Som en blodhund på jakt…
Ok. Jag inser att jag inte kommer att vakna upp en fredag om två veckor och på något märkligt sätt spårlöst tappat ett antal kilon. Jag inser också att N är 4 veckor och att det tar ett tag att bli av med 19kg. Jag ska dessutom vara glad över att det inte blev 25kg extra som med A. Och då gick jag ändå tre veckor längre med N jämfört med A…
Men. Inte 17 går det fortare när jag likt en blodhund på jakt nosar mig genom kyl, frys, skafferi och minsta lilla låda efter allt som kan tänkas innehålla socker. Eller möjligtvis salt. Enda fördelen är väl att jag snart ätit mig genom förådet av mormors blandade mjuka kakor/muffins och således kan försöka ge blanka f-n (åtminstonde ett par dagar i veckan) i sånt där. Men ack så svårt det är när man är på Maxi och inser att det är 2st Marabou á 200g för 28:- Det är ju rent av korkat att låta bli att köpa dem! De skiker ju åt mig att jag måste ta dem med hem. De lider där i hyllan… Och nu har jag dessutom sett att det ska släppas VIT marabou så småningom i höst. WTF?! Hur ska jag DÅ klara detta?
Jag inser att jag för evigt kommer att vara sockernarkoman. Om mina ständiga jakter genom skåpen här hemma inte är tillräckliga bevis på det kan jag berätta hur jag satt och bläddrade i en sån där föräldratidning på BVC. I tidningen var det ett fotorepotage. Men det är ju givetvis inte de perfekta barnen i de dyra kläderna jag ser utan att som rekvisita, suddigt i bakgunden, ser jag en kudde i form av en jättedammsugare och bli akut ha-nödig på den (ja, både som kaka och som kudde).
Kolla!! (bild lånad från bluebox.se)
Jag skulle VERKLIGEN behöva en (eller två) sånna…