Welcome to the Jungle

Ja, det är så det känns ibland. Oftast tycker jag att det gynnar mig, att kunna se saker ur två perspektiv, men ibland blir det problem. Som förälder har jag har svårt att engagera mig i diskussioner om i fall det ska vara äpplen eller päron till mellanmål och jag tycker att det är sorgligt hur debatten ibland förs. Jag vet hur tidspressen ser ut, hur pappershögarna växer, hur budgetar stramas åt, hur resurserna och tiden med barnen krymper. Det är dystert att gång på gång få höra hur pedagoger beskylls för en verklighet de inte kan göra så mycket åt. För sådan är verkligheten ibland. Aldrig, eller sällan, är det pedagogernas röster som hörs i debatten. Dessa röster är märkligt nog inte så mycket värda verkar det som och i stället får de agera klagomur för en organisation där besluten fattas långt över deras huvuden.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?

Ja, de flesta av er har väl redan fått med er resultatet Och wow, så många grattis jag fått på FB. Vartenda ett värmer, tack!

Så hur gick det till då när jag fick mitt första riktiga jobb?

Jo, jag träffade rektorn på skolan där hon också är verksam och en kvart senare var biffen fixad Det var ett enkelt och trevligt samtal och inte allt för svåra frågor. Den klurigaste av dem var nog hur jag trodde att andra uppfattade mig. Jag borde ha rekat med er här innan va? Märkligt nog var jag inte nervös alls och det kändes bra. Rösten var så där efter söndagens tystnad och hemmakurer men tydligen gjorde jag mig väl förstådd ändå Hur som haver var det fantastiskt trevligt att få frågan om jag ville jobba där och att tacka ja!

Jag vågade verkligen inte hoppas på det bästa, då hade jag bara blivit besviken om jag inte hade fått det. Inte heller hade jag räknat med att få besked redan igår men hon såg ingen anledning att dra ut på det och ingen är gladare än jag över det. En extra bonus är att jag dessutom kan cykla dit på en 10 minuter. När jag skaffat en cykel d.v.s. Jag har pendlat i så många år (jag och A-K räknade ut en gång hur många timmar vi suttit på tåget bara under själva utbildningen. Jag minns inte siffran nu men det var galet många timmar, haha!) och det känns så vansinnigt skönt att slippa!

Så nu har jag jobb Coolt. Det måste ju bara betyda att jag är vuxen va? Fast det känns ärligt talat lika overkligt som att kissa på ett graviditetstest och få ett positivt resultat.

Yay! Del två är inbokat på måndag kl.14.30

Ok, ska jag uppdatera lite om hur det gick igår kanske?

Det hela började ju med att jag blev uppringd ca 13.3o och fick veta att de skulle ha ett möte med en hoper sökande och pedagogerna samma kväll, 17.30. Jag fick ringa M och be honom komma hem tidigare.

Ärligt talat var jag så nervös innan att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men jag hann lugna ner mig tills det väl var dax. På plats (en ljus och trevlig förskola) blir vi samlade och rektorn drog en kortare presentation om förskolan och vad som skulle hända till hösten. Sedan fick vi, i grupper om 2-3 sökande, gå iväg med arbetslagen till respektive avdelningar för en lite lättsammare utfrågning och fika. Och det var väl helt okej. En rätt intressant situation att sitta där med en annan som också sökte en tjänst och försöka svara snäppet bättre på alla frågor

Så nu väntar jag på att rektorn ska höra av sig och att jag ska få komma och prata med henne också. Så ännu är det inte över. Det känns också nervöst men nu har jag ju i alla fall varit där, träffat både henne och arbetslagen, så det känns inte lika galet. Så håll nu tummarna för att de inte tyckte att jag var helt hopplös…

Jösses Amalia, Göta Petter och gudas skymning. Nu håller jag på att kissa ner mig av nervositet.

Ikväll ska jag byta ut ”begränsning” mot ”fokus” och försöka sälja in mig själv. Andas K!!!

Idag har M pratat med hon som har koll på förskoleköerna här ute (ber så hemsk mycket om ursäkt, men jag har glömt vad det heter egentligen…). N har plats 91 till 1.a handsvalet. Nr.2 och 3 kommer hon inte att få plats på. Någonsin. Det ser rätt skralt ut med övriga alternativ också. Detta är ju inte alls någon nyhet men det känns ju ändå trist. Som förslag hade hon att vi skulle söka förskolor längre bort. Men icke, det går ju inte för då kan inte jag hämta/lämna.

Det är inte alltid roligt att bo i Göteborg…

Så nu får vi väl försöka lägga upp en plan för hur vi löser detta. Eller ja, rent krasst: hur M löser detta. Jag ska jobba. Om nån vill ha mig. Annars blir jag deppad på riktigt.

Så. Nu har jag fått ihop den där vedervärdigt svåra ansökan och skickat i väg den (tack för hjälp, ni som kommit med tips!). Nu behöver jag bara ha ångest varje dag i en månad ungefär innan jag förhoppningsvis hör något från dem.

M är snäll och peppar mig när jag undrar om det här med att bli lärare verkligen var en så klok idé (det vet jag ju egentligen att det är men jag är ju som jag är…). Inte så konstigt kanske, han hade väl tyckt att det vore jättetrevligt med två inkomster i det här hushållet…

Shit. Jag har fått värsta självförtroende-dippen. Jag måste snart börja söka jobb och har kommit på att jag kanske är helt kass? Jag kanske har glömt allt och att ingen vill anställa mig. Herregud. Hur ska detta gå?! Jag kanske borde ha satsat på nåt annat. Kartongsorterare, frimärksslickare eller kanske mattfranskammare.

Det chattas om de kommande lärarlegitimationerna. Intressant. Det ultimata hade varit om jag hade skaffat mig ett jobb innan 1/7. På det viset skulle jag ”slippa” ett provår och kunna söka den direkt 2012.

I detta sammanhang kan vi också ta del av utbildningsministerns uttalande där han anser att legitimationen är ett bra sätt att ge ev. pedofiler yrkesförbud (genom att de blir av med sin legitimation och inte får anställas). Det är ju bara det att regeringen beslutat att vissa lärare undantas från legitimationskrav? (Vilket i sin tur är märkligt bara det.) Hur tänker man då? Att det inte sker några övergrepp på te.x. fritids eller att det inte, hemska tanke, är lika ”farligt” där?

Frågor, frågor…

Hemkommen från föräldramöte. Och ja, som jag saknar det! Rutinerna, kreativiteten, tanken bakom, inspirationen, språket och begreppen, barnen… Och åter igen är det skönt att känna ”åh vad jag saknar detta” i stället för ”fy 17, hoppas min föräldraledighet aldrig tar slut”. Men ja, det känns som om jag en gång för alla kan konstatera att jag aldrig kommer att bli någon hemmafru/mamma. Det är inte min grej helt enkelt. Eller? Kanske. Men då snackar vi ju lyxhustru i sånna fall Att varje morgon vakna upp till tvätten, middagen, dammsugaren, toaborsten… Nä. Bara det faktum att jag innan tänker ”Oj vad skoj. En anledning att hoppa ur mysbyxorna” säger väl en del.

Och kanske ska jag så knyta ihop det här inlägget till var jag började (förutom att jag saknar att jobba!) . Att jag är så sjukt nöjd med vår förskola. Så många skräckexempel jag sett genom åren, där inget fungerar och där ”pedagogerna” bara väntar på att få gå i pension… Nä. Tack och lov så slipper vi det!