Welcome to the Jungle

Så var det december. Julmånaden. Advent, pepparkakor, lucia och hela baletten. Varför tycker jag inte att det är roligt längre? Det blir mindre och mindre julkänsla för varje år som går. Jag älskade hela denna månad när jag var yngre. Det var så enkelt. Julen såg likadan ut varje år. Mer eller mindre. Vilken idyll. Eller?

Men det är någonting i mig som gnager, som gör att jag inte alls trivs med det. Jag vet inte varför. Kanske för att det helt plötsligt är så många måsten? Fast egentligen är det ju inte det, det är ju bara vi själva som skapar dem. Och här gör vi heller inget avancerat.  Men samtidigt som jag bara skulle vilka krypa ner under en sten och slippa hela denna månad vill jag verkligen att mina barn ska uppskatta sin jul. För är det inte det som allt handlar om? Barnen. Är det inte det mest slagfärdiga argumentet ”Det är ju barnens högtid!” Jaa…

Samtidigt tänker jag på alla som är ensamma, på alla barn som inte får fira nån jul alls och på dem som kanske saknar någon speciell för första gången.

Gud vad jag låter bitter. Jag inser detta. Men för varje år som går känns det om att världen inte längre är så svart eller vit. Samtidigt kan man väl inte rädda hela världen heller kanske. Egentligen skulle man ju bara samla ihop alla man tycker om och fira en totalt kravfri jul i hop. DET hade varit roligt!

Tror inte att jag kan hitta något mer passande än just denna nu: http://www.youtube.com/watch?v=GuIE_FOl5Bk

Jag hade glömt hur det var, när håret lossnar i stora tovor och täpper igen avloppet… Gah! Det är hår överallt. På kuddarna (givetvis), på golvet, i N´s overall, i åkpåsen, på alla mina kläder… Jag borde börja gå med hårnät. Och frågan är; ska jag ta och klippa av hela skiten? Egentligen gillar jag långt hår, men jag har haft samma ”icke-frisyr” de senaste 10 åren. Det är rätt trist när man tänker efter. Dessutom är håret i stort behov av en rejäl klippning. Ja, jag vet inte.

Japp. Fortfarande helt deprimerad över att livet inte är som på film.

I bland skulle man helt enkelt bara vilja säga det med en sång. Då är det lätt att bli grinig när låten inte finns på youtube. Och det blir inte lika bra om man bara skriver texten *sur*

Jag får fila på en annan låt helt enkelt.

Ja, vad ska man säga…

Baksidan kl. 09.25

Någon var i alla fall lycklig över snön!

Idag kommer svärmor och jag ska i väg och unna mig lite kvalitetstid. Very nice! (Och nej, inte ett uns dåligt samvete har jag eftersom A går på gratis allmän fsk)

N sover ute i sin vagn och underbaraste J och W har hämtat A för en stunds lek. Det är då man undrar ”vad ska jag göra nu”. Jag borde städa. Men det borde man (jag/vi) väl göra varje dag. Nästa gång vi bygger ett nytt hus(ja men eller hur, det gör väl alla vartannat år…)  ska jag beställa ett dammfritt sådant. Jag är övertygad om att det finns. Hur kan man annars förklara att man aldrig ser damm hos vissa? Ingen har väl ändå tid att dammsuga två gånger om dagen? Och om det nu skulle visa sig att städhjälp finns, inte 17 har de väl dem rännandes där i alla fall en gång per dag? Man skulle också kunna tycka att det inte borde bli så vansinnigt dammigt i ett relativt stort hus. Men jag ska säga att det verkar som att ju större yta man har, desto skitigare blir det. Det är ju ändå så att när man väl jobbat sig genom hela huset med dammsugaren  så har det hunnit bli dammigt igen och det är bara att börja om. (Det låter som att vi bor i en herrgård. Riktigt så är inte fallet.)

Nåja. Eftersom vi putsade en del fönster i går kan jag i alla fall se ut idag. Det är trevligt.

Hur som haver borde jag ändå städa. I morgon blir barnen passade av farmor och det vore ju trevligt om hon slapp snubbla över dammråttorna. Dessutom får vi besök på onsdag av en vän med en liten krypare (gissar jag?!) och det vore väl trevligt om han slapp ploga sig fram. haha. Kanske vore det en bra idé att dela ut sånna där ”klädrullar” (ni vet, en sån där rulle med tejp på som man rullar bort skräp från kläder med) till gäster.

Jag funderar seriöst på om jag borde skaffa mig någon vettig sysselsättning. Att gå omkring och grubbla över damm känns lite… menlöst.

Barn nr.2 blir automatiskt fostrat in i Bolibompakulturen…

Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag en gång till. Och vad gör jag? Sitter här igen. Hur f-n gick det till?!

Jag är så sjukt trött att jag bara vill kräkas, gå och lägga mig i garaget och aldrig vakna. Men det går ju så klart inte så jag tar en kaffe och en mugg Treo i stället. Dessutom är det barnkalas idag.

Vart M är? Jobbar så klart. Veckans 100-timmarsnivå är ju ännu inte passerad. Ja, jag är seriös.

Skål!

WTF, jag bor i Göteborg. Det ska REGNA här!

Det finns vissa saker här i livet som fascinerar mig. T.ex. det här med att en del människor är så övertygade om att deras synsätt är det enda rätta. Har jag valt fel yrke? Borde jag ha läst till psykolog eller beteendevetare i stället?

Jag har full förståelse för att man brinner för olika frågor i livet men att man är så våldsamt övertygad om sin sak att man ger blanka f-n i aktuell forskning (vilket i säg inte behöver innebära en sanning visserligen)  eller så insnöad i sin egen lilla låda att man inte ens klarar av att (och vill) ta en annan människas perspektiv är för mig en gåta. Jag vet inte om jag tycker att det är skrattretande eller skrämmande ärligt talat.

Jag pratar inte om någon särskild person eller om något särskilt ämne just nu utan tänker bara bara på själva fenomenet i största allmänhet. På sätt och vis kanske det är skönt att vara en sån person. Då har man ju sitt på det torra liksom.

Men, hur orkar man? Jag önskar att mina barn kan växa upp till personer med både god självkänsla och ett gott självförtroende. Men jag gör dem ju ingen tjänst i livet genom att inte lära dem att att vad som rätt för A i livet kanske inte är rätt för B. Det hade varit en sorg att se dem bli dömande personer som inte har förmågan att sätta sig in andra människors känslor och tankar (pedagogen talar…). Det handlar inte om att alltid behöva tycka lika om allt utan om förmågan att kunna respektera andra människor åsikter och beslut.

För att ta ett konkret exempel på vad jag menar kan jag nämna ett ämne som periodvis diskuteras vilt på ett visst familjeforum. Nämligen hur man väljer att ge sin bebis mat. Om jag nu t.ex. hade blivit så våldsamt provocerad av att Lena väljer att ge sin bebis mat i en nappflaska (trots att både Lena och bebisen är mycket nöjda med det), vem är det då som behöver hjälp med sina ”psykiska problem”?

Ett annat spännande ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den Svenska förskolan. Jag tycker att det finns en hel del som borde åtgärdas lite varstans men varför då inte jobba på det? Att ta tillvara på det som är bra och försöka förändra det som är mindre bra? Nej, då ska man avveckla hela förskolan för den är direkt skadlig för barn. Man ska ögona böj säga upp sig från jobbet (alla har råd att leva på mannens (givetvis) lön och om man är ensamstående får man ringa soc) och ta barnen därifrån. Allt var nämligen bättre förr då alla mammor stod hemma (fastkedjade?) vid spisen, bakandes äpplepaj med förkläde på och mjöl på kinderna, medan barnen lyckliga sprang runt i varandras trädgårdar och hoppade i lövhögarna. Det fanns inga problem förr tydligen.

Och nu kanske ni tycker att det är jag som är snäv, som lite sarkastiskt häver ur mig detta? Och ja, så kanske det är. Men skillnaden ligger i att jag inte kallar Margareta för dum i huvudet och att hon är en barnmisshandlare för att hon väljer att ha barnen hemma i stället. För jag anser nämligen att det är Margaretas egna val att välja hur hon vill ha det. Det ska jag ge blanka f-n i (så länge hon inte misshandlar sina barn på riktigt eftersom jag har anmälningsplikt ). Jag kan nämligen tänka att ”bara för att jag inte vill vara hemma hela livet och baka äpplepaj så kanske hon vill det” och så behöver det inte vara mer med det.

Sen kanske jag väl tycka att det känns naivt att försöka stanna en  hel samhällsutveckling med argumentet ”det var bättre förr” och tro att bara för att jag inte jobbar kommer alla så småningom att sluta och livet återgår till 50-talet. Även i debatten kring barnmatning hojtas det friskt om ”ja men hur gjorde de förr då?! Då fanns ju ingen ersättning så då dog barnen”. Ja, men suck… Längre än så sträcker sig varken argument, fakta eller historiekunskaper.

Nåja. Det var dagens uppsats.

Vissa i familjen är mer otursdrabbade än andra (även om det händer att vi andra blir drabbade av konsekvenserna av oturen…).  För er som inte vet hur fogskum beter sig kan jag meddela er att ni ska vara tacksamma för det. Det är inte så dumt att vara lyckligt ovetande ibland. Dessvärre tillhör inte vi den lyckliga skaran. Idag exploderade en tub i garaget. På något mirakulöst sätt klarade sig A´s nya bilstol. Lika stor tur hade inte min Emmaljunga scooter. Troligtvis är det bara att åka till tippen med den. Ev. kan jag så småningom, när massan från helvetet antagit en ny form, försöka pilla bort skiten och tvätta med vanish. Dock får jag ju inte av suflettyget så kanske borde jag bara skita i alltihop. WTF?!

Jag orkar inte ens gå ut och ta en bild på åbäket. Kanske återkommer senare med det…

Tack gode gud att det inte var UJ´n som stod där inne!! Vad f-n hade jag (M!) gjort då?

Jaha jaha. Vad har hänt sen sist? Jag har shoppat lite till Men denna gång blev det faktiskt ett par gummistövlar och det får väl anses vara okej tycker jag! Att den sen råkade slinka med lite annat smått och gott tycker jag också är försvarbart eftersom jag faktiskt inte får på mig mina kläder. Och tycka vad man tycka vill men jag anser i alla fall att det är för kallt för linne och shorts (vilket ungefär är det enda jag får på mig…). Så det var bara att förlika sig med tanken på att köpa kläder i lite större storlek. Hur sjukt deppigt det än var!

Jag insåg också igår att Göteborgs spårvägar är förjävla dåliga helt enkelt på att vara tilgängliga för alla. Vagn efter vagn fick vi låta åka förbi eftersom vi helt enkelt inte kude komma på. Och när det så småningom dök upp en som enligt tidtabellen skulle vara handikappsanpassad så var det inte mycket bättre det. För visst, dörrarna öppnades automatiskt men man var ju tvungen att klättra in. Gäller resegarantin för detta?! Slutligen kom vi oss på en vagn och vad händer då? Jo jag är ju givetvis inte ensam om detta problem utan måste försöka trängas ihop med fyra andra vagnar och två rullatorer…  Och ja, det är väl inte hela världen för min del för det är inte varje dag jag åker spårvagn med en förvirrad fyraåring och en barnvagn, men jag tycker sjukt synd om de som faktiskt är rullstolsburna, eller varför inte de gamla, som kanske måste ta den sabla vagnen. Sy FY SKÄMS Göteborgs spårvägar och Västtrafik!

Och när jag nu har skällt lite så bjuder jag på lite bilder

Så sitter jag här igen i bebisträsket och inser att ingenting har förändrats sedan sist. Det är det dåliga samvetet som råder i slott och koja. Och nej, för en gång skull pratar jag inte om mig själv. Men jag kan inte undgå vibbarna och undertonerna i de olika situationerna jag möter. Och hur är det då? Jo, om man inte har dåligt samvete över något så ska man minsan se till att få det fixat på stört. Och detta förbannade fenomen stör mig nåt otroligt. Några exempel:

Det första ljuva året:

Ja, egentligen hinner du inte ens kissa på stickan och få ett + innan folk börjar tala om för dig vad du inte får och vad du bör göra som gravid. Jag har hört allt från att man inte får flyga flygplan för att trycket i kabinen pressar ihop bebisen till att man får gula barn om man äter apelsiner. Ja, på fullaste allvar… För att inte tala om alla hemmasnickrade kostråd. Skit i SLV (som dessutom bara är rekomendationer), här är det ”jag hörde att hennes mammas mormor hade sagt att man inte fick…” Och inom detta faller i princip alla våra livsmedel. För säkerhets skull bör vi nog livnära oss på vatten och vitamintabletter. (Eller nej, det går ju inte, för höga doser av A-vitamin är ju gifigt!).

Sen ska då det lilla underverket födas. Och inte hur som helst. Det får icke ske med kejsarsnitt (och gud förbjude om det är planerat!) och den som genomlider helvetet med minsta möjliga smärtlindring vinner. Annars blir man snuvad på den underbara upplevelsen och det kan ge problem för anknytningen.

Då den lilla skrynkliga bebisen äntligen sett dagens ljus kommer vi till nästa kapitel i det dåliga samvetets bok; amning! Nåde dig om du ens tänker tanken att låta bli. Amma bör man annars dör man. Bebisen med. Även om det sprutar blod åt alla håll och bröstvårtorna ramlar av. Tänk på anknytningen!!  Här gäller också att den som kämpat mest och längst vinner. Glöm inte heller bort att WHO är gud och deras råd ska följas till punkt och pricka oavsett om man bor i Sverige eller Uganda.

… därför bör man vänta minst sex månader nu för tiden innan man ger den lilla guldklimpen något annat än guldet från brösten (ja, har du gett ersättningen är det nog kört redan från början så då kan du börja vid fyra månader). Helst ett år. Sen kan man möjligvis ge den lilla en egenodlad ekologisk potatis som man själv planterat och drivit upp i sitt växthus. Köp inte färdig barnmat på burk! Aja baja!

Man får inte heller glömma bort att bebisen inte har något minne och fy för den utslitna mamma som efter sex månaders total sömnbrist lämnar den lille till en far- eller morförälder som lika länge inte gjort annat än drömt om att få passa den lille några timmar. Barnet kommer att förevligt ha glömt bort sin mamma och kommer att växa upp som ett osäkert barn som i slutändan blir kriminell. (Anknytningen gott folk!!)

De följande åren:

Så har så småningom föräldradagarna tagit slut. Trots att man egentligen ska spara dessa så de räcker i 8 år. För alla kan faktiskt vara hemma med sina barn tills de börjar skolan. Det är din moderliga plikt. Om ni inte har råd? Så tråkigt. Sälj huset och blien. Det handlar ju faktiskt om din lilla bebis (5 årings?) välbefinnande. Alla kan leva på en inkomst (givetvis mannens…) För det värsta du kan göra är nämligen att sätta det lilla livet på…

… förskolan!! Det är en institution från helvetet som med alla medel måste undvikas i åt minstone tre år. Barn under tre år har absolut ingen som helst nytta av någon eller något annan/annat än sin mor. Möjligtvis sin far då men han bör fortfarande ägna sig åt att spela andrafiolen. Och om nu detta tragiska inte går att undvika ska man i alla fall se till att barnet absolut inte går längre dagar än 10-15. Max! Att ett litet barn ägnar sig åt att sova från en sisådär 12-14 och således har tre aktiva timmar där är illa nog.

Och föräldramöten bör du gå på. Dock ska du inte intressera sid för vilken sorts pedagogik som bedrivs där utan du ska ägna dig åt att klaga på att det serveras äppen i stället för pärson och att du ser skymten av en kaffemugg i en bokhylla. Du ska också beskylla pedagogerna på plats för de stora barngrupperna i stället för att höra vad de försöker göra med den situation som finns.

… och längre än så sträcker sig inte min livsvärld med barn eftersom A bara är 4 år. Jag återkommer om detta när A börjat skolan. Det ska bli intressant. Och ja, visst överdriver jag en smula och generaliserar å det grövsta. Men gång efter gång är detta vad jag själv och mina vänner får höra från andra som uppenbarligen, enligt dem själva, är snäppet bättre än genomsnittet. Det är så tröttsamt. Vad tjänar vi på att slänga på andra mer dåligt samvete än vad som redan finns? SLUTA MED DET!!

Det är fritt fram för vem som helst att sätta hänglås på skafferiet här hemma. Eller kanske installera små elaka saker på kakpaketen som ger mig elstötar när jag försöker ta dem? Ett alternativ är också att någon på ett retsamt sätt talar om för M när han är i affären att han ska ge f-n i kakorna. Och om det är rabatt innebär det inte att man ska köpa tio paket.  När mantrat är upprepat tillräckligt många gånger går det bra att flytta in i min hjärna för fortsatt arbete.

Idag var det veckans invägning. Inte ett hekto ner sen förra veckan. WTF?! Jag som gått i ur och skur! Men om jag kunde lära mig att inte gräva fullt så djupt i dammsugarlådan kanske det skulle gå bättre. Det får vara slut med dustsuckers alltså. I alla fall bör de inte intas typ 6 dagar i veckan. Jag borde köpa de där kuddarna (minns ni?) i stället för att tilla mitt behov. Jag känner verkligen ett enormt behov av dem….

Nu har jag dessutom very bigga blåsor på mina lilltår och kan knappt ta mig framåt i foppatofflorna så hur i hela världen jag ska ta mig ut på promenad imorgon är för mig en gåta just nu.

Hur ofta har man inte hört det? ”Är bebisen snäll?” Ärligt talat, vad menar man med det egentligen? Att bebisen inte slåss? Att den inte vandaliserar busskurer? Att den äter, bajsar, sover och däremellan är tyst och glad? Vad är motsatsen till en snäll bebis? En elak? N har en tillfällig (hoppas jag) svacka. Hon är missnöjd mest hela sin vakna tid. A hade kolik och skrek sig blå (nåja…) tre timmar varje kväll, dag ut och dag in, tills hon var 10 veckor. Jag stängde in mig på toa och grät floder för jag orkade inte med henne. A kan ju knappast ha kvalificerat sig in i begreppet ”snäll bebis”. Eller? Är N en snäll bebis?

Ja, vad vill jag komma fram till med detta? Att frågan ”är hon snäll” är en helt absurd fråga. Jag brukar svara ”Nej, hon är väldigt elak”. Det brukar resultera i himlande ögon och suckar. Det är roligt

När vi ändå talar om märkliga bebissaker så måste jag bara klaga lite på de där små bruna glasflaskorna med diverse innehåll (d-droppar, magdroppar…) man använder sig av. OK. Meningen är ju att man ska hinna räkna dropparna men jag fattar verkligen inte varför det måste droppa såååååå långsamt!! Här ges allt man kan ge; minfom (visserligen är detta i en mer sammarbetsvillig plastflaska), d-droppar och sempers magdroppar. Och ni kan ju själva räkna ut hur ilsk (dvs ännu mer iskl än annars) lilla Axl hinner bli innan alla doser har landat i den lila munnen och maten kan serveras. Vid det laget är bebisen inte snäll längre kan jag lova Det måste ju gå att tillverka de där flaskorna utan att det tar 15 sekunder mellan varje droppe?!

För övrigt har fiskmobilen fårn Ikea ytterligare en gång visat att den är da shit! Det är ju roligt att bebisen åtminstonde är nöjd (snäll?!) två minuter om dagen; vid blöjbyte.

En snäll bebis?

… ja, kanske finns det hopp?

Det känns som om vädret matchar humöret idag. Grått och trist. Vi verkar alla (nåja, 3 av 4 i alla fall) ha någon sorts svacka här. N har svårt att komma till ro på dagarna och blir grinig av det. Både jag och A känns småsura och trötta och givetvis smittar vi av oss på varandra tills kaos utbryter och ingen orkar med den andra. Jobbigt! Dagen kantas av en miljon konflikter om allt och inget och vem blir gladare av det? Och ju längre dagen går desto mindre blir tålamodet. Ah! Så märker man med en gång att det mesta går att lösa om man bara andas lite först. Men det är inte alltid man har ork att göra det tyvärr. Vem snodde mitt tålamod? John Blund?

Nåja. Jag inser att jag borde kasta datorn all världens väg. För nu har jag varit på blingo.se och dregglat över barnkläderna där och lagt in dem på ”vill-ha-listan” också. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag inte bara helt ointresserad av allt sånt? Jag är också en fena på att hitta på bra ursäkter till varför jag inte borde få fixa lite shopping där. Men det känner jag ju fler som kan så det kanske inte är hela världen *fniss*

Och idag är det fredag. Som vanligt känns det inte roligare än om det vore tisdag. Kvällen blir nog tidig. Som alla andra dagar. Morgondagen ägnas åt sten (ja, vi ska åka och kika på sten så där rök alla mina punkter på ”vill-ha-listan” för de närmsta 15 åren) och för M´s del är det partaj. IGEN ja. En del har det bra som sagt. Och ja. Visst, jag skulle kunna åka med men jag tycker att det är på tok för tidigt att lämna bort min lilla Axl över natten. Annat hade det varit om barnvakten kom hit för ett par timmar på kvällen och vi kom oss hem igen men nu är det inte så och då får det vara. Så lördagkvällen blir väl även den som alla andra för min del. På söndag kanske vi får besök av en kär vän + familj vilket skulle vara mycket trevligt. En del träffar man som sagt alldeles för sällan!

Så… nu ska jag ta en sväg genom min minneslista på Tradera och tröstshoppa nåt (idag igen).

Denna dag är en mindre bra dag. Jag är så sjukt trött i huvud och kropp och lagom till att det var dax att gå upp och ge N mat gick strömmen. Men suck och stön! Ingen bolibompa till A, inget te till morsan och ingen varm mat till N. Trollade fram en tetra med ersättning (fantastiskt att jag ibland har huvudet med mig när jag är i affären) och ger henne den. Kall. Men men, hon bäljade ju i sig så det gick väl ingen nöd på henne.

Bestämmer mig för att sparka igång datorn och tar loss usb-modemet ur routern. Sätter i min lilla dator. Har glömt pin-koden och knappar in fel kod 3 ggr. Kortet låst. PUK-kod krävs. Rotar runt i arbetsrummet. Hittar den. Tror jag. Fel kod. Suck. Det var till det gamla sim-kortet. Ringer M. Hittar nya koden och får igång skiten. Routern vill dock fortfarande inte samarbeta men jag är för trött för att bry mig. Tar en Treo och försöker rycka upp mig. Strömmen kommer tillbaka. Granne J, underbara människa(!), ringer och frågar om A vill komma och leka. Hon hämtar henne en stund senare och lovar att hon ska fixa lunch till barnet. Och då har hon redan 2 egna att springa efter…!

Vad skulle jag göra utan de som faktiskt finns i min närhet och styr upp både min ork och mitt humör ibland? Jag är för dålig på att tacka alla fantastiska människor som hjälper mig med stort och smått. Jag är kass på att köpa blommor och skicka kort så jag säger det nu i stället och hoppas att budskapet åtminstonde går fram: TACK!! ♥

Jag har således ägnat en timma åt att kolla mail, packa böcker och Traderavinster som ska skickas, betala mina egna vinster (för jag tyckte ju tillräkligt synd om mig själv för att köpa en skip hop-väska) och druckit två koppar te. Disken skiter jag faktiskt i.

I em är det föräldragrupp på bvc. Jag måste rycka upp mig (igen). Ta en dusch och hitta sminket. Ta på mina barn rena kläder, kamma håret (på samtliga familjemedlemmar utom N) och släta ut påsarna under ögonen. För jag kan ju inte sitta där och se ut som ett vrak

Och jag bara visste att det fanns kloka människor som kunde styra upp mina mindre viktiga beslut Overallen behåller vi Problemet med de långa hällorna löste grannen snabbt och lätt (sy upp dom!). Tur att våra hjärnor fungerar med jämna mellanrum i alla fall, haha!