Jag gick på jakt genom badrumsskåpet här om dagen och sprang på detta underbara fynd i en necessär:
Några av er vet precis vad det är. De fantastiska nättrosorna från förlossningen!
För två av mina läsande vänner väntas det nedkomst denna månad. Känner ni er manade är ni välkomna att lägga ett bud.
Ja, viljan är det ju inget fel på i alla fall…
Vi fick för oss att vi var kaksugna en dag…
Vi behövde choklad. Lördagsgodiset fick offras…
Pilligt!
Rester
Blanda, blanda
Smet
Äta smet…
…äta älg
Ett rätt ok resultat
Herregud vad det växer!! Har ni sett? Nu du grannen får du allt sätta fart med tomaterna! 
Haha, nej jag skojar bara Vi har fått diverse chiliplantor av fina P (J, har du också varit med på ett hörn? ) och vi ska verkligen göra vårt bästa för att inte döda dem
I år ska vi slå på stort och förodla våra växter. Jag tror att det är enda sättet att få större och biffigare tomater än vad grannen har
Jag och A diskuterar det här med flick- och pojkleksaker. Jag frågar A om vad tjejgrejer egentligen är för något:
”Aaaa men… Hello Kitty och Spiderman och sånt!”
—
På väg hem från förskolan:
”Mamma, du är bäst! Du kan läsa och laga mat! Och städa. Och sova. Men inget mer tror jag…”
—
Det stora samtalsämnet just nu är det kommande födelsedagskalaset:
”Vi måste ha hattar! Och ljus! Och en MONSTERDRÄKT!!”
Någonstans mellan 13-13.45 är det som att någon slår mig i huvudet med en slägga. Varje dag, måndag till söndag. Jag blir så outhärdligt trött och skulle kunna sälja mina ben för att få ta en powernap. Men icke. Eftersom jag har begåvats med två underbara barn är det bara att sätta fart och väcka den ena för att gå och hämta den andra.
Pluggandet ligger på is denna vecka. När jag ska försöka få nåt ur hjärnan måste jag få åtminstone lite tid till att förstå det jag läser och inte bara hetsläsa för att vända blad. Den tiden finns icke denna vecka. Inte heller på kvällarna. (Dessutom är det rätt jobbigt när den enda tiden jag har till förfogande råkar infalla just under den där ”någon slår mig i huvudet-tiden”.)
Assistent/kalassamordnare/barnunderhållare/städare sökes
Arbetsuppgifter: Att under helgen 5-6/3 assistera ett styck stressad förälder med tårtbakning och servering samt underhållning av en hoper glada ungar, bebis och diverse släktingar vid två femårskalas.
Kvalifikationer: Stresstålighet, kreativitet samt ett positivt sinnelag är önskvärt. Innehav ev ett styck discokula är extra meriterande.
Lön: Betalning sker i form av tårtrester, samt ett styck godispåse med tillhörande vattenpistol.
Vanligtvis är det jag som lagar mat här (det är f.ö. en diskussion vi kan ta vid ett annat tillfälle). Idag slår han dock på stort och ska steka kotletter. Jag kan inte låta bli att skoja lite med honom och frågar vad han ska göra för sås och får svaret:
”Sås? Vaddå sås? En helt vanlig kotlettsås så klart!”
Jag har bokat första parkett för att se hur den här helt vanliga kotlettsåsen ska tillverkas
–
Update:
Går ut i köket och kikar ner i stekpannan. Frågar M: ”Har du kryddat dom (kotletterna) med pommes fritteskrydda och grönsakskrydda?”
M: ”Jaa… Jag hittade ju ingen Aromat!”
När man jobbat sig tillräckligt länge under gymmet är det dax att börja på det övre arbetet…
Jag känner att vi behöver ge plats för en liten kvällsreflektion…
Det har blivit modernt att slänga sig med uttrycket ”kompetenta barn”. Ibland går det till överdrift men det finns en god poäng i det. Enligt gamla teorier så liknades de små liven vid tomma kärl som skulle fyllas med kunskap. Av oss vuxna, givetvis. I dag har vi, nåja, vissa i alla fall, tagit vårt förnuft till fånga.
Grundtanken i begreppet ”kompetenta barn” handlar om att de små rackarna klarar av att tänka själva. Detta är givetvis inget modernt påfund. Jag är ganska övertygad om att barn alltid har kunnat tänka och lära själva. Vi har bara inte sett det förr. Eller kanske snarare inte låtit dem göra det.
Jag tror att barn är lättpåverkade. Men! Det innebär inte att de är dumma. De är smartare än vi tror. Jag har mött en del barn, kommer att möta ännu fler och har två här hemma. Det är fantastiska tankegångar man får ta del av, bara man tar sig tid att lyssna (nåja, den minsta kanske inte ger uttryck för så vilda fantasier ännu ).
Så, vad är slutsatsen av detta då? Jo, nämligen att jag inte tror att lösningen är att avskärma barnen, varken från verkligheten eller fiktionen. Hjälp dem i stället att hitta redskapen att se igenom det. Lär dem hitta sin egen väg och och bli kritiska tänkare i stället. Tids nog kommer våra små älsklingar att möta den stora stygga världen hur gärna vi än vill låta dem slippa och jag tror att vi gör dem en björntjänst genom att inte förbereda dem på det.
M är på Hålliday och själv sitter jag hemma. Nej, jag klagar inte. Det hade absolut varit roligt att vara med (det är det alltid) men jag vet att M uppskattar det ett snäpp högre än jag, det är trots allt hans gamla grej *fniss* Det är mycket barnvaktande som det är under våren så övriga nöjen får vi förhandla om
Så nu har jag parkerat samtliga barn i sina sängar (låter som att vi har ett helt kompani här hemma…) och själv är jag bänkad framför melodifestivalen. Jag måste ju se vad det är som fått Nicke Borg att knalla hela vägen till Mello 
En bakpotatis ligger och päser i ugnen och räkorna väntar på att vevas ihop med övriga delar i en smarrig röra. Till detta avnjuts ett glas Cola och vem vet, kanske slår jag på stort och luktar lite på Dooley´sen
I första hand sökte vi ju samma fsk till N som A nu går på. I andra hand sökte vi plats där vi hade tänkt att A skulle gå i skola (det ligger en fsk i anslutning till skolan), en F-6 skola. Nu inser jag att det inte finns något fritids till den skolan? Huh. Det går ju inte, vart gör de av alla ungar som inte har möjlighet att gå hem själva efter fsk-klassen/skolan?
Så nu får vi tänka om tror jag och kika på andra skolor… Alt.2 är en F-3 skola (samt tredjehandsalternativet till N, dock har de 400 ungar i kö så det ska vi nog inte räkna med…). Sen får det bytas, till vad?
Jaja. Nu är det ju ett år kvar innan vi måste grubbla mer seriöst på detta, men ändå. Båda ungarna måste ju samordnas på nåt vis…