Welcome to the Jungle

Idag har M pratat med hon som har koll på förskoleköerna här ute (ber så hemsk mycket om ursäkt, men jag har glömt vad det heter egentligen…). N har plats 91 till 1.a handsvalet. Nr.2 och 3 kommer hon inte att få plats på. Någonsin. Det ser rätt skralt ut med övriga alternativ också. Detta är ju inte alls någon nyhet men det känns ju ändå trist. Som förslag hade hon att vi skulle söka förskolor längre bort. Men icke, det går ju inte för då kan inte jag hämta/lämna.

Det är inte alltid roligt att bo i Göteborg…

Så nu får vi väl försöka lägga upp en plan för hur vi löser detta. Eller ja, rent krasst: hur M löser detta. Jag ska jobba. Om nån vill ha mig. Annars blir jag deppad på riktigt.

Åh, nu hittade jag ett sånt där bra citat igen! Den här gången i Maskulinitet på schemat – pojkar, flickor och könsskapande i förskola och skola (red. Marie Nordberg).

Sid. 215: Normaliseringen av den tudelade könsmodellen och tanken om två skilda könsmanuskript, förklarar varför jämställdhetsföreläsare, skribenter i jämställdhets inriktade rapporter, eleven Tom och andra gång på gång måste peka ut vad som är manligt och kvinnligt samt vart gränsen går.

Och det är precis därför jag är så skeptisk mot kompensatorisk pedagogik. För där verkar hela idén bygga på ett särskiljande och där ”rätt” och ”fel” uppmuntras eller hyllas, om än i omvänd ordning. Det går inte att tillämpa den sortens pedagogik utan att först göra klart för sig själv (och barnen) om vad som är ”kvinnligt” och vad som är ”manligt” för att sedan värdera och jämföra dessa mot rådande normer. Så innan vi ens har påbörjat arbetet till förändring har det grusats och vi har i stället bidragit till att återskapa och reproducera rådande könsnormer.

Det chattas om de kommande lärarlegitimationerna. Intressant. Det ultimata hade varit om jag hade skaffat mig ett jobb innan 1/7. På det viset skulle jag ”slippa” ett provår och kunna söka den direkt 2012.

I detta sammanhang kan vi också ta del av utbildningsministerns uttalande där han anser att legitimationen är ett bra sätt att ge ev. pedofiler yrkesförbud (genom att de blir av med sin legitimation och inte får anställas). Det är ju bara det att regeringen beslutat att vissa lärare undantas från legitimationskrav? (Vilket i sin tur är märkligt bara det.) Hur tänker man då? Att det inte sker några övergrepp på te.x. fritids eller att det inte, hemska tanke, är lika ”farligt” där?

Frågor, frågor…

I första hand sökte vi ju samma fsk till N som A nu går på. I andra hand sökte vi plats där vi hade tänkt att A skulle gå i skola (det ligger en fsk i anslutning till skolan), en F-6 skola. Nu inser jag att det inte finns något fritids till den skolan? Huh. Det går ju inte, vart gör de av alla ungar som inte har möjlighet att gå hem själva efter fsk-klassen/skolan?

Så nu får vi tänka om tror jag och kika på andra skolor… Alt.2 är en F-3 skola (samt tredjehandsalternativet till N, dock har de 400 ungar i kö så det ska vi nog inte räkna med…). Sen får det bytas, till vad?

Jaja. Nu är det ju ett år kvar innan vi måste grubbla mer seriöst på detta, men ändå. Båda ungarna måste ju samordnas på nåt vis…

Då och då möter jag (i egenskap av förläder talar jag nu alltså om) föräldrar som inte tycker att ”deras” förskola är särskilt bra. Det de anmärker på är oftast att det försvinner vantar/mössor, vilken frukt som serveras på mellanmålet, att det är stängt 2 dagar/termin för planering och liknade saker. Ytterst sällan hör jag något som rör själva pedagogiken.

Detta har jag också funderat på under diverse föräldramöten jag varit på genom åren. Vid ett tillfälle hade pedagogerna gjort ett hästjobb med ett övertydligt bildspel och pratade väldigt enkelt, men engagerat, om det projekt som höll på för tillfället. I detta förklarade de också, lika övertydligt som alla gånger, den specifika pedagogikens idéer. Och när den lilla redovisningen är över börjar de skeptiska frågorna: ”Men vad då, får barnen bestämma ALLT själva?!”, ”Måste de hålla  på med det här temat? Olles storebror hade nåt liknande för ett tag sen och det höll ju på hur länge som helst…”.”När ska dom leka då?”  Och tålmodigt berättar pedagogerna ytterligare en gång om vad som är poängen med arbetet (Nej, de får inte bestämma allt själv, barnens intresse styr längden och de leker hela tiden).

Och då undrar jag följande:

1: Ens barn är typ 40 timmar (säger vi för enkelhetens skull) i veckan på förskolan. Hur kan man inte vara intresserad av vad som försigår där? Förutom vilken frukt som serveras?

2: Du har aktivt sökt en förskola med specifik inriktning. Hur kommer det sig då att man inte har den blekaste aning om detta och vad det innebär (trots mycket och tydlig uttdelad information om detta)? Åter igen, vart är intresset? (Och även om man har blivit tilldelad denna förskola utan att ha sökt den kanske det borde ligga i en förälders intresse att läsa på lite? Om mina ungar blev placerade på ex. en montessoriförskola skulle jag verkligen friska upp mina kunskaper  i det ämnet…)

3: Det hävdas ibland att ”Jag har minsann betalt för detta och då ska minsann… ”. Men vet du verkligen vad det är för en tjänst du har köpt? Nämligen en plats åt ditt barn i en pedagogisk verksamhet? En verksamhet som tydligen gynnar barn så pass mycket att barn till föräldralediga och arbetslösa samt om de är över 3 år erbjuds 15h/v gratis. Läs förskolans läroplan först och se vad det är för ställe du har placerat dina ungar på och skäll sedan.

(Och givetvis tycker jag ju också att allt runt om kring måste fungera, så som maten, att ungarna får på sig kläderna när de ska ut och,  för det är det är självklart en del i det hela. Men att tycka att förskolan är skitdålig och att det är dags för ett samtal med skolledningen för att det serveras äpplen i stället för päron tycker jag blir väldigt märkligt.)

Och om jag får byta perspektiv lite nu då så undrar jag ju så klart: Hur 17 gör man för att väcka intresset hos föräldrar? Hur gör man för att intressera dem för sitt barns vardag? Tydligen spelar det ju ingen roll hur övertydlig man är med sin pedagogiska dokumentation, möten, bilder, infolappar, mail o.s.v. Det är banne mig en klurig nöt att knäcka. Ska man känna sig ”besegrad” och inse att vi alla är olika (som jag älskar att tjata om) och att man faktiskt inte kan få med alla på tåget? Ja, kanske. Men vad trist det känns…

Så. Nu ska jag nog sätta mig och läsa den nya versionen av Lpfö så jag vet vad det är jag pratar om här och kan sopa bort mina egna stenar i glashuset

Jag skulle ju kolla på Uppdrag granskning och se vad Skolverket hade för kritik ang. antimobbnings-programmen (eftersom jag jag läste den där rapporten förra året tror jag). Trodde jag. Det visade sig handla om kackerlackor i Norge i stället. Det var ju Kvällsöppet jag skulle se ja… Så nu har jag slösat bort en hel timme som jag kunde ha ägnat åt att läsa om tv-såpornas historia.

Att arbeta med genusperspektiv har blivit modernt i förskolan och skola. Det går inte längre att låta våra fickor sitta tysta och se på medan pojkarna tar över. Man utrustas med genusglasögon för att se fallgroparna och åtgärder tas till för att främja en jämställd förskola och skola. Kalas!

Men (alltid dessa men…). Hur gör vi egentligen? Att arbeta med (och genom) en kompensatorisk pedagogik är ett sätt att komma åt problemen. Flickor ska öva sig på att ta mer plats och pojkarna på att lugna ner sig. Typ.

Det finns en mängd bra idéer i detta förhållningssätt tycker jag. Men risken är också att vi gräver våra redan djupa gropar ännu djupare om vi bara kastar oss över detta med hull och hår utan att reflektera ytterligare 100 gånger över det.

För visst är det nog så, att om vi alls ska se problemen så måste vi nog kategorisera upp dem, göra dem tydliga och synliga för alla. Då sitter vi där med våra ”så här gör/är flickor” och ”så här gör/är pojkar”- tankar.  Och ibland fastnar vi där genom att, med den goda viljan om förändring, skapa tillfällen eller rent av grupper där barnen får öva sig på just det där som de inte är. I flickgruppen härjar man på och i pojkgruppen pratar man om känslor.

Men är det inte bra då? Jo, kanske det. Men risken med det är att man cementerar könsrollerna ännu mer och av bara farten håller i sär det där som verkar vara flickors respektive pojkars egenskaper ännu längre ifrån varandra. Och vips så har den goda viljan och de positiva gärningarna grävt sin egen grav.

Det är klurigt mina vänner. Hur vi än vänder oss verkar det som att vi har rumpan bak.

(Visst hade det varit passande om jag hade haft den optimala lösningen på ett lyckat jämställdhetsarbete, men tyvärr. Jag jobbar vidare på den frågan )

Ibland hör jag lärare i förskolan säga ”Jag tycker inte att förskolan är en plats för små barn, i alla fall inte för barn under tre år” och självklart undrar jag hur de tänker då?

Förskolan ska vara till för alla barn. Då borde ju uttalande som dessa innebära att de inte anser sig ha förmåga att skapa den verksamhet de är skyldiga till?

Är det inte att nedvärdera sig själv som lärare? Vad har man för syn på det arbete man utför? Och vad har man för barnsyn/syn på små barns lärande?

Om man inte tror på det man gör, är det inte dags att kanske byta bana i livet då?

(Och nu menar jag inte de tillfällen då dessa idéer kanske bygger på att  te.x. gruppantalet är för stort i förhållande till små lokaler, utan rakt av att förskolan som idé inte är bra för små barn)

Ja, jösses Amalia. Ett halvår har gått. Det har vi firat med att söka förskoleplats. Skönt att ha det gjort. Inte har jag nån ångest heller.

A och N, 6 månader

Förskolans vara eller icke vara för små barn är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det är oftast intressant att utbyta tankar och åsikter om detta (om man inte räknar Familjeliv då…) och jag slås nästan alltid av samma tankar och får höra samma kommentarer varje gång:

1. ”På vilket sätt menar du att det är bättre för barnen att vara på förskolan än hemma. Förskolan kan aldrig ersätta  föräldrarna!”

- Vem är det som hävdar att förskolan ska vara bättre, eller kanske till och med ersätta föräldrarna? Ja inte är det förskolan själva eller de som ”förespråkar” (om jag nu måste använda mig av det ordet…) den som gör det. De enda som ständigt drar upp detta är de som är emot det. Det har aldrig varit tal om att förskolan ska vara bättre eller på något sätt ersätta föräldrarna, men den kan vara ett komplement. Varför inte erbjuda sitt barn det bästa av två världar?

2. ”Man ska inte skaffa syskon om man inte orkar ta hand om två (eller fler!) barn.”

- Detta har jag sagt förr. En vecka har 168 timmar. Exakt vad är det som är så livsfarligt med att det äldsta barnet tillbringar 15 av dessa någon annanstans än hemma, där hon eller han har skitroligt? Det återstår alltså 153 av dessa 168 timmar där det stora barnet är hemma och är en del av blöjor, matning, spyor, bajstorkning, sovning…

3. ”Låt barn vara barn (och därför vägrar jag också att använda den korrekta benämningen ”förskola” i stället för begreppet ”dagis” som försvann för 13 år sedan)!”

- Barn får tydligen inte lära sig saker, det är farligt. Sinnebilden av en förskola som styrs av en läroplan verkar vara att barnen sitter fastbundna i jämna rader och piskas till kunskap. Vilka det är som gormar högst om att en läroplan för förskolan är rena rama katastrofen? De som inte läst den så klart! Vad man inte tänker på är att barn lär sig hela tiden och vad som görs med läroplanens hjälp är bl.a. att sätta ord på lärandet, att synliggöra det och att utveckla det. Förskolans läroplan är inte målstyrd på samma sätt som skolans, men den finns för att öka förskolans kvalitet (och således i slutändan för barnens skull). Hur kan det vara så livsfarligt?

4. ”Jag struntar i om det bedrivs någon pedagogisk verksamhet. Det är inte viktigt. Huvudsaken är att barnen kan vara där när vi jobbar. Att pedagogerna har en relevant utbildning är också skitsamma, herregud, jag kan ta hand om mina ungar och jag har då ingen högskoleutbildning, haha!”

Detta är nog det påstående som jag blir tröttast av, som jag sällan orkar argumentera emot. Detta brukar allt vara slutklämmen som sätter P helt enkelt. En del brukar ändra sig efter sina första föräldramöten. Andra är obotligt ointresserade av sina barns vardag och lärande utanför hemmets väggar.

Så vad drar jag för slutsatser av detta då? Inte så många, men jag får desto fler frågor i skallen.

• Har man så dåligt självförtroende och självkänsla som förälder att man inte vågar erbjuda sitt barn fler vägar i livet, att möta fler spännande personer och erbjuda det fler vuxna förebilder? Som förälder kommer man alltid att vara den viktigaste personen barnet har, men varför vågar man inte släppa lite på järngreppet?
• Är det bara en ursäkt för att man tycker att ens eget jobb är dötråkigt och att man innerst inne vill vara hemma för att slippa jobba?
• Varför är det så farligt att sätta ord på små barns lärande? Borde det inte vara bra att att hjälpa dem att se sitt lärande och sin utveckling så de själva kan gå vidare med det? Vi lever i ett kunskapssamhälle och hur gärna vi än stretar emot har jag svårt att se att vi kommer att återgå till det samhälle vi hade på 50- och 60-talet.

Förskola vs. dagbarnvårdare är också en intressant diskussion men det får vi ta en annan dag.

Är människan på riktigt?!

–

(Jag syftar främst på det översta inlägget…)

Idag är det stängningsdag på förskolan. För A, som älskar sin förskola mer än nånting annat, är det inte jätteroligt att veckans 15 timmar reduceras till 10. Detta gör att hon tydligen har bestämt sig för att inte samarbeta alls i hopp om att få gå dit. Det går så där.  Och eftersom jag inte kommer att kvala in för ”mom of the year” i år heller blir jag rätt trött på det faktiskt.

I kväll ska vi åka och titta på en skruttvagn. Det är skönt att bara behöva bry sig om i-landsproblem ibland och detta är ett sådant. Vi har en alldeles ypperligt bra vagn till det lilla barnet men eftersom hon sover ute i alla väder (sen i går, haha) så är det trist att låta den stå där i ur och skur. Alltså: hitta en gammal vagn som får stå där och rosta. Typ. Och minsann så hittade jag en igår. Det roliga i kråksången är att den råkar finnas på samma gata som vi köpt våra tre senaste Blocket-fynd (spjälsäng, babysitter och tripp trapp) till barnen. Mycket märkligt. Vad är oddsen liksom? Vad är det med folk på just den gatan (här i denna stadsdel dessutom)?

Klockan är 13.15 och den här dagen känns evighetslång. Och för övrigt; herregud vad långa eftermiddagarna blev helt plötsligt när det blev så himla mörkt!!

Morgongympa

Hemkommen från föräldramöte. Och ja, som jag saknar det! Rutinerna, kreativiteten, tanken bakom, inspirationen, språket och begreppen, barnen… Och åter igen är det skönt att känna ”åh vad jag saknar detta” i stället för ”fy 17, hoppas min föräldraledighet aldrig tar slut”. Men ja, det känns som om jag en gång för alla kan konstatera att jag aldrig kommer att bli någon hemmafru/mamma. Det är inte min grej helt enkelt. Eller? Kanske. Men då snackar vi ju lyxhustru i sånna fall Att varje morgon vakna upp till tvätten, middagen, dammsugaren, toaborsten… Nä. Bara det faktum att jag innan tänker ”Oj vad skoj. En anledning att hoppa ur mysbyxorna” säger väl en del.

Och kanske ska jag så knyta ihop det här inlägget till var jag började (förutom att jag saknar att jobba!) . Att jag är så sjukt nöjd med vår förskola. Så många skräckexempel jag sett genom åren, där inget fungerar och där ”pedagogerna” bara väntar på att få gå i pension… Nä. Tack och lov så slipper vi det!

Det finns vissa saker här i livet som fascinerar mig. T.ex. det här med att en del människor är så övertygade om att deras synsätt är det enda rätta. Har jag valt fel yrke? Borde jag ha läst till psykolog eller beteendevetare i stället?

Jag har full förståelse för att man brinner för olika frågor i livet men att man är så våldsamt övertygad om sin sak att man ger blanka f-n i aktuell forskning (vilket i säg inte behöver innebära en sanning visserligen)  eller så insnöad i sin egen lilla låda att man inte ens klarar av att (och vill) ta en annan människas perspektiv är för mig en gåta. Jag vet inte om jag tycker att det är skrattretande eller skrämmande ärligt talat.

Jag pratar inte om någon särskild person eller om något särskilt ämne just nu utan tänker bara bara på själva fenomenet i största allmänhet. På sätt och vis kanske det är skönt att vara en sån person. Då har man ju sitt på det torra liksom.

Men, hur orkar man? Jag önskar att mina barn kan växa upp till personer med både god självkänsla och ett gott självförtroende. Men jag gör dem ju ingen tjänst i livet genom att inte lära dem att att vad som rätt för A i livet kanske inte är rätt för B. Det hade varit en sorg att se dem bli dömande personer som inte har förmågan att sätta sig in andra människors känslor och tankar (pedagogen talar…). Det handlar inte om att alltid behöva tycka lika om allt utan om förmågan att kunna respektera andra människor åsikter och beslut.

För att ta ett konkret exempel på vad jag menar kan jag nämna ett ämne som periodvis diskuteras vilt på ett visst familjeforum. Nämligen hur man väljer att ge sin bebis mat. Om jag nu t.ex. hade blivit så våldsamt provocerad av att Lena väljer att ge sin bebis mat i en nappflaska (trots att både Lena och bebisen är mycket nöjda med det), vem är det då som behöver hjälp med sina ”psykiska problem”?

Ett annat spännande ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den Svenska förskolan. Jag tycker att det finns en hel del som borde åtgärdas lite varstans men varför då inte jobba på det? Att ta tillvara på det som är bra och försöka förändra det som är mindre bra? Nej, då ska man avveckla hela förskolan för den är direkt skadlig för barn. Man ska ögona böj säga upp sig från jobbet (alla har råd att leva på mannens (givetvis) lön och om man är ensamstående får man ringa soc) och ta barnen därifrån. Allt var nämligen bättre förr då alla mammor stod hemma (fastkedjade?) vid spisen, bakandes äpplepaj med förkläde på och mjöl på kinderna, medan barnen lyckliga sprang runt i varandras trädgårdar och hoppade i lövhögarna. Det fanns inga problem förr tydligen.

Och nu kanske ni tycker att det är jag som är snäv, som lite sarkastiskt häver ur mig detta? Och ja, så kanske det är. Men skillnaden ligger i att jag inte kallar Margareta för dum i huvudet och att hon är en barnmisshandlare för att hon väljer att ha barnen hemma i stället. För jag anser nämligen att det är Margaretas egna val att välja hur hon vill ha det. Det ska jag ge blanka f-n i (så länge hon inte misshandlar sina barn på riktigt eftersom jag har anmälningsplikt ). Jag kan nämligen tänka att ”bara för att jag inte vill vara hemma hela livet och baka äpplepaj så kanske hon vill det” och så behöver det inte vara mer med det.

Sen kanske jag väl tycka att det känns naivt att försöka stanna en  hel samhällsutveckling med argumentet ”det var bättre förr” och tro att bara för att jag inte jobbar kommer alla så småningom att sluta och livet återgår till 50-talet. Även i debatten kring barnmatning hojtas det friskt om ”ja men hur gjorde de förr då?! Då fanns ju ingen ersättning så då dog barnen”. Ja, men suck… Längre än så sträcker sig varken argument, fakta eller historiekunskaper.

Nåja. Det var dagens uppsats.