Welcome to the Jungle

Så har jag då haft två barn i en månad (och en dag!). Och hur är det då? Har jag vant mig? Hmm. Jo, jag har nog det. Men vi kan väl en gång för alla göra klart för oss att det inte blev som jag trodde För av någon underlig anledning trodde jag att det skulle bli som förra gången. Men det kunde det ju omöjligtvis bli vilket jag upptäckte redan samma dag som vi kom hem med N Under hela första veckan undrade jag verkligen vad f-n jag gett mig in på? Hur skulle jag hinna med alla och vart fanns jag själv? Och de säger att småsyskon blir bortsämda. När då?! Hon får ju bara hänga på när allt annat ska göras och här får de snällt vänta på sin tur båda två…

Man hör ofta: ”Passa på att sova när bebisen sover” HAHA. Yeah right. När då?! Då har man ju en till där hemma (som inte har sovit middag på 2 år) som äntligen ser sin chans att få lite tid för sig själv med morsan. Med all rätt!

Men A tar detta på ett bra sätt. Hon är en klok tjej som är större än man ibland tror och fantastisk på många sätt. Och jag tackar min lyckliga stjärna över att det faktiskt är 4½ år mellan dem. Hur i hela världen orkar folk ha tätare mellan sina barn utan att gå under helt? Och hur har man tid för dem en och en? Och sig själv? Jag blir gelen om jag inte ens får kissa i fred nån endaste gång. A är just nu inte totalt följsam och utan egna åsikter (och hemskt vore väl det!) men jag hade aldrig orkat sitta så här för 2 år sedan. Folk säger att ”det gör man visst” och ja, man kanske överlever. Men jag hade varit som ett vandrande åskmoln. Ja, det kanske beror på hur det stora barnet är i sin ”fas” men med facit i hand är jag nöjd med att det blev som det blev

Nu rullar dagarna och livet på och i alla fall tisdag-torsdag 9-14 skulle man väl kunna säga att allt är väldigt lugnt Under måndagar och fredag är A hemma och då får man ju försöka rycka upp sig. På helgen är vi här allihop (ja förutom pappan då som just nu är inne i nån ”jagärutepågalejsjälv-fas” eller ständing är upptagen med ”måstegöragrejer”) och då, ja… Det går det med.

Men hur stora mina påsar under ögonen än är, är jag otroligt tacksam för att N än så länge inte verkar få samma magproblem som A, att A inte längre är i ”trotsåldern”, att jag inte sitter i en längehten på 145:e våningen och för att jag faktiskt har två riktiga godingar till skitungar ♥