Jojo, det fick bli en gåstol ändå. Tyvärr fick det bli en sån där med fyra hjul, ett i varje hörn. A hade fyra extra på sin, gissa om hon kunde sladda genom huset… Men men. Det kanske är lika bra att det inte går så fort 
Hur som haver har hon under kvällen lärt sig att backa. Det är med än vad hennes mor kan…
”Hmm… Ska jag sitta här eller?”
”Ahh, så dumt var det ju ändå inte!”
A sitter uppe och vrålar ut en sång ”LALALALAAAA!”, N sitter nere och svarar ”lalalalala”.
Idag har vi hört ”lalalala”, ”lälälälä”, ”jäjäjäjä” och ”nänänänä” från N 
Ah, jag satte i sittdelen i vagn 2 (M hade strypt mig om jag kom hem med ytterligare en och jag har inget emot att ha henne åt det hållet). Och det är verkligen ganska ordentlig skillnad på liggläget på vagn 1 (06:a) och vagn 2 (09:a). Det kan inte vara många graders skillnad från helt plant liggläge i 09:an. Jaja. Det är väl bara bra antar jag. Och oj så fint det blev med dynan och åkpåsen
Hittade en gåstol här ute i bushen. Skickade ett sms. Hoppas på positivt svar. Visst, jag skulle kunna ringa men SÅ desperat är jag inte.
Åh vad det är skönt att fundera över vardagliga banala barn”problem”. Idag funderar jag över detta:
1. Gåstol. Ska jag köpa en gåstol till N?
Fördelar: A tyckte att det var skitroligt med sin, N skulle säkert tycka det samma (för det vet vi ju att alla barn är likadana).
Nackdelar: Ytterligare en pryl att snubbla över och behöva flytta runt, N har en helt annan drivkraft än A när det kommer till den motoriska utvecklingen och förhoppningsvis tar hon sig fram själv inom kort och då måste jag jobba mig på Blocket igen genom att sälja den igen.
2. Sittdelen till vagn nr.2
Vagn 1 har sittdelen på och där sover det lilla hjärtegrynet på dagtid (och har gjort så sedan november), samt åker den ohyggligt långa vägen till förskolan. Liggdelen till vagn nr.2 har befunnit sig på soffans armstöd sedan augusti. Där tar det lilla barnet sina powernaps. Liggdelen monteras på vagn nr.2 när vi ska ut på äventyr (typ BVC…). Liggdelen är riktigt liten och med overall och allt på är det trångt. Ska jag sätta på sittdelen på vagn nr.2 också? Varför jag inte gjort det ännu? För att jag tror att alla duktiga mammor tittar snett på mig då (och när började jag bry mig om det?!). Jag fick nämligen veta på FL att jag inte vill kommunicera med mitt barn om jag vänder det framåt innan 18 månaders ålder, kom ihåg; alla barn är likadana (tyvärr har jag ju raderat den tråden, hade varit roligt med en länk)!
3. Flytta N till eget rum. Ja, ska jag det eller?
Fördelar: Troligtvis sover vi bättre allihop och nångång ska hon ju ändå in där.
Nackdelar: Man måste gå upp för att stoppa i nappen om hon tappar den och vill ha den, det är jobbigt. Nu behöver jag bara sträcka ut en arm.
4. Lägga N i sängen i stället för liggdelen på dagen (de korta sovstunderna) Det hör väl egentligen också ihop med fråga 2 (eftersom jag lika gärna kan sälja liggdelen då).
Fördelar: Hmm, inga? Man sover i sängen? Skulle som sagt vara att hon börjar bli för lång för den då.
Nackdelar: Måste gå upp för trappan = jättejobbigt.
–
Det är verkligen riktiga dilemman detta…
Jojo, nu är det ordning och reda i torpet. Nu kan vi rädda liv! Eller, vi tror att vi kan i alla fall
Barnen hade vi som sagt med oss och efter en stund gav sig även A in i livräddandet och bankade föremål ur halsen på små ”bebisar” med hjärtans lust, frustade och pustade och deklarerade att man skulle ringa 112 för att få tag på ambulans, brandbil eller polis (mamman och pappan blev mycket stolta!).
Nåja. Det var onekligen lärorikt och jag tyckte absolut att det var värt det saftiga priset á 500:-/person…
(Och nej, det var inte bara vi. Tre till utöver oss…)
Japp. I em ska hela familjen KMAN på HLR-kurs på BVC. Igår blev M uppringd och frågade om vi verkligen skulle komma eftersom så många hade hoppat av. Jag ser det framför mig; vi + instruktörerna. Jag kommer att dö (men det finns ju hopp om livet i det sällskapet, haha) av skratt i så fall.
Är det inte rätt så coolt egentligen, när man tänker efter?
(Ok, jag hade hjälp av M men det kan väl räknas ändå?)
Jaja, vissa av er förstår mitt lilla roliga skämt här ovan. Ni andra är helt enkelt lyckligt obitna (haha igen).
Men det var ju givetvis inte det som var poängen med dagens inlägg (och ja, jag vet att jag ligger efter med listan men jag får ta det sen. Och sidan här brakade ihop efter alla min inlägg igår, den pallade väl inte mer shopping och fika).
Via den häringa braiga bloggen länkades jag vidare till det häringa inlägget. Och eftersom jag själv följer just den bloggen (eftersom jag gillar den) hade det väl bara varit en tidsfråga innan jag läst det själv. Och jag kommer återigen att tänka på hur laddat det där ämnet är för en del. (Och då menar jag inte författaren personligen utan generellt.)
För mig är de två valen som att välja mellan Hushållsost eller Stureost på mackan, gurka eller tomat, rött eller svart nagellack, gröna eller blå strumpor… Ja, inget jag lägger någon större tankekraft bakom alltså. Jag kan förstå varför båda sidor känner ett behov av hävda sin rätt, absolut, och det tycker jag visserligen att de gör rätt i, men själv känner jag mig enbart neutral i frågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Och missförstå mig inte nu, det är inte negativt menat. Men för mig så spelar det ingen roll. Jag tycker att det finns en miljon andra saker som förälder att lägga kraft bakom. Bebismatning är en förhållandevis kortsiktig fråga i ett livslångt föräldraskap. Och ja, visst är en god start i livet en bra förutsättning men vem är jag att avgöra vad det egentligen är för dig?
Olika saker provocerar olika människor, så enkelt är det. Självklart blir jag förbannad när folk talar om för mig att jag vägrar ge mitt barn det enda dugliga här i livet (som alla andra oavsett val?). Men jag orkar inte bjäbba emot, det ger mig inget. Jag är nöjd med mina val utan att behöva förklara mig. Och jag säger som jag alltid har gjort; låt var och en få göra det som passar dem bäst, vilken väg man än väljer. Det enda jag tycker är tråkigt i den heta debatten är att det skuldbeläggs åt båda håll. Hur i hela världen tror man att man ska få respekt för sina val om man själv står och slänger skit på andra?
Jag är nöjd med att vara Schweiz i den här frågan.
Jag har varit förälder i snart fem år och jag har två barn. Hur f-n ska jag kunna välja ett favoritminne (för ja, i slutändan är det mina barn som gett mig mina bästa minnen, hur klichéartat det än må låta)?
Så, ni får ett litet axplock av fina minnen i stället (vi har ca 45000 bilder på den externa hårddisken (från 2003) . Jag skulle gissa att 80% är tagna från 2006, så det är inte lätt att välja ut ett fåtal…) :
A är född
Ett litet hjärta
A 1½år, första stegen
Thailand 2010
N är född
Ett lite tyngre hjärta
Kvällsmys
N 5½ mån, sitter själv
Syskonkärlek
———
Som sagt, det finns många bilder att gå igenom. Och jag hittade en otroligt rolig en (även om den inte är till min fördel, jag borde verkligen leta upp en från kvällen innan…)… Bilden nedan är vad M vaknade upp till 2/2 2003. Om jag får säga det själv så är det ett under att det resulterade i två ungar Men ändå, utan den där kvällen/morgonen så hade jag inte haft det liv jag har idag så därför får den vara med ändå.
—-
Ok, jag hittade ingen som var från kvällen innan (eller jo, jag hittade några men det var fler personer på och efter min egna policy här måste jag fråga personerna om lov innan jag lägger upp bilder på dem och det orkar jag inte nu) men bilden nedan är nog tagen ca 2-3 veckor efter den ovan. Så där såg vi ut på den tiden. Lite piggare, lite slätare och lite smalare
A har magsjuka. Hon tycker inte att det är någon höjdare men är på relativt gott humör ändå. I morgon skulle jag ha lämnat denna bunker och tagit en fika med ett gäng andra morsor. Det skulle bli najs, det var månadens enda aktivitet typ. Nåja. Det kommer väl fler gånger.
Idag sitter vi i pyjamas, äter kex och tittar på Bolibompa hela dagen. Vem bryr sig? Inte vi i alla fall.
Min svärfar brukar säga att det krävs att man bygger tre hus för att det ska bli bra. Alltså, det är först det tredje huset som blir som man hade tänkt sig. Jag tänkte att man kanske kunde applicera den här teorin på barn
Man skulle ju kunna tro att det räckte med två för att man skulle ha lärt sig ett och annat. D.v.s., med andra barnet gör man t.ex. inte om samma misstag som med första (om ni nu gjorde några, jag har då aldrig själv gjort något ). Men vet ni, jag tror inte att det räcker. För nu har jag verkligen en glasklar bild över hur jag skulle vilja ha det om det nu mot all förmodan skulle bli ett barn till. Nu är den saken inte särskilt trolig så det känns som att jag kanske hade behövt komma på detta för ungefär ett år sedan. Men som sagt, då hade jag ju heller inte två barn redan och kunde således inte veta vad jag ville. Typ
Som en liten slutkläm på detta måste jag bara bli lite gråtmild också och skicka i väg ett litet tack till Mari och J som alltid lyckas få mig på bättre humör och som peppar mig, både direkt och indirekt. Trots att jag inte ens känner dem. Är det inte coolt?
Men jämna mellanrum försöker jag få det lilla livet att äta burkmat. Idag gjorde vi ett nytt försök och det vore väl trevligt att dela med sig av det till er..?
Ett förväntansfullt litet barn…
Mormors kalops. Det måste väl ändå gå hem?
—
Jaa… Ni ser ju hur det blev… Behövs det fler exempel? Nåja. Till slut fick ju givetvis det lilla barnet slippa och en gamla hederliga hemlagade maten ställdes fram. Till det lilla barnets stora lycka.
M jobbar på mässan den här helgen (och nästa). A kom på mig igår med att jag hade ätit upp hennes godis så jag fick ju lova att vi skulle åka och köpa nytt. Det är ju bara det att det, så trevligt nog eller?, har snöat IGEN. Jag har ingen lust att pulsa, krångla och mecka med en barnvagn genom snövallarna (jojo, det är inget fel på den men det är jobbigt ändå). Givetvis är det ju inte heller plogat här ute i ödemarken heller.
Jag mutar A och säger att vi ska baka i stället. Hoppas, hoppas, hoppas att vi har allt hemma… Skulle visserligen behöva hämta två paket (på två olika ställen, först 15 min med bussen åt ena hållet, sen 20 min tillbaka igen, förbi hemma… så jäkla meckigt!) och N behöver blöjor. Ah, M får fixa blöjorna och jag hoppas på en mer framkomlig väg i morgon.
A har börjat pussla. Det är skoj. Hon har varit rätt så ointresserad av allt sånt men nu är det nån fix idé. N verkar inte vara på sitt bästa charmarhumör idag utan ligger och skäller på golvet. Ibland undrar jag om det är en bebis eller en spottkobra jag fått. Göta Petter vad barnet fräser, gurglar och dregglar. Jaja, jag borde vara van, A var ju ständigt genomblöt (på den tiden var dreggelhaklappar ännu knappt uppfunna nämligen…).
Det är inte jättelätt att få in knäna under den där magen…
Av vissa anledningar blir denna berättelse inte lika lång som den med A. Jag skulle kunna sammanfatta det med:
Men det kanske inte är så skoj eller? Några fler detaljer skulle jag väl kunna delge er *s*
Måndag 100802 v.39+5 (BF!)
01.40
Vaknar av något som jag misstänker än värkar. Kikar på klockan och ser att de kommer med ca 4 minuters mellanrum men särskilt ont gör det inte.
03.00
Går och hämtar datorn och startar det där finurliga programmet som klockar värkarna. Har 3-5 min mellan och de håller i sig i ca 40-60 sekunder.
04.10
Inser att detta nog kanske är på allvar och väcker M. Han ringer Mölndal och kollar läget. Det är hur lugnt som helst och vi är välkomna när vi vill. Känner att det kanske vore bra att göra av A nånstans eftersom det börjar göra lite ondare vid det här laget…
04.20
M ringer grannarna och undrar om vi kan få lämna A där (jourbarnvakten, svärföräldrarna, var inte aktuella just den här kvällen och tack och lov så skulle grannarna inte åka på semester förrän på dagen. Och tur är nog det för jag är inte säker på att vi skulle hunnit in om vi hade varit tvungna att vänta på dem först…).
04.30
M lämnar A. Jag försöker samla ihop grejerna… Samtidigt blir jag helkass i magen och försöker sitta på toa samtidigt som jag skulle parera värkarna. Inte det lättaste, haha!
04.50
Vi sätter oss i bilen (M är lugnet själv den här gången och har hunnit få med sig sin kaffekopp. Även BB-väska finns med den här gången…). Det trycker på som bara den och gör ont även om det är hanterbart. Det sticks konstigt i ansiktet. Jag försöker minnas hur det var min BM sa att jag skulle andas. Korta eller djupa andetag? Ingen aning. Provar båda. Det är en märklig färd. Det är ljust och helt stilla, denna semestermåndag i augusti. En kråka hoppar omkring på vägen och det är inte en bil i sikte.
05.10
Kommer fram till förlossningen. Vid det här laget känner jag att värkarna ändrar karaktär och att hon vill ut nu. Ringer på klockan och blir hämtad eftersom jag inte längre kan gå.
05.21
Blir inskriven. Lustgasen är inte inkopplad och jag svär lite för mig själv medan de fixar med slangarna. Herregud, det var ju för den jag kom dit! BM ber mig hoppa upp på sängen så hon kan kolla läget. Efter mycket om och men kommer jag mig upp och hon säger ”Oj, det här ser ut som en pung!” Två tankar far genom mitt huvud:
Men BM ångrar sig ”Nej nej, det var ju fosterhinnan. Det blir nog en segerhuva det här!” Jag andas ut med det djupaste andetag jag någonsin tagit…
05.27
Vattnet går och där rök den huvan.
05.34
Krystvärkarna tar fart. Jag hinner suga i mig lite gas och känner det där ljuvliga lugnet. Mitt uppe i allt kommer jag ihåg vad de hade sagt till mig vid förra förlossningen och jag är tokfokuserad. Hinner till och med tänka ”f-n vad det här är coolt!” (!)
05.48
N, the big baby, föds. Alla skojar med varandra och gissar vad hon ska väga eftersom hon är en rejäl bit. 4475g (och 51cm) blir resultatet.
06.00
Resten ska ut. Det går inte riktigt som det ska och hinnor blir kvar. Får den där sprutan i benet som ska dra ihop livmodern.
07.30
Skiftbyte på personalen. Duschar och försöker äta från den obligatoriska brickan.
07.50
Går på tolatten och blodet forsar ut. Blir lite snurrig och får hjälp ner i sängen. Ny spruta i benet.
08.25
BM trycker mig på magen så det känns som om hon försöker ta livet av mig. Själva förlossningen går inte ens att jämföra med denna smärta. Mer blod. Får en nål i handen och mer medel för att dra ihop allt den vägen.
08.45
Nytt toabesök. Blodet fortsätter att rinna och vid det här laget beräknar de att jag blivit av med 1½ liter. Den här gången blir det svart för ögonen och jag blir släpad till sängen eftersom jag inte kan stå upp. Får 1 liter dropp och det är underbart att så småningom återvända till verkligheten. Blir rätt så normal efter en timme.
10.56
Vi flyttas till BB. Där är allt lugnt. M stannar under dagen och åker sedan hem till A (som blivit hämtad av svärföräldrarna så våra stackars grannar kunde få åka iväg på sin semester *s*).
Jag hade planerat att åka hem samma dag men efter blodbadet får jag stanna och jag inser att det är en klok idé eftersom jag fortfarande inte kan resa mig själv. Framåt natten känner jag mig ok. Jag känner också att det är en otrolig skillnad på resten av min kropp efter den här gången. Kanske inte så konstigt att allt kändes bättre när det gick så mycket smidigare. BB-tiden är en helt annan upplevelse den här gången. Både kortare och lugnare. Jag har klart och tydligt talat om att någon amning inte var aktuell och det respekteras utan knussel (svara på frågor får jag visserligen göra men de är vänligt ställda). På natten står jag med N i fönstret och tittar ut över stan. Det är en märklig känsla…
Dagen efter är både jag och lilla N godkända och får åka hem. M och A kommer och hämtar oss.
Och väl hemma var det vardagen som öppnade dörren åt oss. Ingen tid för att lära känna den lilla bebisen på samma sätt som första gången. På sätt och vis var det skönt. Allt var som vanligt. Tvätten, disken, städningen, klippa gräsmattan, olja altanen, laga mat, hämta och lämna A på förskolan osv i det oändliga.
—–
Två helt olika förlossningar. Efter A kunde jag inte ens drömma om att man kunde föda barn så här smidigt (trots att min syster är något av en rekordsättare i tid ). Efter den här upplevelsen kan jag verkligen hålla med dem som säger att det är häftigt att föda barn! (Låter som en klyscha va? Men det bjuder jag på )