvis bli vilket jag upptäckte redan samma dag som vi kom hem med N Under hela första veckan undrade jag verkligen vad f-n jag gett mig in på? Hur skulle jag hinna med alla och vart fanns jag själv? Och de säger att småsyskon blir bortsämda. När då?! Hon får ju bara hänga på när allt annat ska göras och här får de snällt vänta på sin tur båda två…

Man hör ofta: ”Passa på att sova när bebisen sover” HAHA. Yeah right. När då?! Då har man ju en till där hemma (som inte har sovit middag på 2 år) som äntligen ser sin chans att få lite tid för sig själv med morsan. Med all rätt!

Men A tar detta på ett bra sätt. Hon är en klok tjej som är större än man ibland tror och fantastisk på många sätt. Och jag tackar min lyckliga stjärna över att det faktiskt är 4½ år mellan dem. Hur i hela världen orkar folk ha tätare mellan sina barn utan att gå under helt? Och hur har man tid för dem en och en? Och sig själv? Jag blir gelen om jag inte ens får kissa i fred nån endaste gång. A är just nu inte totalt följsam och utan egna åsikter (och hemskt vore väl det!) men jag hade aldrig orkat sitta så här för 2 år sedan. Folk säger att ”det gör man visst” och ja, man kanske överlever. Men jag hade varit som ett vandrande åskmoln. Ja, det kanske beror på hur det stora barnet är i sin ”fas” men med facit i hand är jag nöjd med att det blev som det blev

Nu rullar dagarna och livet på och i alla fall tisdag-torsdag 9-14 skulle man väl kunna säga att allt är väldigt lugnt Under måndagar och fredag är A hemma och då får man ju försöka rycka upp sig. På helgen är vi här allihop (ja förutom pappan då som just nu är inne i nån ”jagärutepågalejsjälv-fas” eller ständing är upptagen med ”måstegöragrejer”) och då, ja… Det går det med.

Men hur stora mina påsar under ögonen än är, är jag otroligt tacksam för att N än så länge inte verkar få samma magproblem som A, att A inte längre är i ”trotsåldern”, att jag inte sitter i en längehten på 145:e våningen och för att jag faktiskt har två riktiga godingar till skitungar ♥

Ok. Jag inser att jag inte kommer att vakna upp en fredag om två veckor och på något märkligt sätt spårlöst tappat ett antal kilon. Jag inser också att N är 4 veckor och att det tar ett tag att bli av med 19kg. Jag ska dessutom vara glad över att det inte blev 25kg extra som med A. Och då gick jag ändå tre veckor längre med N jämfört med A…

Men. Inte 17 går det fortare när jag likt en blodhund på jakt nosar mig genom kyl, frys, skafferi och minsta lilla låda efter allt som kan tänkas innehålla socker. Eller möjligtvis salt. Enda fördelen är väl att jag snart ätit mig genom förådet av mormors blandade mjuka kakor/muffins och således kan försöka ge blanka f-n (åtminstonde ett par dagar i veckan) i sånt där. Men ack så svårt det är när man är på Maxi och inser att det är 2st Marabou á 200g för 28:- Det är ju rent av korkat att låta bli att köpa dem! De skiker ju åt mig att jag måste ta dem med hem. De lider där i hyllan… Och nu har jag dessutom sett att det ska släppas VIT marabou så småningom i höst. WTF?! Hur ska jag DÅ klara detta?

Jag inser att jag för evigt kommer att vara sockernarkoman. Om mina ständiga jakter genom skåpen här hemma inte är tillräckliga bevis på det kan jag berätta hur jag satt och bläddrade i en sån där föräldratidning på BVC. I tidningen var det ett fotorepotage. Men det är ju givetvis inte de perfekta barnen i de dyra kläderna jag ser utan att som rekvisita, suddigt i bakgunden, ser jag en kudde i form av en jättedammsugare och bli akut ha-nödig på den (ja, både som kaka och som kudde).

Kolla!! (bild lånad från bluebox.se)

Jag skulle VERKLIGEN behöva en (eller två) sånna…