Egentligen skulle jag ju ta tag i böckerna nu när jag lagt ut N i vagnen men jag fastnade i en tanke. Har ni tänkt på hur föränderligt livet är? Ja, det är klart att ni har det…
Ibland har man alla möjligheter i världen att förändra sin livssituation på ett ögonblick men lika ofta står man handfallen och kan bara se på medan livet förändrar sig självt. Är det inte både skrämmande och hur häftigt som helst?
Fredag kväll. Status: Dödstrött.
Jag borde ta tag i Gösta men jag orkar banne mig inte göra nåt annat än att sitta här i soffan och glo på Let´s dance, ett program jag inte ens gillar (enbart snäppet bättre än handboll alltså…). A ska till farmor och farfar på måndag så jag bestämmer mig för att Gösta kan vänta tills dess.
Jag skulle kunna släpa mig till kylen, plocka ut en avokado, pluppa på några räkor och lyxa till det lite. Får fundera på om jag orkar så mycket…
Man ska inte bara skälla på CSN, utan pengar därifrån hade det onekligen blivit en smula svårare att plugga. Dessutom är det låg ränta (nu fick jag många vuxenpoäng va?).
Jag kom ju på att jag faktiskt kunde söka enbart bidraget för vårens kurs (den tanken har aldrig slagit mig förut). Hur trevligt som helst. Dessutom går den summan nästan upp i vad de ska ha tillbaka under året så de får väl gå in på mitt konto för att sedan återvända dit de kom från 
Min studier är ofta ett hett samtalsämne här hemma. Vi är två individer som ser på saken på två helt olika sätt. M är fullständigt nöjd med sin 2-åriga gymnasieutbildning och skulle inte om han så blev fastbunden och släpad sätta sig i skolbänken igen. Jag tror inte det beror på att han anser sig vara fullärd utan snarare på något sorts bristande självförtroende, skolskräck och brist på intresse. Alltså ser han inte på saken på samma sätt som jag gör.
Igår var detta återigen samtalsämnet för eftermiddagen och jag försökte få honom att förstå att jag väljer att läsa mer helt frivilligt för att jag tycker att det är roligt, för att det är ämnen som intresserar mig både som privatperson och i mitt yrke. Till slut hittade han väl inte fler argument till varför jag borde tycka att det är skittråkigt och grep tag i det sista halmstrået ”Men, du kan väl skaffa dig en hobby i stället?”
Hmm. Jag antar att det inte hör till normen att fundera över normer när man pratar om hobbys.
Det kan man undra… I torsdags var jag superpeppad på kursen. Idag har jag haft verklighet i fyra dagar sedan dess och jag undrar hur jag kunde vara så dum att jag trodde att det skulle gå. Det finns ingen som helst tid över till något som heter ”mig själv”. Eller jo, efter kl.20. oo. Men då är jag så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö en smula.
Vad hände med orken, lusten, viljan, drivkraften och ambitionen? Tumlade jag den för varmt kanske?
Jag lägger dock en viss förhoppning till våren. Kanske kan jag åter igen få ta mig ut. Ut och gå på kvällen, så långt jag orkar. Med öronen bedövade av musik hög nog att ge mig tinnitus eller stillheten som är tyst nog att fylla hela mitt jag.
Jajajajajajajaja!! Jag fick en plats! =) I flera veckor har jag, vareviga dag, loggat in på studera.nu och sett samma sak… ”ännu ej behandlat”. Dystert som bara den och igår lade jag ner förhoppningarna helt. Men så idag stod det ”antagen” i stället! 
Nu kommer jag bli en mer harmonisk människa. Småstressad och insnöad. Precis som det ska vara. (Var snälla och påminn mig om detta när jag sen sitter och svär över att tiden tryter..!).
Lite info från välkomstbrevet:
Innehåll
Under kursens gång kommer du att fördjupa dig i genusvetenskapliga teorier för att kunna arbeta utifrån ett medvetet och genuspedagogiskt förhållningssätt. Kursen behandlar också hur föreställningar om kvinnlighet och manlighet i olika sociala och kulturella sammanhang kan relateras till maktdimensioner som exv. etnicitet, klass och ålder. Du kommer även att få möjlighet att fördjupa förståelsen för hur genus påverkar förutsättningar för lärande.
Förväntade studieresultat
För godkänd kurs skall du som student kunna:
- resonera med hjälp av centrala begrepp och teorier inom det genusvetenskapliga området.
- problematisera och analysera en utbildningsrelaterad händelse för att synliggöra hur genus konstrueras.
- diskutera vilken betydelse genus kan ha i utbildningssammanhang och i sociala lärmiljöer på internet.
Är peppad värre!
Och ja… Jag vet att jag har slarvat med listan. Men jag var så förbannat trött och grinig i går kväll på att ingenting ville fungera när jag försökte vara lite kreativ. Det funkar för övrigt inte idag heller. Jag får väl trycka skiten själv, för hand. Bokstav för bokstav med små stämplar eller nåt.
Ja. Givetvis pratar jag om kursen. Och jaja, jag inser att det tar tid och att man får skylla sig själv när man söker så sent. Men jag vill ju VETA! Dessutom skulle jag verkligen behöva planera lite för det är ju det här med tiden. N är ju som hon är men A är svårare. Och nä, jag kan ju inte gärna begära att hon ska ligga brevid N och gurgla sött hela dagarna, eller ta en powernap på 3 timmar, medan jag ägnar mig åt hela läsa/fundera/skriva-grejen
Så låt mig få veta NU DÅ!!
Ok. Let´s face it. Jag kommer aldrig att blir någon bullbakande hemmamamma. Jag saknar helt enkelt den genen tror jag. Så nu har jag skickat in en sen anmälan till kursen. Jag hoppas jag får en plats. För nu har min hjärna stått på paus i 4 månader och jag orkar inte med mig själv. Jag har helt tappat fokus och klarar knappt att sortera tvätten efter rätt färg. Jag har ingen ordning på mina papper och jag har slutat prata med mig själv (fast just det kanske är en god konsekvens, haha). Jag behöver få snöa in på något. Och hur trevligt det är kan jag inte ägna dagarna åt att vara besatt av vampyrer. Så nu byter vi ut dem (eller ja, i alla fall ger dem lite mindre utrymme i min hjärna) mot lite genusvetenskapliga teorier. Hoppas jag, om jag kommer in.
Ett litet problem återstår dock. Tiden. Eftersom jag är ute i så vansinnigt god tid är det ju inte det lättaste för M att flytta om sina projekt bara så där heller. A har sina 15h/v på fsk och dem orkar jag inte krångla med. Men det ordnar sig nog ändå tror jag För det ska bli roligt!
Så efter många om och men har jag äntligen fått det =)
Två saker stör mig.
1: eftersom jag började 2005 och lärarprogrammet hunnit ändras en miljon gånger är det utfärdat med de gamla poängen. Det ser ju rätt så mycket fattigare ut med 140 i stället för 210. Men men. Jag visste ju att det skulle bli så.
2: Fattar inte varför mina fristående kurser (vilka jag fick med, det var ju trevligt) á 50hp inte är betygsatta. Det hade ju varit najs att få glänsa lite. Aja, skit samma. Det var som sagt trevlig att jag fick med dem i samma dokument så jag ska väl inte klaga.
Märkligt nog känns det som att det är nu jag ska fira. Men vad? Att jag har typ 250000:- i studieskuld kanske?
Varför är min vill-ha-lista så lång? Den matchar tyvärr inte med saldot på kontot… Jag vill ha ett par nya stövlar. Har sett massor med fina i skobutiken här på torget. Hmm. Jag vill också ha ett par stadiga vinterskor/stövlar. Och det anser jag faktiskt att jag behöver. För hur gärna jag än skulle vilje går det icke för sig att ha converse under vintersäsongen i mitt yrke. Alltså är inte vinterskor bara ett ”vill-ha-objekt” utan också ett ”behöver-ha-objekt”. Vidare har jag sett en sjukt snygg jacka som skulle göra sig bra på mig. Vidare på listan står även en digitalkamera. Den senaste gav upp i Thailand. Av alla ställen… Sytemkameran i alla ära men när jag t.ex. vill fota min enda röda tomat i odligen som de förbannade mördarsniglarna inte gottat sig på känns det lite overkill med systemkamera. Nog för att det är en stor händelse, värd att dokumentera men ändå… Jag behöver också en ny tatuering. Och vid det här laget är vi väl uppe i ca sex månadsinkomster av min FP. Man behöver inte ha fått godkänt i matte C för att inse att det är en dålig ekvation. Tyvärr.
Nåja. Barnet, det äldre, är i alla fall vinterrustad så det räcker (förutom de där skorna då…) så nästa gång är det min tur. Men vart ska jag börja? Givetvis är ju tatueringen den viktigaste utgiften. Men också den största. Gah!
Annars rullar livet och dagarna på. Alla bilder till fotoväggen har kommit och sitter snyggt i sina ramar. Som fortfarande ligger på golvet… Dessa måste upp omedelbums eftersom det stör mig…
A har förvandlats till tonåring eller något liknande. Det är inte helt lätt att hantera alla gånger. Snarare; det driver mig till vansinne vissa dagar. Och henne med verkar det som.
Bebis-Axl flaxar vidare. Dock inte med samma intensitet som tidigare. Hon har taggat ner en smula och är inte lika flaxig. Det är skumt. Vart ska detta sluta? Men vilken ooooooooootrolig skillnad det är att ha en o-kolikbebis mot en kolikbebis 
Att det kunde vara så här trodde jag aldrig. Visst skriker hon men inte mer än vanliga bebisar. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter i samma anda.
Jag ska försöka få ihop ansökan om examen och det var ju inte lika lätt som jag trodde. Ingen vill svara i telefonen heller. Har mailat så vi får väl hoppas på svar. Skulle väl egentligen behöva åka dit och prata med dem i stället men det blir ju så himla meckigt. Jag kan ju inte ta med mig alla barn… Ah!!