Welcome to the Jungle

När jag här om dagen satt på bussen kom det en annan buss körandes brevid. Det var en övningsbuss och för att det hela skulle bli verkligt (antar jag) var det ett antal dockor utplacerade här och var i bussen. Då kom jag på min bästa idé ever. Varför är det inte så när man ska lära sig köra bil också? Okej, nu har jag ju inte kommit så långt med det där, men ärligt talat,  att i lugn och ro sitta med en körskollärare i en fullt funktionell bil från 2000-talet… Är det verkligen så livet ser ut? Nä, vet ni vad. Den dagen jag ska lära mig köra bil borde det gå till på följande vis:

För det första bör det ske i en gammal skruttig Volvo eller SAAB från en så där 1983. Gärna en trött sådan med kasettbandspelare och som man får muta igång. Alt. starta med våld. Därefter bör det placeras minst två galna barn i baksätet som bråkar, kastar ostbågar på varandra och vrålar om att det är trååååååkigt att åka bli och som åtta miljoner gånger frågar om vi inte snart är framme. Därtill bör en parter i valfri form placeras i sätet brevid mig. Denna partner bör nervöst bita på naglarna, undra om han/hon kommer att överleva och ha en önskan om att slita tag i ratten vid minsta risk för någon incident.

DET mina vänner, det är att lära sig att köra bil i min värld.

(Och så finns det dem som undrar varför jag inte tagit körkort ännu. Jag tycker att det är glasklart!)

Givetvis ägnade vi oss inte bara åt nostalgitrippande i pudelrock under dessa dagar. Nej nej, det finns så mycket annat att göra också! Som att förkovra sig i den lokala historien t.ex. För minsann, utan för köksfönstret härjade oberst Kruse mot självaste Karl den XII 1716 Så då fick vi ju gå och och titta på denna åker och känna historiens vingslag Och inte nog med det. Jag fick en guidad tur upp på ett berg (om man säger så här: kondisen är väl inte vad den en gång var…) till en märklig liten timmerstuga vid namn Kongen som ingen vet något om. Bara detta att släpa virket upp för berget kändes vansinnigt men eftersom den har några år på nacken var det väl kanske inte direkt möjligt att få det utkört Man undrar ju vem som byggde den där stugan och när? Det känns väl inte helt otroligt att den är en kvarleva från andra världskriget, men vem vet?

Till vänster (utanför bild, haha) ägde fighten rum… Hur det gick? Sverige vann. För den gången…

Det optimala stället att bygga ett hus på?

”Kongen”

Men visst, utsikten kan man ju inte klaga på i alla fall!

Jo, vi hade en kväll på stan igår. Eller ja, på Ullevaal stadion, Oslo. Det var jag, syster yster och en så där 31000 andra. Och visst, ingen blev besviken för självklart var också the Doctor, Captain Crash, the beauty queen of Mars och så småningom också Tommy och Gina där.

Pudelrockarna har väl aldrig hyllats genom tiderna och aldrig tagits på något större allvar. Men, det är rätt fantastiskt att stå där och se hur de, efter snart 30 år, håller ihop och kör gärnet fortfarande. Och visst börjar de bli gamla (och så även vi inser vi när vi minns att det var 10 år sedan vi var i Stockholm) för trots att Jon´s vita tänder lyser halvvägs till Svenska gränsen skymtar man en rynka här och några påsar under ögonen där. Men det är helt okej. För även om man ser att de börjar bli slitna på slutet (160 min spelning) och gitarristen nyligen blivit utsläppt från rehab så sitter det där det ska. Och även om rösterna kanske inte är vad de en gång var så är det helt igenom rent och tajt som fan, stämmorna sitter och jag bara älskar just det.

Och hur var det då? Ja, vad ska man säga. När 31000 personer står upp och överröstar musiken redan vid andra låten står man där mitt i allt med ett fånigt léende, har gåshud hela vägen ner till tårna och känner för att gråta en skvätt för det är en förbannat fantastisk och närapå obeskrivlig känsla och när så Hatten med stort H kommer på så känns allt precis så där som det ska. Och om vi hade haft öronproppar så hade det inte varit på grund av musiken utan just för publiken. Helt sinnessjuk

Och så denna publik, med en medelålder på 30+ (även om spelningens yngsta gäst knappt kan ha blivit tre månader och sov så gott med sina Peltor-kåpor genom hela festen)… Det är onekligen de gamla lojala fansen som fortfarande står där och de är bara där för att ha en skön kväll. Inget stök och till och med polisen stod på läktaren och småmös under hela vägen.

Japp. Helt klart en kväll som läggs i minnesbanken.

Det var sol…

… och regn om vart annat.

Ungefär samtidigt som de klippte av sig håret bytte vi ut våra stilettklackar mot fotriktiga (nåja…) sneakers.

En del av den helt fantastiska publiken. Ingen större idé att betala för en sittplats, folk stod från start.

En flod av plastmuggar och ett gäng roddare var till slut allt som återstod.

Japp. I det här inlägget kommer jag att hylla mig själv. Det händer inte så där himla ofta så jag passar på nu I bland känns det som att man har flyt trots allt som ställer till det längs vägen, men jag vägrar tro att allt bara handlar om ren tur jämt. Och ja visst, i bland är det rätt person på rätt plats och vid rätt tillfälle, det går inte att komma ifrån, men vid andra tillfällen känner jag för att damma av den där gamla slagdängan från studenten: ”Fy fan vad jag är bra!” (Och det där är väl en annan grej, vad i hela världen hade man uträttat som gav en sånt självförtroende att brista ut i sång då?!).

Och idag är just en sån dag. För idag fick jag vårens kurs betygsatt och det känns så sjukt bra att jag fick högsta betyg. Så den här våren har, trots att den varit förbannat jobbig på många sätt och vis, gett resultat. Jag har två ungar, den ena har gått 15h/v på förskola och den andra har varit hemma. Samtidigt har jag slitit mitt hår och pluggat 50% och jag klarade det! Dessutom sökte jag en tjänst och jag fick den. En hel del tack vare mitt slit med dessa extrakurser, som vilka också resulterade i extra klirr i kassan.

Så mina vänner, idag tar jag tillfället i akt, brer på ordentligt och tycker att jag själv är skitbra!

Och, ni är ett par stycken som peppat mig hela vägen, jag tror att ni vet vilka ni är. TACK!

I dagarna (närmre bestämt i fredags) vad det tio år sedan jag tog studenten. Det känns både som om det bara var några få år sedan och som om det vore en hel livstid bort. Men det har ju onekligen hänt en del sedan dess:

* Jag har bott på sex olika platser varav det sista blev ett hus
* Jag har haft diverse timvikariat
* Jag har gjort lite blandade resor
* Jag har skaffat mig en sambo
* Jag har fått två barn
* Jag har läst 275hp
* Jag har fått min första tillsvidareanställning

Så ja, visst, det har ju hunnits med en del. Och hur var det nu? Tog livet slut efter att jag fick barn? Nej knappast, det var ju då det började. Ett husbygge, en thailandsresa och 245hp sedan dess tycker jag är en bra start på föräldralivet.

Ja, ni känner ju säkert till min egen personliga inställning till barndop. Men! Det innebär självklart inte att jag är så enkelspårig och trångsynt att jag inte respekterar andras åsikter i ämnet och inte kan glädjas å goda vänners vägnar! Därför har vi idag bevittnat hur den lilla godingen I fått håret doppat i det heliga vattnet. Och jodå, det var en mycket fin och trevlig dag som vi tackar värdfamiljen EDEI för Det är också rätt intressant att få ta del av ett barndop med en femåring vid sin sida. Det är inte helt lätt att svara på frågor som ”var är Jesus?”, ”vad handlar den här sången om?”, ”varför har prästen luciakläder på sig?” och ”kolla! De har målat i taket! Vem är det som är på bilden?” när man själv inte är troende N höll sig rätt sansad under akten men hade ett och annat livfullt samtal med den trumpetande ängeln i taket. Skit i spelande och färgglada mobiler till bebisarna, häng upp en gipsängel i tremetersstorlek över skötbordet i stället!

A fick också äran att hjälpa till vid paketöppningen och kommentaren till detta var (givetvis): ”Jag vill också döpas!” Och ja, vad svarar man på det? ”Ja du, lilla vän, det kan du gärna få göra när du själv bestämt att du vill upptas i den kristna tron och gemenskapen”? Men vem vet. I morse grubblade hon över huruvida hon skulle tro på detta med Gud och Jesus eller ej. Jag tycker själv att jag är rätt så duktig på att svara fördomsfritt och pedagogiskt i stil med: ”Jaa… en del människor tror att bla, bla, bla och en del andra människor tror bla, bla, bla…” och låter henne, så gott det går, tro och tycka vad hon själv vill.

Och så raskt över till nästa ämne: Igår hade vi en trevlig sammankomst med vår föräldragrupp. En annan dag ska jag tycka lite mer om detta med föräldragrupper, så idag nöjer jag mig med att säga att det var mycket trevligt! Jag passar också på att för all framtid tacka för mat/fika/kaffe och trevligt sällskap vid dessa träffar eftersom jag aldrig kommer ihåg att göra det på plats när jag ska samla ihop mig själv, alla barn och alla saker vi strött omkring oss

Så till kvällens slutkläm; jag har fått bannor om att jag är för dålig på att blogga om mina fynd, vart man hittar gratisprylar och trevliga webbutiker Därför: Jag, K, lovar och försäkrar på heder och samvete att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra samt att i fortsättningen dela med av allt jag hittar under fliken ”Dagens tips”

Over and out!

Ja, ibland har jag helt enkelt inte så långa utläggningar att komma med utan mest lite lösryckta tankar. Så då gör vi väl plats för dem också, eller hur?

Vi kan börja med benet. Det ville ju liksom inte samarbeta alls och till sist ville jag seriöst såga av det. Men så helt plötsligt, när jag satte mig lite snett i soffan så bara slutade det. Mycket konstigt. Framåt natten kände jag dock att det kom smygandes igen och sen molade det hela natten och morgonen idag. Men så kom jag på att jag hade en burk med nåt thailändskt tigerbalsam (?!) ståendes i ett skåp. Så efter att ha linkat iväg med barnen till förskolan gjorde jag slag i saken och kletade in hela benet. Och det onda försvann Ja, det kan ju så klart lika gärna ha berott på vad som helst, men skit samma. Jag slapp plågan.

Sedan en annan sak. Jag skulle verkligen vilja hämta bilderna på Posten, för jag är grymt nyfiken. Men det regnar katter och hundar och jag orkar inte organisera samtliga i familjen dit just nu. Kanske kan jag muta M så att han åker och hämtar dem sedan?

Och för det tredje: man vet inte hur bra något är förrän man inte har det. Jag pratar om något så viktigt som regnskydd till barnvagnar givetvis. Regnskyddet till UJ´n må vara otympligt men förbannat bra. Jag köpte ju aldrig något till Swiften och tänkte att jag tills vidare kunde ha ett sånt där svart prassligt skydd allroundskydd som jag haft på Scootern så länge. Men fy vad dåligt det var helt plötsligt. Och dessutom givetvis på tok för stort. Alltså skrivs ett ordentligt regnskydd upp på inköpslistan snarast.

Mer då? Jo, N är omöjlig. Hon vill inte sova dagtid och blir så klart skitsur av detta. Det är tröttsamt. Hoppas hon rätar ut sig snart.

Och just det. Man blir faktiskt automatiskt snäppet piggare om man låter bli att gå hela dagen i nattlinne. Synd att jag inte orkade det idag bara.

”Ah, datorn!!”

”Dumma dig som inte låter mig slå på den!”

”Ok, då tar jag fjärrkontrollen. Ha! Just watch me…”

… tappar fjärrkontrollen = katastrof

”Då tänker jag vandalisera mattan i stället!”

Så vände sig barnet ett kvarts varv = orkade inte lyfta upp långsidan på mattan. Just det, katastrof igen.

”Du och jag i rutan klockan åtta!”

”… tills dess tänker jag sitta här borta och vara sur”

Att såga av det känns som ett allt mer lockande alternativ.

Jag blir galen!!

Idag fick jag väcka N 8.20.

1. Varför sker det inte oftare?!
2. När det väl sker, varför sker det aldrig fredag-måndag?!

-

Jag har ont i mitt ben. Från höften och hela vägen ner i foten. Helt galet. Molande och strålande på något vis. Inget hjälper, kan varken stå, sitta eller ligga. Åtgärd? Såga av det?

-

Ok. Jag fattar att jag har en delikat bakdel, men fyra myggbett på samma skinka är inte okej!

…som jag självklart hänger på detta. Förklaringar känns överflödiga, men det är ett sorgligt konstaterande jag gör om att ingenting har förändrats sedan jag bläddrade i ett ex senast, för en så där tio år sedan.

På samma sätt som man förväntas ha lite ångest över att börja jobba efter föräldraledigheten så tycker jag mig känna att det inte är riktigt okej att erkänna att man faktiskt tycker att det är skitjobbigt och svårt att vara förälder ibland. Eller ja, under första året är det tvärt om. Då är det den som har det jobbigast som ”vinner”. Men nånstans där efter ett år vänder det och då måste allt vara så himla enkelt hela tiden. Jag upplever det som precis tvärt om.

Eller så kanske det bara är något jag inbillar mig. Om man bortser från ett par vänner, vilka jag inte träffar så där jätteofta (ja, inte för att vi inte vill, men ni vet… tiden bara går) så var jag först ut av alla jag kände att få barn (jaja, om man inte räknar mina syskon då ). Ingen i min närmre bekantskapskrets har barn som är äldre än 3½. Och det är en stor skillnad på 3½ och snart 5½. Det gör att det ibland blir svårt att hämta ork, inspiration och idéer från andra om hur man tampas med hennes faser. På samma sätt som att jag skulle ha himla svårt att ge några konstruktiva råd om hur man handskas med en tonåring liksom. Och inte heller kan jag rimligen sätta mig i i den situationen heller.

Ah, nu menar jag inte att mina vänner talar om för mig att jag ska sluta gnälla, tvärt om. De är, tack och lov, också duktiga på att säga ”satan vad jag tycker att det är skitsvårt att handskas med den här situationen!”. Och det gör underverk ibland kan jag känna. För här har vi många faser, det är alltid upp och ner och speciellt A är en humörsmänniska (som jag…). Ibland är det underbart att få höra en vän säga ”Nej, igår fick vi stänga fönstret när X var helt vansinnig för att inte hala gatan skulle behöva höra på”, och kanske speciellt när det handlar om lite äldre barn. För att en treåring får vansinnesutbrott är väl inget som gått förbi någon, men när en femåring får ett anfall över att ICA Maxi är stängt är det inte lika okej att prata om. De är ju dessutom ”stora” och håller väl inte på så där. Eller?

Jag känner att jag som förälder har oerhört lite att hämta från de som aldrig erkänner att det är tungt, från dem som alltid älskar alla situationer (från käksjukor till vansinnesutbrott) och som tycker att föräldrar som ibland helt enkelt blir trött på alltihop är labila och inte borde ha barn.

Jag samlar in pengar. Eller rättare sagt; jag försöker samla in pengar. Det värsta är att jag banne mig inte pallar vare sig Blocket eller Tradera just nu. Det finns t.ex. kläder att gå igenom men jag orkar inte fota varje plagg, skriva en klatschig beskrivning och lägga ut. Jag borde göra en egen liten loppis här hemma hos mig själv. Kom och köp.

Jo, eftersom jag måste vara som alla andra så skapade jag en hög kategorier. Några av dem tycker jag är bra och några är mindre bra. ”Övrigt” är inget vidare faktiskt, och eftersom jag satt och pillade med detta i går på kvällskvisten hamnade allt fler inlägg där ju längre tiden gick. Övrigt måste delas upp på något vis, för där ligger allt från genus och jämställdhet till inlägg i stil med ”jag är så trött att jag dör”. Kanske inte riktigt samma sak. Eller ja, ibland blir jag ju så trött att jag dör på det ämnet men ändå, ni fattar… Men ja. Hälften av inläggen är nu kategoriserade och jag hoppas verkligen att ni sitter där och blippar på dem så att jag inte har gjort hela (halva just nu…) jobbet i onödan

Och vart ska jag lägga det här inlägget? I ”övrigt” så klart

Jo, jag har ju fattat att om man har en blogg ska inläggen kategoriseras. Jag har medvetet valt bort detta eftersom jag har tänkt typ ”äh, vem bryr sig?”. Men borde jag tänka om? Det kanske inte är så dumt eller? Fast det känns ju lite mastigt att börja sortera in alla gamla inlägg…