Welcome to the Jungle

Vi har varit hos tandläkaren idag och A visade prov på hur medvetna barn är om vilket svar de vuxna förväntar sig när de ställer frågor (hur ofta han hon t.ex. inte fått frågan ”är det roligt att vara storasyster nu då?”…). A berättade glatt om att man måste dricka vatten när man är törstig, att man bara får äta godis på lördagar och att man måste borsta tänderna noga så att inte tandtrollen äter upp tänderna. Hmm. Om det ändå lät på samma sätt här hemma

Nåja. Allt såg bra ut med de drabbade tänderna i alla fall och det var ju skönt det.

Va? Ska man ha knäna i golvet säger du? Det tror jag inte på!

Fasen också, det ligger nåt i vägen här morsan!

Nu du, Nasse, ska jag se om du är torr bakom öronen…

Fika, någon?

Började dagen med att slå i lilltån. Och det gör ju så vansinnigt förbannat svinont. Den här gången var det dessutom värre än vanligt och jag har fortfarande ont i min (nu dubbelt så stora) tå…

Ringde tandläkaren ang. A men de tyckte inte att det lät som om de behövde kolla upp det. Däremot skulle vi ringa försäkringsbolaget. Och i telefon med dem fick jag veta att de inte tog emot någon anmälan utan ett besök hos läkare/tandläkare innan. Fick ringa tillbaka till tandläkaren och hade turen att få en tid i morgon 8.50. A blev helt lycklig. Hon är en av få som tycker att det är skitkul att gå till tandläkaren här och blev rätt sur när hon fick veta att det inte skulle bli något besök. Men men, nu blev hon ju nöjd och glad igen…

N ligger och sover, A spelar Bolibompaspelet på internet och själv tänkte jag väl försöka passa på att plugga lite…

Dagen började med att A snubblade på mattan och slog kinden/tänderna i soffbordet. Läskigt och lite blodigt, men det verkar ha gått bra. Får väl slå en pling till tandläkaren ändå på måndag och höra om de tycker att de behöver kika på det.

Tog sedan en sväng in till stan (själv! M + barn åkte till Net on Net för att köpa sladd). Behövde nya leggings. Som jag förklarade för tjejen i kassan när hon undrade om jag fyllde på lagret hemma är det ju så, precis som med strumpor, att när man köper alla samtidigt går de också sönder allihop samtidigt. Därefter tog jag en sväng genom barnavdelningen i butiken. När jag står i kassan och väntar på min tur kommer, vad jag drog slutsatsen av i alla fall, två föräldrar med sitt lilla barn på ungefär 1½-2 år. Den lilla knatten springer fram till ett ställ där det hänger en gäng färgglada t-shirts med diverse Disneyfigurer på. Då ropar kvinnan/(mamman?) tvärs över halva butiken ”Nej! Kom nu lilla T, där kan du inte vara. Där hänger pokjkläderna och där får du inte köpa något. Kom här nu så tittar vi på flickkläderna!” Det lilla barnet gjorde några försök att att övertala sina föräldrar om att få en röd tröja men utan resultat. Nog för att jag under de senaste åren har haft detta ämne på hjärnan och kanske ”ser” mer än annars, men ärligt talat var jag i denna stund nära att fråga kassapersonalen om en lyftkran för att lyfta upp min haka som hade vandrat ner och förbi hela kroppen till golvet. Och just i denna stund gick det upp ett ljus för mig om varför det aldrig händer något med debatten. Folk vill inte ha förändring tydligen. Gemene man skiter fullständigt i det.

Kanske är det också en ekonomisk fråga? För de kläder och butiker som inte har denna strikta indelning är generellt dyrare. Det är en jäkla skillnad på att köpa en t-shirt på Lindex eller H&M som kostar 49:- jämfört mot  Po.p, Villervalla eller liknande för kanske 249:- för många (inkl. mig själv).  Jag tror att det kanske är en poäng man inte får glömma i diskussionen…

Nåja. En smula deprimerad av detta kom jag nästan av mig i min shopping. ”Synd” att nästa tenta handlar om utbildningssituationer, annars hade ju detta varit ett klockrent exempel att gräva ner sig i.

Jag gick till Bokia och tröstshoppade. Hade ett tillgodokvitto och gissa om jag blev glad när min bokhög matchade den summan på så när 2:- Det blev en trevligt blandad hög med allt från Carolina Gynning och Ozzy till knarkets historia.

Väl hemma igen fick A gå och leka en sväng hos en kompis och jag storstädade huset med våtservetter. Det är fantastiskt hur rent och bra det blir med sånna M slet vidare med sitt övervåningsprojekt. I morgon får vi lite sladdhjälp och det ska bli så skönt!

I kväll hänger jag med mig själv. M är på kalas. Hade jag orkat hade jag pluggat lite men jag känner att jag har fått nog av det ämnet för idag…

Jag sitter och funderar på det här med att fostra sina barn. Ofta hör jag att ”jag ska minsann inte…”, ”mitt barn kommer aldrig…” och ”jag vill att mitt barn ska…”.

Japp, kanon att man har en plan. Och den funkar skitbra så länge ungen är liten. Men vips så växer det lilla barnet och det är inte enbart vi föräldrar som fostrar våra ungar. Släktingar, våra vänner, lärare, barnens vänner (och deras föräldrar), Bolibompa och hela konkarongen hjälper till. Detta tillsammans med att det lilla livet börjar tycka och tänka själv gör det hela onekligen en smula svårt. (Men glöm inte att det kan vara mycket positivt också!)

Det är hur lätt som helst att hålla fast vid sina goda visioner och ambitioner de första åren. Men nånstans runt 4-5 år börjar det bli besvärligt. För här börjar kompisarna, förhandlingarna, viljan att passa in och få vara med bli allt mer betydelsefull. Att få vara som alla andra, vara med i en gemenskap och i ett sammanhang och slippa vara konstig är viktigt för många.

Och då står vi där, med våra starka (vuxen)åsikter om hur det ska vara. Hur vore det om vi kunde ta ett barnperspektiv nångång? Det är banne mig inte alltid så lätt att vara fem år och vara den enda som inte får ha rosa glitterklänning för att mamma och pappa har bestämt det (eftersom man inte vill att ens barn bums ska kategoriseras in i ett fack), trots att ens egen högsta önskan är just det där. Eller när man äntligen ska få ett ”nytt” rum. Högsta drömmen är att få ett rosa rum men eftersom rosa är en könsbunden färg får det bli grönt i stället och barnet beskylls för att vara otacksam och hopplös när det surar och tycker att det är fult.

Har en femåring förståelsen, modet och självförtroendet nog för att vara talesperson för sina föräldrars politiska åsikter? För inte är det ju vi som står där tillsammans med ungens kompisar och kan förklara hur vi tänker… Och nej, de flesta femåringar har inte som mål (som vissa tonåringar som dessutom kommit betydligt längre i sin utveckling, får vi hoppas ) att vara unik, att sticka ut och vara annorlunda.

Så vad ska vi göra då? Skita i alltihop och låta ungarna få som de vill? Tänka ”jaja, det ordnar sig nog nån gång”. Nej, givetvis inte. Men ibland är vi så himla snabba med att bara se saker ur vårt egna perspektiv. Den goda viljan om att fostra våra barn till tänkande individer som vågar stå emot normer och gå sina egna vägar är inte alltid så lätt att efterleva som man kan tro när man sitter där med sin lilla bebis och tror att det är man själv som sitter på makten. I bland får man kanske anpassa sina metoder till barnens nivå, ålder och utveckling. Det verkar som att vi alla glömmer bort barnen alldeles för ofta, trots att vi hävdar att det är för deras skull vi kämpar.

Det är tur att det även finns hopp för storasyster, att det inte bara är Manboy hon diggar till…

(Ljudet är lite skumt, men det är iaf Sonata Arctica i fall ni inte hör det )

Okej, vi tar en bildvisning på detta fantastiska framtidshopp va?

Under den senaste månaden har N hasat/släpat/tryckt sig runt över golvet (samtidigt som hon har stått på alla fyra och skällt som en arg Pitbull). Hon har inte riktigt kopplat det här med hur armar och ben ska smarbeta så hon har mest puttat sig själv bakåt (och säkert är det därför hon inte fattat hur hon ska krypa heller).

Men! Så idag låg det en bok på mattan och jäklar vad hon satte ”fart” och ålade som värsta soldaten i träskmark (nåja… viss tull på sanningen där ja) mot boken. Vi har försökt med leksaker, nappar, snuttefiltar och oss själva, men utan resultat. Den här boken däremot gav tydligen kraft nog att kämpa hårdare en stund.

Vilken bok det var? Den här. Haha. Jag visste väl att det fanns hopp om den ungen.

Många gånger har jag fått höra att det är bäst att skaffa syskon tätt, för då har de så roligt tillsammans. Själv tror jag inte att det finns någon universalålder för det där. Ingen kan få N att skratta så högt som A och när N ska åka till farmor och farfar ensam surar A inte för att hon inte får åka, utan för att hon kommer att sakna N alldeles för mycket och tycker att N ska vara hemma med henne i stället.

Det kommer att komma stunder när de skyr varandra som pesten, precis som alla syskon, oavsett ålder. Men just nu känns det fortfarande bara helt rätt att det är 4½ år mellan dem.

Barnet har sovit i två timmar och inte en strumpa har blivit sorterad. Däremot har jag fixat 21 luncher till det lilla livet. Hörde jag en applåd? Jasså, inte den här gången heller nej.

Barnet äter burkmat!

(Ps. Det krävdes ett restaurangbesök…)

I dag är jag sur. Kanske för att morsan stängde in mig i en bur så att jag inte kunde rymma i natt. Jag är också sjukt irriterad på att jag inte kan krypa. Därför tänker jag sitta här hela dagen och vara förbannad tror jag.

Och våga inte komma för nära, då anfaller jag med min knipsare!

Ahh, den smakar ju inte ens gott!!

Började med att ringa FK för att höra varför i hela världen jag fortfarande inte fått nån FP. Om det är nåt man ska hylla FK för så är det ju i alla fall deras förmåga att beta av en telefonkö. Man känner sig ju en smula missmodig när man får nummer typ 184, men fyra minuter senare var det min tur! Hur som haver fick jag prata med en trevlig man som inte kunde göra något åt det (givetvis) men som lovade att trycka på lite. Tack för det och Hejdå. 20 minuter senare blev jag uppringd av någon som uppenbarligen var min handläggare. En mycket trevlig dam var det. Jag får alltid prata med trevliga människor på FK, det är najs Hur som haver hade de/hon bara en fråga. Om jag jobbade vid sidan av min föräldraledighet/studierna? WTF. Under 45 dagar som gått sedan jag lämnade in begäran har de klurat på denna fråga men inte ringt mig. Om jag inte hade ringt, hade jag fått vänta till midsommar på mina futtiga kronor?! Hur som haver så jobbar jag ju inte (herregud, då hade jag väl talat om det!) så hon såg ingen anledning till att det skulle dröja så mycket längre innan pengarna skulle betalas. Det tackar vi för och räknar dagarna ett tag till då…

Annars? Har gjort gipsfigurer med A och laddat Prolistern med auktioner som ska upp.

Vi har skruvat på den borttagna långsidan på N´s spjälsäng eftersom hon puttar undan sin egen säng och trillar mellan hennes och vår. Det känns onödigt. Nu när den väl är på är ju halva smidigheten borta och vi kan väl lika gärna lägga henne i sitt eget rum. Jag ska bara orka forsla bort allt som finns där inne nu först…

Ett säkert tecken på att N har kommit ur en tidigare pågående fas är att hon låter igen. Högt. När hon har fullt upp med alla sina fabulösa utvecklingsfaser är hon tyst. Bortsett från lite gnäll och grymtande. Men så fort hon lämnat träsket och tagit sig upp till ytan tar hon i igen, eller snarare som aldrig förr… Så här låter det ungefär hela tiden just nu: