Jag sitter och funderar på det här med att fostra sina barn. Ofta hör jag att ”jag ska minsann inte…”, ”mitt barn kommer aldrig…” och ”jag vill att mitt barn ska…”.
Japp, kanon att man har en plan. Och den funkar skitbra så länge ungen är liten. Men vips så växer det lilla barnet och det är inte enbart vi föräldrar som fostrar våra ungar. Släktingar, våra vänner, lärare, barnens vänner (och deras föräldrar), Bolibompa och hela konkarongen hjälper till. Detta tillsammans med att det lilla livet börjar tycka och tänka själv gör det hela onekligen en smula svårt. (Men glöm inte att det kan vara mycket positivt också!)
Det är hur lätt som helst att hålla fast vid sina goda visioner och ambitioner de första åren. Men nånstans runt 4-5 år börjar det bli besvärligt. För här börjar kompisarna, förhandlingarna, viljan att passa in och få vara med bli allt mer betydelsefull. Att få vara som alla andra, vara med i en gemenskap och i ett sammanhang och slippa vara konstig är viktigt för många.
Och då står vi där, med våra starka (vuxen)åsikter om hur det ska vara. Hur vore det om vi kunde ta ett barnperspektiv nångång? Det är banne mig inte alltid så lätt att vara fem år och vara den enda som inte får ha rosa glitterklänning för att mamma och pappa har bestämt det (eftersom man inte vill att ens barn bums ska kategoriseras in i ett fack), trots att ens egen högsta önskan är just det där. Eller när man äntligen ska få ett ”nytt” rum. Högsta drömmen är att få ett rosa rum men eftersom rosa är en könsbunden färg får det bli grönt i stället och barnet beskylls för att vara otacksam och hopplös när det surar och tycker att det är fult.
Har en femåring förståelsen, modet och självförtroendet nog för att vara talesperson för sina föräldrars politiska åsikter? För inte är det ju vi som står där tillsammans med ungens kompisar och kan förklara hur vi tänker… Och nej, de flesta femåringar har inte som mål (som vissa tonåringar som dessutom kommit betydligt längre i sin utveckling, får vi hoppas 
) att vara unik, att sticka ut och vara annorlunda.
Så vad ska vi göra då? Skita i alltihop och låta ungarna få som de vill? Tänka ”jaja, det ordnar sig nog nån gång”. Nej, givetvis inte. Men ibland är vi så himla snabba med att bara se saker ur vårt egna perspektiv. Den goda viljan om att fostra våra barn till tänkande individer som vågar stå emot normer och gå sina egna vägar är inte alltid så lätt att efterleva som man kan tro när man sitter där med sin lilla bebis och tror att det är man själv som sitter på makten. I bland får man kanske anpassa sina metoder till barnens nivå, ålder och utveckling. Det verkar som att vi alla glömmer bort barnen alldeles för ofta, trots att vi hävdar att det är för deras skull vi kämpar.
Det blev en trevligt blandad hög med allt från Carolina Gynning och Ozzy till knarkets historia.
M slet vidare med sitt övervåningsprojekt. I morgon får vi lite sladdhjälp och det ska bli så skönt!
