Welcome to the Jungle

Så sitter jag här igen i bebisträsket och inser att ingenting har förändrats sedan sist. Det är det dåliga samvetet som råder i slott och koja. Och nej, för en gång skull pratar jag inte om mig själv. Men jag kan inte undgå vibbarna och undertonerna i de olika situationerna jag möter. Och hur är det då? Jo, om man inte har dåligt samvete över något så ska man minsan se till att få det fixat på stört. Och detta förbannade fenomen stör mig nåt otroligt. Några exempel:

Det första ljuva året:

Ja, egentligen hinner du inte ens kissa på stickan och få ett + innan folk börjar tala om för dig vad du inte får och vad du bör göra som gravid. Jag har hört allt från att man inte får flyga flygplan för att trycket i kabinen pressar ihop bebisen till att man får gula barn om man äter apelsiner. Ja, på fullaste allvar… För att inte tala om alla hemmasnickrade kostråd. Skit i SLV (som dessutom bara är rekomendationer), här är det ”jag hörde att hennes mammas mormor hade sagt att man inte fick…” Och inom detta faller i princip alla våra livsmedel. För säkerhets skull bör vi nog livnära oss på vatten och vitamintabletter. (Eller nej, det går ju inte, för höga doser av A-vitamin är ju gifigt!).

Sen ska då det lilla underverket födas. Och inte hur som helst. Det får icke ske med kejsarsnitt (och gud förbjude om det är planerat!) och den som genomlider helvetet med minsta möjliga smärtlindring vinner. Annars blir man snuvad på den underbara upplevelsen och det kan ge problem för anknytningen.

Då den lilla skrynkliga bebisen äntligen sett dagens ljus kommer vi till nästa kapitel i det dåliga samvetets bok; amning! Nåde dig om du ens tänker tanken att låta bli. Amma bör man annars dör man. Bebisen med. Även om det sprutar blod åt alla håll och bröstvårtorna ramlar av. Tänk på anknytningen!!  Här gäller också att den som kämpat mest och längst vinner. Glöm inte heller bort att WHO är gud och deras råd ska följas till punkt och pricka oavsett om man bor i Sverige eller Uganda.

… därför bör man vänta minst sex månader nu för tiden innan man ger den lilla guldklimpen något annat än guldet från brösten (ja, har du gett ersättningen är det nog kört redan från början så då kan du börja vid fyra månader). Helst ett år. Sen kan man möjligvis ge den lilla en egenodlad ekologisk potatis som man själv planterat och drivit upp i sitt växthus. Köp inte färdig barnmat på burk! Aja baja!

Man får inte heller glömma bort att bebisen inte har något minne och fy för den utslitna mamma som efter sex månaders total sömnbrist lämnar den lille till en far- eller morförälder som lika länge inte gjort annat än drömt om att få passa den lille några timmar. Barnet kommer att förevligt ha glömt bort sin mamma och kommer att växa upp som ett osäkert barn som i slutändan blir kriminell. (Anknytningen gott folk!!)

De följande åren:

Så har så småningom föräldradagarna tagit slut. Trots att man egentligen ska spara dessa så de räcker i 8 år. För alla kan faktiskt vara hemma med sina barn tills de börjar skolan. Det är din moderliga plikt. Om ni inte har råd? Så tråkigt. Sälj huset och blien. Det handlar ju faktiskt om din lilla bebis (5 årings?) välbefinnande. Alla kan leva på en inkomst (givetvis mannens…) För det värsta du kan göra är nämligen att sätta det lilla livet på…

… förskolan!! Det är en institution från helvetet som med alla medel måste undvikas i åt minstone tre år. Barn under tre år har absolut ingen som helst nytta av någon eller något annan/annat än sin mor. Möjligtvis sin far då men han bör fortfarande ägna sig åt att spela andrafiolen. Och om nu detta tragiska inte går att undvika ska man i alla fall se till att barnet absolut inte går längre dagar än 10-15. Max! Att ett litet barn ägnar sig åt att sova från en sisådär 12-14 och således har tre aktiva timmar där är illa nog.

Och föräldramöten bör du gå på. Dock ska du inte intressera sid för vilken sorts pedagogik som bedrivs där utan du ska ägna dig åt att klaga på att det serveras äppen i stället för pärson och att du ser skymten av en kaffemugg i en bokhylla. Du ska också beskylla pedagogerna på plats för de stora barngrupperna i stället för att höra vad de försöker göra med den situation som finns.

… och längre än så sträcker sig inte min livsvärld med barn eftersom A bara är 4 år. Jag återkommer om detta när A börjat skolan. Det ska bli intressant. Och ja, visst överdriver jag en smula och generaliserar å det grövsta. Men gång efter gång är detta vad jag själv och mina vänner får höra från andra som uppenbarligen, enligt dem själva, är snäppet bättre än genomsnittet. Det är så tröttsamt. Vad tjänar vi på att slänga på andra mer dåligt samvete än vad som redan finns? SLUTA MED DET!!

This entry was posted on fredag, september 24th, 2010 at 10:43 and is filed under Familj, Irriterande, Övrigt. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.