Welcome to the Jungle

Ja… Vart ska man börja? Vem ska man välja? Kanske en destruktiv rockstjärna som överlever och blir som ny? Eller kanske en glittrande vampyr?

Men nej. Jag väljer någon annan. En livs levande ”på riktigt-människa”. Personen jag tänker på är en person som vill alla väl, som verkar ha oändligt med kärlek att ge, så mycket att man ibland undrar om det blir något över till henne själv. Hon är gränslöst omtyckt och älskad av många av oss.

Hon är en person som inte har glidit på en räkmacka genom livet utan har fått kämpa och slita långt mer än många av oss andra. Sorger, bedrövelser och svårigheter som skulle skrämma en del av oss till vanvett har följt henne genom livet men ännu har hon inte lagt sig ner och gett upp. Jag tror inte heller att det kommer att ske. Jag vet inte hur hon gör men hon har onekligen en drivkraft som är få förunnat. Självklart har hon också glädjeämnen i sitt liv och kanske har hon vett att uppskatta dem mer än vi andra gör i bland. Det här är en person som inte kan få nog med uppskattning och uppmuntran. Dels för den hon är och dels för det hon gör.

Den här personen är en klippa och jag hoppas att den aldrig kommer att rämna. Mina bästa minnen från min tidiga uppväxt är med henne. Jag hoppas att jag någon gång kan ge henne lika mycket tillbaka som hon har gett mig. Tills dess får hon nöja sig med en sång. Jag hoppas vi kommer att sova gott den dagen!

Jag pratar så klart om min storasyster A.

Jag känner mig helt genommanglad idag. Totalt orkeslös, less och ensam. Men i kväll är det Solsidan och jag ska göra allt för att ha stoppat mina små huliganbarn i säng vid det laget!

Ja, vart?

M jobbar som sagt. Det gör att när väl måndag kommer så är det för tredje dagen i rad. Man skulle ju kunna vara en smula mer positiv och säga att det är fredag i fyra dagar i stället, men nä…

Jag har fotat en jättehög med grejer som ska ut på Tradera. Mycket vill jag bara bli av med (men gärna för en lite peng i alla fall) för det finns sinnessjuka mängder barnkläder i det här huset. Men som sagt, nu är ”januariauktionerna” fotade och resten är sorterat till övriga månader… Jag hoppas jag blir av med det mesta. Annars får jag väl försöka ragga tag i en loppis.

M var snäll och hämtade mina paket (och köpte blöjor, ordning och reda på karln som ni märker ) igår. Ett paket var från H&M. Det är underbart när man får massor med grejer billigt Dyraste plagget kostade 49.50. Me like! Sedan var det mina böcker (fast självklart beställde jag dem från Lycknis eftersom det alltid är billigast) ! Dessa beställde jag ju visserligen samma dag som jag gav upp hoppet om att komma in på kursen så nu vete 17 när jag ska läsa dem. Nåja. man får väl ta sig tid helt enkelt

Inga enorm planer för dagen. Det regnar och är allmänt jävligt ute. Fast det är bra. Om det håller på så här ett tag till kanske man kan ta sig ut utan att slå ihjäl sig…

Är människan på riktigt?!

–

(Jag syftar främst på det översta inlägget…)

A: (frågande) Mamma, varför har vi ingen hund?

K: (funderar ut ett giltigt skäl) Häääuuummm… För att det kostar en massa pengar och tar en massa tid.

A: (något trotsigt) Pappa kan köpa en hund. Han jobbar ju så mycket så han får massor med pengar. Det var väl en bra idé. Jag vill ha en hund. Vi behöver en hund.

K: (mammapräktigt) Jadu, det är mycket man vill ha här i världen…

A: (något uppmuntrad av tanken) Okej! Jag tar väl en häst i då stället!

• Svarta strumpor från Ullared
• Ljusblå plyschbyxor från Me&I
• Urtvättad Guns-tshirt (från det tiden Guns var Guns, d.v.s. typ yngre bronsåldern)

En helt vanlig outfit. Så vanlig att M brukar säga ”oj vad du är uppklädd, vart har du varit?” de dagar jag har på mig något annat.

—-

Shit vad jag är sunkig. Jag borde i alla fall färga håret…

Men jämna mellanrum försöker jag få det lilla livet att äta burkmat. Idag gjorde vi ett nytt försök och det vore väl trevligt att dela med sig av det till er..?

Ett förväntansfullt litet barn…

Mormors kalops. Det måste väl ändå gå hem?

—

Jaa… Ni ser ju hur det blev… Behövs det fler exempel? Nåja. Till slut fick ju givetvis det lilla barnet slippa och en gamla hederliga hemlagade maten ställdes fram. Till det lilla barnets stora lycka.

M jobbar på mässan den här helgen (och nästa). A kom på mig igår med att jag hade ätit upp hennes godis så jag fick ju lova att vi skulle åka och köpa nytt. Det är ju bara det att det, så trevligt nog eller?, har snöat IGEN. Jag har ingen lust att pulsa, krångla och mecka med en barnvagn genom snövallarna (jojo, det är inget fel på den men det är jobbigt ändå). Givetvis är det ju inte heller plogat här ute i ödemarken heller.

Jag mutar A och säger att vi ska baka i stället. Hoppas, hoppas, hoppas att vi har allt hemma… Skulle visserligen behöva hämta två paket (på två olika ställen, först 15 min med bussen åt ena hållet, sen 20 min tillbaka igen, förbi hemma… så jäkla meckigt!) och N behöver blöjor. Ah, M får fixa blöjorna och jag hoppas på en mer framkomlig väg i morgon.

A har börjat pussla. Det är skoj. Hon har varit rätt så ointresserad av allt sånt men nu är det nån fix idé. N verkar inte vara på sitt bästa charmarhumör idag utan ligger och skäller på golvet. Ibland undrar jag om det är en bebis eller en spottkobra jag fått. Göta Petter vad barnet fräser, gurglar och dregglar. Jaja, jag borde vara van, A var ju ständigt genomblöt (på den tiden var dreggelhaklappar ännu knappt uppfunna nämligen…).

A påminner mig ofta om att det är lite annorlunda i dag jämfört mot när man själv var liten (även som det inte är så längesen!).

–

”Jag vill ha en ny telefon. En sån där med ett äpple på!”

–

Jag: ”Vart tycker du vi ska åka? Spanien eller Grekland?”

A: ”Thailand så klart!”

–

Jag: ”Vad ska vi göra för mat idag tycker du?

A: ”Sushi!”

–

Hmm…

Det är inte jättelätt att få in knäna under den där magen…

Av vissa anledningar blir denna berättelse inte lika lång som den med A. Jag skulle kunna sammanfatta det med:

• Värkarna börjar
• Vi åker till förlossningen
• Det kommer ut en bebis

Men det kanske inte är så skoj eller? Några fler detaljer skulle jag väl kunna delge er *s*

Måndag 100802 v.39+5 (BF!)

01.40

Vaknar av något som jag misstänker än värkar. Kikar på klockan och ser att de kommer med ca 4 minuters mellanrum men särskilt ont gör det inte.

03.00

Går och hämtar datorn och startar det där finurliga programmet som klockar värkarna. Har 3-5 min mellan och de håller i sig i ca 40-60 sekunder.

04.10

Inser att detta nog kanske är på allvar och väcker M. Han ringer Mölndal och kollar läget. Det är hur lugnt som helst och vi är välkomna när vi vill. Känner att det kanske vore bra att göra av A nånstans eftersom det börjar göra lite ondare vid det här laget…

04.20

M ringer grannarna och undrar om vi kan få lämna A där (jourbarnvakten, svärföräldrarna, var inte aktuella just den här kvällen och tack och lov så skulle grannarna inte åka på semester förrän på dagen. Och tur är nog det för jag är inte säker på att vi skulle hunnit in om vi hade varit tvungna att vänta på dem först…).

04.30

M lämnar A. Jag försöker samla ihop grejerna… Samtidigt blir jag helkass i magen och försöker sitta på toa samtidigt som jag skulle parera värkarna. Inte det lättaste, haha!

04.50

Vi sätter oss i bilen (M är lugnet själv den här gången och har hunnit få med sig sin kaffekopp. Även BB-väska finns med den här gången…). Det trycker på som bara den och gör ont även om det är hanterbart. Det sticks konstigt i ansiktet. Jag försöker minnas hur det var min BM sa att jag skulle andas. Korta eller djupa andetag? Ingen aning. Provar båda. Det är en märklig färd. Det är ljust och helt stilla, denna semestermåndag i augusti. En kråka hoppar omkring på vägen och det är inte en bil i sikte.

05.10

Kommer fram till förlossningen. Vid det här laget känner jag att värkarna ändrar karaktär och att hon vill ut nu. Ringer på klockan och blir hämtad eftersom jag inte längre kan gå.

05.21

Blir inskriven. Lustgasen är inte inkopplad och jag svär lite för mig själv medan de fixar med slangarna. Herregud, det var ju för den jag kom dit! BM ber mig hoppa upp på sängen så hon kan kolla läget. Efter mycket om och men kommer jag mig upp och hon säger ”Oj, det här ser ut som en pung!” Två tankar far genom mitt huvud:

1. WTF?! Vi skulle ju få en tjej!
2. Hur i hela H ska de hinna söva och snitta mig nu, jag vägrar föda i säte!

Men BM ångrar sig ”Nej nej, det var ju fosterhinnan. Det blir nog en segerhuva det här!” Jag andas ut med det djupaste andetag jag någonsin tagit…

05.27

Vattnet går och där rök den huvan.

05.34

Krystvärkarna tar fart. Jag hinner suga i mig lite gas och känner det där ljuvliga lugnet. Mitt uppe i allt kommer jag ihåg vad de hade sagt till mig vid förra förlossningen och jag är tokfokuserad. Hinner till och med tänka ”f-n vad det här är coolt!” (!)

05.48

N, the big baby, föds. Alla skojar med varandra och gissar vad hon ska väga eftersom hon är en rejäl bit. 4475g (och 51cm) blir resultatet.

06.00

Resten ska ut. Det går inte riktigt som det ska och hinnor blir kvar. Får den där sprutan i benet som ska dra ihop livmodern.

07.30

Skiftbyte på personalen. Duschar och försöker äta från den obligatoriska brickan.

07.50

Går på tolatten och blodet forsar ut. Blir lite snurrig och får hjälp ner i sängen. Ny spruta i benet.

08.25

BM trycker mig på magen så det känns som om hon försöker ta livet av mig. Själva förlossningen går inte ens att jämföra med denna smärta. Mer blod. Får en nål i handen och mer medel för att dra ihop allt den vägen.

08.45

Nytt toabesök. Blodet fortsätter att rinna och vid det här laget beräknar de att jag blivit av med 1½ liter. Den här gången blir det svart för ögonen och jag blir släpad till sängen eftersom jag inte kan stå upp. Får 1 liter dropp och det är underbart att så småningom återvända till verkligheten. Blir rätt så normal efter en timme.

10.56

Vi flyttas till BB. Där är allt lugnt. M stannar under dagen och åker sedan hem till A (som blivit hämtad av svärföräldrarna så våra stackars grannar kunde få åka iväg på sin semester *s*).

Jag hade planerat att åka hem samma dag men efter blodbadet får jag stanna och jag inser att det är en klok idé eftersom jag fortfarande inte kan resa mig själv. Framåt natten känner jag mig ok. Jag känner också att det är en otrolig skillnad på resten av min kropp efter den här gången. Kanske inte så konstigt att allt kändes bättre när det gick så mycket smidigare. BB-tiden är en helt annan upplevelse den här gången. Både kortare och lugnare. Jag har klart och tydligt talat om att någon amning inte var aktuell och det respekteras utan knussel (svara på frågor får jag visserligen göra men de är vänligt ställda). På natten står jag med N i fönstret och tittar ut över stan. Det är en märklig känsla…

Dagen efter är både jag och lilla N godkända och får åka hem. M och A kommer och hämtar oss.

Och väl hemma var det vardagen som öppnade dörren åt oss. Ingen tid för att lära känna den lilla bebisen på samma sätt som första gången. På sätt och vis var det skönt. Allt var som vanligt. Tvätten, disken, städningen, klippa gräsmattan, olja altanen, laga mat, hämta och lämna A på förskolan osv i det oändliga.

—–

Två helt olika förlossningar. Efter A kunde jag inte ens drömma om att man kunde föda barn så här smidigt (trots att min syster är något av en rekordsättare i tid ). Efter den här upplevelsen kan jag verkligen hålla med dem som säger att det är häftigt att föda barn! (Låter som en klyscha va? Men det bjuder jag på )

Jag: Men, vad har du för strumpor på dig?

Han: Jag vet inte, jag hittade dem i min låda… Men lite långa är de ju tycker jag…

Jag: Det är mina knästrumpor du har på dig.

Han: Ah! Men det är väl snyggt så här? Det värmer ju skönt på benen i alla fall!

Åhå, man får tacka. Men det var värst vad låga förväntningar hon har på vissa av oss *fniss*

Givetvis löses detta uppdrag ögona böj!

——

Ta upp närmsta bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?

”ledde till studier av barn i ett kompetens-, ett resurs- och ett möjlighetsper-” (Lökken, G. Toddlarkultur – om ett- och tvååringars sociala umgänge i förskolan)

Vad var det senaste du såg på tvn?

Antikrundan

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Tvn

Vilken var den senaste filmen du såg?

Eclipse

Skulle du överväga att flytta utomlands?

Absolut

——

Jag är lite halvtrist och nöjer mig med att skicka den vidare till endast en bloggare. Julia.

Jag tror inte att jag har skrivit ner exakt hur det gick till när A skulle födas tidigare. Det är snart 5 år sedan och ibland spelar våra minnen spratt med oss. Men med hjälp av förlossningsjournalen och de minnen jag har ska jag försöka knåpa ihop en berättelse ändå. Dock får jag nog reservera mig mot vissa klockslag under dagen…

Måndag 060306 v.36+5

Kl.09.30

En helt vanlig måndag. M jobbar i Kungsbacka, byter inredning i en viss hamburgerrestaurang. Jag har varit uppe och gått på toaletten och har lagt mig i sängen igen. Varför gå upp om man inte måste liksom? Känner helt plötsligt att det blir blött. Väldigt blött. Gör ett panterhopp ur sängen (nåja, så likt en panter som det rimligtvis kan bli när man är relativt höggravid i alla fall…). Vattenläcka big time s.a.s. Och det fortsätter rinna… Ringer M: ”Du, det rinner vatten här…”

M: ”Ja men stäng av det då! Vart läcker det?!”

Jag: ”Ehh… Jag tror att vattnet har gått alltså!”

M: ”JAHA?! NU? Vad ska jag göra då? Åka hem?”

Jag: ”Hmm, nä jag vet inte. Jag får ringa förlossningen och kolla.”

Så jag ringer förlossningen på Mölndal:

Jag: ”Hej! Jo, jag tror det är så att vattnet har gått här..?”

BM: ”Jahaja. Vilken vecka är du i?”

Jag: 36+5

BM: Har värkarna börjat?

Jag: Nää…

BM: Ok. Men då får du göra så att du får åka till Östra och kolla upp det. Ta på dig en binda så de kan kolla om det är fostervatten.”

Jag ringer M igen och han får åka (och lämna det sjunkande skeppet typ, för vem bryr sig om att det ska födas barn?) hem. Han kommer hem och jag tvingar ner honom till närbutiken för att köpa bindor. Eftersom jag inte skulle föda barn på evigheter (och förstföderskor går ju dessutom alltid över tiden…) hade jag ingenting hemma. Vaddå BB-väska? Klurar på vad jag ska använda för trosor. Det får liksom inte plats nån binda i de vanliga… Tar bikinitrosorna (turkosa med den mycket passande texten ”Aloha!” på).

Vi kommer oss i väg till Östra (sittandes på en plastsäck för att inte slabba ner hela firmabilen…). M svär över parkeringsplatserna. Får möta en mycket otrevlig BM (detta var på samma ställe som man gör RUL, fatta att jag hade taskiga vibbar när vi var där på RUL med N sen…): ”Jaja, kom in då så får vi titta på dig” Får hoppa upp i en stol och två (lika sura båda två) klurar och funderar: ”Nääädu. Jag tror inte att det är något vatten som har gått! Om man ruckar på huvudet så här så ska det komma mer i så fall” Jag påpekar att det var en gigantisk ocean med vatten hemma och de kan ju alltid få kolla den där bindan? BM: Jaaa.. men vet du, vi kan ju inte vara säkra på att det är din! Jag tappar hakan hela vägen ner till golvet och kommer helt av mig (och detta är nog det enda jag verkligen ångrar under den dagen…). Hur som haver får jag order om att gå ut och sätta mig i caféet och vänta ett par timmar. Då kanske det skulle finnas tid för en CTG-koll.

Så vi tar vårt pick och pack och knallar ut. Hinner väl sitta där och sura en kvart kanske innan jag känner en smärta i ryggen som är helt obeskrivlig (givetvis en värk men jag hade ju ingen aning om hur det skulle kännas). Pang! Blir helt kräkfärdig och undrar om det ska vara så här, det gör ju f-n ont hela tiden? Klockan är då omkring 12-12.30. Stegar in igen och försöker hitta en BM bara för att få fråga nån. Ytterligare en sur sort meddelar att ”jag är minsann ensam här nu när det är lunch och jag har inte tid med sånt här!” Efter mycket om men får jag i alla fall på mig den där mojängen och de kollar värkarna. Men det var ingen fara på taket. Medan jag står där, flåsar och försöker hålla mig upprätt meddelar den sura att ”här har du numret till Mölndal. Ring dit om tre dagar så får du bli igångsatt. Jag tror inte att det kommer att födas någon bebis innan dess”. Nähänä. Bara att åka därifrån alltså.

Så vi släpar oss (mig) ut till bilen. Efter en stund kräver jag att M ska köra till Mölndal. NU. Sagt och gjort. In kommer vi. (Tror att klockan kanske är runt 15.00-15.30) På förlossningen den här gången. Och där möts vi av ett ex till M´s bror (jag hade träffat henne med kände inte alls igen henne då) varpå hon och M går och dricker kaffe medan jag får ligga där på en brits fastkopplad till CTG-grejen… Efter en stund meddelas det i alla fall att jag har 3 min mellan värkarna men att de inte är starka nog. Blir ordinerad att åka hem, ta en Panodil och ett bad. Så M får än en gång släpa mig till bilen och det har aldrig tagit så lång tid som då att gå från parkeringen hemma till dörren. Vid varje trappuppgång får jag stanna och vänta på att värken ska ge sig så jag kan gå ett par steg till.

Kommer mig ner i badkaret (herregud, varför gör man som man blir tillsagd alla gånger?!). M försöker mata mig med blåbärssoppa samtidigt som jag pratar (ja, det är väl att ta i, haha) med min syster i telefonen. Till slut får jag nog och vill bara dö. Säger åt M att han får ringa Mölndal och säga att vi kommer ögona böj.

Kommer tillbaka och möter samma uska som tidigare (exet alltså). Den här gången fattar hon att det inte är läge att rekommendera en Panodil utan skriver in mig. Klockan är då 18.40 och jag får lustgas. OMG! Varför hade jag inte fått detta underbara tidigare?! M placeras vid CTG-apparaten. Är öppen 5cm. Sen börjar den gräsliga väntan… Jag får mer lustgas. Kl. 22.50 är det bara att tuta och köra, fullt öppen och krystvärkarna är där. Men fasen vilken pina! Då fick jag inte längre ha lustgasen (ev en då oförklarlig anledning, så här efteråt fattar jag ju att det var för att jag skulle försöka få ut ungen i stället för att ligga där och vara hög halva natten…). Det händer ingenting förutom att det gör ont som f-n. Ligger på rygg, sida, står upp och svetten rinner. Får till slut värkstimulerande dropp och 00.23, tisdag den 7:e mars, är det över. Ut kommer A med helt sned boxarnäsa men söt ändå. 3245g och 49cm.

Sen återstår det övriga och det var en baggis om man jämför. Men då fick jag i alla fall tillbaka lustgasen och livet var okej igen. Den manliga läkarstudenten hämtade O´boy och jag ville bara gråta av tacksamhet för denna fantastiskt vänliga gest

04.00 flyttas vi till BB. Just då är det lugnt och M får stanna den ”natten”. Sedan är BB-tiden enbart en förfärlig tid som jag helst vill glömma. M måste tillbaka till det sjunkande skeppet, jag får dela rum och M får inte vara där, jag hatar amningen (vilket jag inte är modig nog att säga till om) och i tre dygn måste vi stanna kvar. Ingen förklaring till det.

Men så småningom får vi komma hem ändå på torsdagen. M jobbade på mässan den helgen med det var helt ok ändå. Att bara få vara hemma var underbart.

… och sedan är allt annat en helt annan historia. När hela spektaklet och de första veckorna var över så kunde (och kan fortfarande) jag ändå se tillbaka på det på ett positivt sätt. Idag är det roligt att skratta om den vedervärdiga personalen på Östra, men om jag säger så… Östra var definitivt inte mitt förstahandsval när N skulle födas 4½ år senare..!