Welcome to the Jungle

Jag tror inte att jag har skrivit ner exakt hur det gick till när A skulle födas tidigare. Det är snart 5 år sedan och ibland spelar våra minnen spratt med oss. Men med hjälp av förlossningsjournalen och de minnen jag har ska jag försöka knåpa ihop en berättelse ändå. Dock får jag nog reservera mig mot vissa klockslag under dagen…

Måndag 060306 v.36+5

Kl.09.30

En helt vanlig måndag. M jobbar i Kungsbacka, byter inredning i en viss hamburgerrestaurang. Jag har varit uppe och gått på toaletten och har lagt mig i sängen igen. Varför gå upp om man inte måste liksom? Känner helt plötsligt att det blir blött. Väldigt blött. Gör ett panterhopp ur sängen (nåja, så likt en panter som det rimligtvis kan bli när man är relativt höggravid i alla fall…). Vattenläcka big time s.a.s. Och det fortsätter rinna… Ringer M: ”Du, det rinner vatten här…”

M: ”Ja men stäng av det då! Vart läcker det?!”

Jag: ”Ehh… Jag tror att vattnet har gått alltså!”

M: ”JAHA?! NU? Vad ska jag göra då? Åka hem?”

Jag: ”Hmm, nä jag vet inte. Jag får ringa förlossningen och kolla.”

Så jag ringer förlossningen på Mölndal:

Jag: ”Hej! Jo, jag tror det är så att vattnet har gått här..?”

BM: ”Jahaja. Vilken vecka är du i?”

Jag: 36+5

BM: Har värkarna börjat?

Jag: Nää…

BM: Ok. Men då får du göra så att du får åka till Östra och kolla upp det. Ta på dig en binda så de kan kolla om det är fostervatten.”

Jag ringer M igen och han får åka (och lämna det sjunkande skeppet typ, för vem bryr sig om att det ska födas barn?) hem. Han kommer hem och jag tvingar ner honom till närbutiken för att köpa bindor. Eftersom jag inte skulle föda barn på evigheter (och förstföderskor går ju dessutom alltid över tiden…) hade jag ingenting hemma. Vaddå BB-väska? Klurar på vad jag ska använda för trosor. Det får liksom inte plats nån binda i de vanliga… Tar bikinitrosorna (turkosa med den mycket passande texten ”Aloha!” på).

Vi kommer oss i väg till Östra (sittandes på en plastsäck för att inte slabba ner hela firmabilen…). M svär över parkeringsplatserna. Får möta en mycket otrevlig BM (detta var på samma ställe som man gör RUL, fatta att jag hade taskiga vibbar när vi var där på RUL med N sen…): ”Jaja, kom in då så får vi titta på dig” Får hoppa upp i en stol och två (lika sura båda två) klurar och funderar: ”Nääädu. Jag tror inte att det är något vatten som har gått! Om man ruckar på huvudet så här så ska det komma mer i så fall” Jag påpekar att det var en gigantisk ocean med vatten hemma och de kan ju alltid få kolla den där bindan? BM: Jaaa.. men vet du, vi kan ju inte vara säkra på att det är din! Jag tappar hakan hela vägen ner till golvet och kommer helt av mig (och detta är nog det enda jag verkligen ångrar under den dagen…). Hur som haver får jag order om att gå ut och sätta mig i caféet och vänta ett par timmar. Då kanske det skulle finnas tid för en CTG-koll.

Så vi tar vårt pick och pack och knallar ut. Hinner väl sitta där och sura en kvart kanske innan jag känner en smärta i ryggen som är helt obeskrivlig (givetvis en värk men jag hade ju ingen aning om hur det skulle kännas). Pang! Blir helt kräkfärdig och undrar om det ska vara så här, det gör ju f-n ont hela tiden? Klockan är då omkring 12-12.30. Stegar in igen och försöker hitta en BM bara för att få fråga nån. Ytterligare en sur sort meddelar att ”jag är minsann ensam här nu när det är lunch och jag har inte tid med sånt här!” Efter mycket om men får jag i alla fall på mig den där mojängen och de kollar värkarna. Men det var ingen fara på taket. Medan jag står där, flåsar och försöker hålla mig upprätt meddelar den sura att ”här har du numret till Mölndal. Ring dit om tre dagar så får du bli igångsatt. Jag tror inte att det kommer att födas någon bebis innan dess”. Nähänä. Bara att åka därifrån alltså.

Så vi släpar oss (mig) ut till bilen. Efter en stund kräver jag att M ska köra till Mölndal. NU. Sagt och gjort. In kommer vi. (Tror att klockan kanske är runt 15.00-15.30) På förlossningen den här gången. Och där möts vi av ett ex till M´s bror (jag hade träffat henne med kände inte alls igen henne då) varpå hon och M går och dricker kaffe medan jag får ligga där på en brits fastkopplad till CTG-grejen… Efter en stund meddelas det i alla fall att jag har 3 min mellan värkarna men att de inte är starka nog. Blir ordinerad att åka hem, ta en Panodil och ett bad. Så M får än en gång släpa mig till bilen och det har aldrig tagit så lång tid som då att gå från parkeringen hemma till dörren. Vid varje trappuppgång får jag stanna och vänta på att värken ska ge sig så jag kan gå ett par steg till.

Kommer mig ner i badkaret (herregud, varför gör man som man blir tillsagd alla gånger?!). M försöker mata mig med blåbärssoppa samtidigt som jag pratar (ja, det är väl att ta i, haha) med min syster i telefonen. Till slut får jag nog och vill bara dö. Säger åt M att han får ringa Mölndal och säga att vi kommer ögona böj.

Kommer tillbaka och möter samma uska som tidigare (exet alltså). Den här gången fattar hon att det inte är läge att rekommendera en Panodil utan skriver in mig. Klockan är då 18.40 och jag får lustgas. OMG! Varför hade jag inte fått detta underbara tidigare?! M placeras vid CTG-apparaten. Är öppen 5cm. Sen börjar den gräsliga väntan… Jag får mer lustgas. Kl. 22.50 är det bara att tuta och köra, fullt öppen och krystvärkarna är där. Men fasen vilken pina! Då fick jag inte längre ha lustgasen (ev en då oförklarlig anledning, så här efteråt fattar jag ju att det var för att jag skulle försöka få ut ungen i stället för att ligga där och vara hög halva natten…). Det händer ingenting förutom att det gör ont som f-n. Ligger på rygg, sida, står upp och svetten rinner. Får till slut värkstimulerande dropp och 00.23, tisdag den 7:e mars, är det över. Ut kommer A med helt sned boxarnäsa men söt ändå. 3245g och 49cm.

Sen återstår det övriga och det var en baggis om man jämför. Men då fick jag i alla fall tillbaka lustgasen och livet var okej igen. Den manliga läkarstudenten hämtade O´boy och jag ville bara gråta av tacksamhet för denna fantastiskt vänliga gest

04.00 flyttas vi till BB. Just då är det lugnt och M får stanna den ”natten”. Sedan är BB-tiden enbart en förfärlig tid som jag helst vill glömma. M måste tillbaka till det sjunkande skeppet, jag får dela rum och M får inte vara där, jag hatar amningen (vilket jag inte är modig nog att säga till om) och i tre dygn måste vi stanna kvar. Ingen förklaring till det.

Men så småningom får vi komma hem ändå på torsdagen. M jobbade på mässan den helgen med det var helt ok ändå. Att bara få vara hemma var underbart.

… och sedan är allt annat en helt annan historia. När hela spektaklet och de första veckorna var över så kunde (och kan fortfarande) jag ändå se tillbaka på det på ett positivt sätt. Idag är det roligt att skratta om den vedervärdiga personalen på Östra, men om jag säger så… Östra var definitivt inte mitt förstahandsval när N skulle födas 4½ år senare..!

Så. Nu är julen helt officiellt jätteslut här hemma. Nedpackad, uppäten, avsågad och utslängd! Lovely!

Jodå, det händer att vi tar oss ut. Idag stod Ikea överst på listan. Och jag säger bara: Aldrig mer Ikea på en söndag. Helt tjock med folk och sånt där orkar ju inte jag med… Men visst lyckades vi fylla vagnen med smått och gott i alla fall. Inte så mycket onödigt utan vi höll oss rätt så bra till listan *nöjd*

Efter Ikea hoppade jag in på Coop och fick äntligen köpt istärningsformar. Jag fattar verkligen inte att det ska vara så svårt att få tag på. Men men, nu är ju det problemet ur världen. M skulle hämta ut sin lagade telefon på Frölunda torg så det blev en runda där med. Inga våldsamt spännande fynd dock.

Fick köpt krukor så äntligen har de stackars blommorna som stått undangömda

N är redo för avfärd (och ny bilstol med för den delen snart tror jag…)

A bidrog med lite sång under väntan

A skulle städa

Lunchpaus för N. Jag vägrade att knö i den fulla restaurangen så hon fick snällt nöja sig med flaska i stället för mat

Paus

”Kan själv”

Det fanns en jättestor toalett. Hur praktiskt som helst. Alla kunde kissa i kors!

… ja alla utom N som övade på rullning som vanligt. Livsfarliga lilla bebis…

Lunch för övriga familjen

Och efterrätt med för den delen

Pappan fick två. Är det verkligen helt ok?

I dag bidrar vi också med en liten film, eller två.

Och genast ställer jag mig frågan: Vad är en familj? Måste man dela någon sorts genetisk DNA-kod för att vara en familj eller kan vem som helst ingå? Och vart går gränsen mellan familj och släkt? Hmm. Inte helt lätt detta.

Hur som helst. Jag får väl börja innerst och jobba mig utåt s.a.s.

Den inre kretsen:

• Mina barn, A f.060307 och N f.100802. Två små skitungar som jag älskar högst av allt.
• Min sambo M. I bland slås jag av hur lika vi är men lika ofta av motsatsen. Vi är nog lika duktiga på att driva varandra till vansinne men det finns väl en god anledning till att det går ändå. Han har en hel del goda sidor, jag uppskattar honom mycket och är glad för att han finns i mitt liv.

Den yttre kretsen:

• Min pappa. Det är honom jag har att tacka för att jag tänker kritiskt. Sedan barnsben är jag matad med Björn Afzélius, att ”inte tro på allt man läser i tidningen” och vikten av historiens betydelse för dagens samhälle (trots att han inte har ett enda hp. Det borde han haft idag…). Han är troligtvis orsaken till att jag inte för ett ögonblick tror att man skulle vara en bättre förälder bara för att man råkar vara kvinna. Tvärt om. Detta pappaexemplar kunde både leka, städa, tvätta, baka bullar och köra till stallet. Utan knussel och stående ovationer. Vad han i sitt stilla sinne har tänkt om alla mina ”faser” och när jag som 15-åring bestämde att jag skulle flytta hemifrån har jag ingen aning om, men han har alltid uppmuntrat mig att vara mig själv, att ta ansvar för mitt eget liv och peppat mig framåt mot mina mål.
• Mina syskon. Jag har tre exemplar av dessa. Halvsyskon om man ska vara petig. Två av halvsyskonen är helsyskon. Hänger ni med Två av dem träffar jag ytterst sällan. Det är trist men livet är som det är. Min äldsta syster (med barn) träffar jag oftare. Inte så ofta som vi kanske hade velat eftersom vi inte bor i samma land. 9 syskonbarn finns.
• Min mamma. Det är något av ett komplicerat förhållande skulle man kunna säga. Kontakten har varit sporadisk de senaste 20 åren och det är 8 år sedan jag träffade henne sist.
• Mormor. Lilla mormor är allas mormor. Som ett exempel delar jag och A samma mormor. För A är detta helt normalt. Än så länge i alla fall. Mormor är en klippa som hört, sett och varit med om allt. Och hon finns alltid där. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fanns närmre henne.
• En morbror. En person med glimten i ögat  som de senaste åren kommit oss närmre, vilket är väldigt roligt. En snäll och varm figur som alltid ställer upp samt levererar mormors bullar  ;-)

Ännu längre ut:

• Ja, där hittar vi fastrar, kusiner och allt sånt där. Jag måste säga att jag är mycket nöjd med vad man förmodligen skulle kunna kalla för ”släkten”. Det är en hög roligt folk och jag tycker verkligen att det är skoj att träffa dem. (Är detta också ett exempel på att jag börjar bli gammal?!)

Och ja. Det var väl det.

Just det. N har ju blivit 5 månader också…

N 65.5cm/8850g – A 66cm/7725g

Japp. En viss skillnad. Men det intressanta är väl att här vid 5 månader har N ökat sin födelsevikt med 4375g och A hade gjort det med 4480g. 105g skiljer det alltså. Och om vi ska gå vidare med detta har N ökat med 49% och A med 58% sen födseln. Alltså kan man säga att A var större fast hon var mindre (ungefär som Pippi Långstrump uttryckte det).

För ovanlighetens skull så snöar det lite. Gjorde ett ryck och skottade en väg bak till altanen (för att jag skulle komma dit och kunna ställa ut N) runt 10.  Vid 12.30 när det var dax att ställa ut barnet hade det ju nära på snöat igen alltihop. Suck. Men men. Nu har det ju i alla fall snöat så mycket att det livsfarliga islagret under är tillräckligt övertäckt för att man ska kunna ta sig ut. Det är trevligt.

I dag är det en ”bara vara” dag. Jag och A har slitit våra hår över varandra. Det är säkerligen inte lätt att vara en ”nästan femåring” men det är banne mig inte lätt alla gånger att vara förälder till en heller. (Just nu ligger barnet på golvet i sitt rum och sjunger en egenpåhittad sång ”Man kan inte tro att det är så trå-ååkigt, man kan inte tro att det är så trå-åå-ååkigt!!”) Och man kan ju undra hur jag tänkte när jag kom på att jag dessutom skulle klippa barnet denna dag Men det blev inte så tokigt ändå. Jag hade ju läst en artikel i Vi Föräldrar och tänkte ”äh, det där ser ju enkelt ut!” HAHA! Men som sagt. Ungen ser ännu rätt så normal ut. Och är nöjd dessutom. Även om det blev rätt snett där bak Men det fixar vi till nästa gång barnet ska bada (och med tanke på vilka evighetslånga kamper som utspelas kring det momentet tror jag att jag väntar ett par dagar…)

Liter bilder kanske vore trevligt. Var väl ett tag sen sist…

Tro det eller ej men det händer fortfarande att jag känner mig lite kreativ. N ska också få sitt namn ordnat. Nåt år.

Strumpkrig hos mormor. A skrattade så hon grät. (Och det gäller helt klart att passa sig för den där mormorn för hon var nog bättre på att pricka än A kunde tro *s*)

Det klippta håret

Jo jo, att jag är lite förvirrad är väl ingen nyhet men jag vet i alla fall vad det är för år. Däremot undrar jag ibland om min underbara vän E inte behöver lite ledigt (eller kanske föda barn?). Årets bästa kommentar droppades nämligen av henne när vi skålade in det nya året ”Ja, men 2012 blir nog ett bra år!” Stor nyårskyss E för att du får mig att skratta som få andra

Annars då? Nyårsafton firade vi ihop med fam. EDE vilket var mycket trevligt. Det är alltid trevligt att vara där, jag saknar dem allihop så himla mycket. I många år har jag haft ”eget rum” där under mina praktikperioder och även om det inte alltid har varit lätt att bo borta många veckor i taget har de varit guld på många sätt. Utan dem tror jag inte att jag hade orkat med alla de veckorna. Men nu är ju skolan slut sedan ett år (!) tillbaka och besöken blir inte så ofta. Men desto roligare har vi när vi ses! Det borde vara alla förunnat att ha vänner där man bara kan vara sig själv, diskutera livets lätta och svåra ämnen och själv ordna kaffe när andan faller på. Det är mycket jag saknar här nere men detta är nog bland det jag saknar mest.

Nåja. På nyårsdagen åkte vi vidare till min pappa/farmor och farfar/mormor. Det blev ju aldrig av sist så det var verkligen hög tid att pallra sig dit. Och som vanligt känner man att det är alldeles för sällan man är där. Om, om, om…

Och nu är vi hemma i vardagen igen (fast att säga att den någonsin tog paus är nog att ta i). M jobbar som vanligt (dvs inte hemma), A tycker att hon har varit ledigt på tok för länge nu men det är en vecka kvar för henne här hemma. N har hunnit bli 5 månader och har fått sin 2:a vaccination. Hon reagerade på precis samma sätt som förra gången; trött, gnällig, svullen och lite feber. En Alvedon in och vi hoppas att natten funkar även denna gång. Jag trodde nog att hon skulle ha passerat 9kg men inte riktigt. 8850g och 65.5cm blev dagens resultat.

Ja, ännu ett år är till ända. Ska vi ta en titt på vad som hänt? Visst gör vi det!

• Januari: Jag var så sjukt trött… (Jaja, det är jag jämt men de där första 16 veckorna med N var inget skojiga alls. Jag lyckades i alla fall göra klart skolan och det var ju trevligt. Kallt och snöigt var det och självklart var tågen till skolan försenade in i det sista. Köket fick sig en uppiffning också.

• Februari: Jag minns inte så mycket av den här månaden förutom att det var ännu mer snö då och att jag hetsade igenom distanskurserna för att kunna åka i väg i mars.

• Mars: Vi gjorde RUL med N, A fyllde 4 år och firade i dagarna två. Dagen efter åkte vi till Thailand. Längtar inte alls tillbaka just nu nä…

• April: Har inga minnen alls av denna månad..? Förutom att vi gjorde 3D/4D UL och fick veta att det vankades en tjej. Men visa sig ville hon icke! A fick ett nytt rum och vi plockade med oss ett utvalt gosedjur till färgaffären för att få exakt just den där färgen som önskades.

• Maj: Två resor gjordes denna månad. En till Norge för konfirmation och en till ett fantastiskt vackert bröllop. M var den inofficiella bröllopsfotografen och vi har måååånga fina bilder från denna dag.

• Juni: Det hände verkligen ingenting denna månad…. Så vansinnigt segt var vad det var. Och varmt! A och M sov i friggeboden en natt.

• Juli: En månad där första halvan var precis som vanligt. Den andra halvan blev på ett ögonblick helt overklig och såpbubblor kommer för alltid bara vara något mer än vatten och såpa. Jag hade dessutom innerst inne hoppats på att lillasyster skulle följa storasysters mönster och dyka upp denna månad men inte det nej…

• Augusti: Ja, månaden hann knappt börja innan det blev tillökning i familjen. 01.40 på BF den 2:a vaknade jag av värkar och 05.48 fick vi vår lilla N. 51cm och 4475g.

• September: Ja, hösten började skulle man väl komma säga. Det dök upp en halvfärgig mur utanför huset…

• Oktober: Man skulle kunna säga att det inte hände någonting alls denna höst, vilket är helt sant. I alla fall kom första snön den 21:e…

• November: Mer snö. Och när det väl lade sig runt mitten av månaden bestämde det sig för att stanna kvar. Vintern kom verkligen tidigt det här året! En ny tattoo för N kom på plats.

• December: Snö, snö, snö och jul.

• Summering: En examen, en resa, ett bröllop, en konfirmation, en begravning och en lillasyster. Mängder av snö. Många vänner har också fått barn eller har dem på gång nästa år.

Det har varit ett speciellt år på många sätt. Skratt och gråt, glädje och sorg. Tack alla ni som delat det med mig!

Jojo, idag fyller jag år. Minsann. Inte mindre än 28 heller. Och i år var nog första gången på dessa 28 år som jag faktiskt blev väckt med sång på morgonen (ett trött jävel som jag nu mer är…). Det var trevligt! A hade ritat en fin teckning och paket fick jag med. Yay! A och M hade shoppat ihop (troligtvis igår?) och trots att A vanligtvis klarar att behålla hemligheter för sig själv i ca 4 sekunder var hon benhård denna gång när jag, nyfiken som jag är, oschysst nog försökte pumpa henne på upplysningar ”Det är en överraskning! Jag säger INGENTING!” Jag är verkligen imponerad.

Hur som haver. Paket ja. Det är så käckt att fylla år så här vid jul för då finns det en massa trevliga present-kit att köpa. Och jo jo, ett med parfym och ett med ansiktsgrejer fick jag. Nice värre.

Men men, nu för tiden är ju inte riktigt födelsedagar som när man är liten vilket förbryllat A en smula ”Men, kommer det ingen och hälsar på idag, ska du inte ha kalas?!” Det måste ge våra stackars barn en sorglig bild av vuxenlivet… ”Nej lilla vän, när man är vuxen får man baka och äta sin tårta själv”. Nåja. A igen: ”Men jag kommer ju på ditt kalas i alla fall!” Jaa… lilla hjärtat. Det är tur att du finns i mitt liv!

Som sagt. Eftersom vuxenlivet existerar även på födelsedagar åkte vi till Maxi. Visserligen för att shoppa tårtprylar Hoppade in på My Baby och gjorde värsta fyndet men visning av det får vänta. Jag ska shoppa mer i morgon, haha.

Väl vid civilisationen (Amhult) tänkte jag passa på att hoppa in på Swedbank och sätta in lite pengar. Ja, inga hutlösa summor men jag tycker att det är bättre att ha dem där än i plånboken då de märkligt nog försvinner så fort där, fattar inte alls hur… Så döm om min förvåning med stort F när jag efter en lång stunds väntan äntligen fick komma fram och tanten säger ”vi hanterar inga pengar här” WTF?! Banken hanterar inga pengar? Ärligt talat alltså… Och, jag fattar om det handlat om stora summor (eller allt över 5000:- kanske)  men denna insättning täckte ju knappt ett par skor… Närmsta ställe för detta ändamål var Wieselgrensplatsen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Nåja. Lite bildshow kanske:

Födelsedagsteckningen Tydligen tyckte A att det räckte med blomstjälkarna. Knopparna kanske kommer när jag fyller 30?

Tårta ja Sockerkaksbottnar fyllda med Arlas choklad- och jordgubbsgrädde (tack Smartson!). Och så fick de sista Doolystryfflarna komma till användning med.

Lyx från Lancôme

Mannen har fattat galoppen tror jag

Trevlig lukt från Versace!

Det är så avslappnat på något vis. Jag var inte särskilt hysterisk med första heller men visst fanns det ju en annan tid till allt då. Jag hade så himla bra koll på när barn på ett ungefär förväntades utföra vissa saker eftersom jag hade tid att ta reda på det. Sen att A var det mest bekvämaste barnet av alla och gjorde allting sist av alla och inte alls när det förväntades är ju en annan sak

Hur som helst. Det har ju gått några år sedan sist och jag har verkligen ingen koll. Det är så skönt! Ok. Jag har väl ett hum om när de kan sitta/krypa/gå men allt där emellan är som bortblåst. Det är skoj, för varje framsteg blir verkligen som en överraskning Och även om jag inte stressade fram genom A´s utveckling kunde man ju inte låta bli att till slut höja lite på ena ögonbrynet över hur hon verkligen kunde vara så långt efter alla andra med allt. Många var också duktiga på att ge kommentarer i stil med ”men kryper hon inte än?!”

Idag är jag många erfarenheter rikare. Både av dem som jag fått av A, men också av de barn och den teoretiska grund jag fått genom min utbildning. Så N kan ta det lugnt och stilla. Det är värre med A, min ständiga försökskanin Fram till att hon var ca 1½ år tänkte jag såååå många gånger ”men herregud, hur svårt kan det vara?” Idag vet jag att det kan vara j-vligt svårt! Och jag vet också att det kommer att bli ännu värre. Och jag bävar. Jag vet också att det kommer att bli bättre på många sätt, men det är så himla lätt att sitta där och vara kaxig när man inte har den blekaste aning om vad man pratar om. Och nej, att man arbetar med barn innebär inte att man vet hur det är att ha egna.

Så, medan jag och A sliter oss fram i livet tillsammans kommer N där bak, ridandes på vågen av de misstag jag (förhoppningvis) lärt mig av och nu mer undviker. Det är väl en schysst belöning för att alltid vara den som bara ”får hänga med” ?

A rullar marsipangodis

A dekorerar pepparkakshuset

Pepparkakshuset

ÄNTLIGEN har tomten kommit!

”Nähä, var den också till mig?”

N tittar på

A var helt lycklig över sina klappar

N uppskattade nog pappret mest…

… eller kanske snöret?

Fast den nya snutten var ju helt ok med!

Från morfar kom en hund på 1 meter

Jag har ingen lust att gnälla eller beklaga mig för jag har min familj, mina barn och mat på bordet (eller ja, i kylskåpet i alla fall…) Men jag är så otroligt trött. Jag vet inte vad det beror på, men det är som att någon bara har dragit ur proppen. Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Inte sjuk eller dålig på ett sånt sätt utan bara… så otroligt trött.

M sliter typ dygnet runt med sina papper för att de ska bli klara. Jag förstår honom, det är ett måste. Men det hade varit skönt om det bara hade varit klart NU.

Sen 2006 har vi firat jul hemma. Det har sina fördelar, absolut. Vi slipper packa in barn, julklappar och all annan packning för att åka land och rike runt. Vi slipper bjäbba om var vi ska vara på vilken dag. Men samtidigt som det är underbart skönt innebär detockså att det är jag som står för julen för alla andra. Och visst, jag skulle kunna skita i det. Men vad är det för ge-upp-fasoner? Jag vill ju ge mina barn de jularna jag själv hade.

Men det är också det jag saknar. Jag hör och läser överallt om folk och vänner som åker runt till familj och släkt och jag blir verkligen avundsjuk på alla som har sina nära och kära nära. Jag vill också ta med min barn för att lussa för allas vår mormor t.ex. Eller ta en fika hos min farmor och farfar, träffa pappa oftare och alla andra med för den delen.

Det är mitt eget val att bo här och som sagt. Jag har det bra. Men bara för det så måste jag väl ändå få sakna det jag inte har? Jag känner ingen vidare julstress eller julångest. Bara lite gammal trött julsaknad.

… Å se där ja. Så brände jag kolan med. Underbart.

Som fortsättning på A´s hyggliga kommentar här om dagen fortsatte hon vidare med ”Vad ska man ha sånna där långa tuttar till egentligen?” Jadu, lilla vän. Det undrar jag med. Inte har jag haft dem till det de var till för i alla fall. Så vad ska jag svara henne? Att det är dekoration?

Nåja. Idag har det varit effektivt värre här. Kopierat från statusen på FB: har under eftermiddagen hunnit handla julmaten, stuva in julmaten där det fanns plats, tvätta vanlig tvätt samt overall, hänga upp skiten, steka en rostbiff, baka pepparkakor samt gjort ett pepparkakshus från scratch, fixat middagen, bytt ut foton på väggen och städat köket. Nu ger jag F i allt för resten av kvällen..

Julmaten är inhandlad och det egendesignande pepparkakshuset väntar på att få dekoreras. Jag orkade banne mig inte med det också idag. Det får bli i morgon. Och jag fattar inte varför jag aldrig minns att jag hatar pepparkaksdeg? Har i alla fall köpt lite marsipan så A kan få göra lite godis också.

Just nu sitter jag bara här i soffan och tittar på Ernst. Alltså. Mycket märkligt gör han men jag önskade att jag ens hade haft en bråkdel av hans idéer, ambitioner och ork. Bara att orka böja till en befintlig pepparkaksform till en annan modell…

Fick hem en overall jag köpt på Tradera med idag. Tänkte göra ett fynd till N att ha nästa vinter. Och jodå, den passar nog… Men jag fattar verkligen inte varför man inte bara tvättar grejerna innan man skickar i väg dem?! Men efter en tvätt blev den ju jättefin så jag orkade inte gnälla. Säljaren får nöja sig med låga staplar i stället.

Ok. Let´s face it. Jag kommer aldrig att blir någon bullbakande hemmamamma. Jag saknar helt enkelt den genen tror jag. Så nu har jag skickat in en sen anmälan till kursen. Jag hoppas jag får en plats. För nu har min hjärna stått på paus i 4 månader och jag orkar inte med mig själv. Jag har helt tappat fokus och klarar knappt att sortera tvätten efter rätt färg. Jag har ingen ordning på mina papper och jag har slutat prata med mig själv (fast just det kanske är en god konsekvens, haha). Jag behöver få snöa in på något. Och hur trevligt det är kan jag inte ägna dagarna åt att vara besatt av vampyrer. Så nu byter vi ut dem (eller ja, i alla fall ger dem lite mindre utrymme i min hjärna) mot lite genusvetenskapliga teorier. Hoppas jag, om jag kommer in.

Ett litet problem återstår dock. Tiden. Eftersom jag är ute i så vansinnigt god tid är det ju inte det lättaste för M att flytta om sina projekt bara så där heller. A har sina 15h/v på fsk och dem orkar jag inte krångla med. Men det ordnar sig nog ändå tror jag  För det ska bli roligt!

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Den här helgen skulle vi ha åkt upp och träffat mormor, syster yster med familj, pappa och övriga. A hade laddat för att åka pulka med morfar och jag såg verkligen fram emot att åka, för det händer så sällan.

Men så blev det inte alltså. M ringde igår em och A hade kräkts i kassan på Ikea (sorry alla shoppare, blir ni magsjuka är det vårt fel…). En hygglig väktare hade hjälpt till och det var ju snällt. Sen ytterligare en gång i bilen hem (i en påse, bravo!) och sedan här hemma. Var ju bara att ställa in hela helgen och sätta oss själva i karantän. Verkligen suck. Shit happens, ok, men roligt är det ju ändå inte.

A är pigg och som vanligt idag. Ingen annan av oss har blivit sjuka. Än. Sist fick jag det två dagar efter A. Då var jag gravid i v.13 typ och hade verkligen en riktig kräkvecka. Fy. Men så illa blir det ju inte denna gång.

I går fick jag mail om att man kunde göra sen anmälan på Genuspedagogik 2. Fasen också. Varför kan jag inte bara vara som ”alla” andra, vara nöjd med att sitta här hemma utan att behöva använda hjärnan? Hade jag bara haft N hade jag sökt den för länge sen men nu har jag A här också och hon kräver långt mer jobb än N egentligen. Gah! Kunde de inte bara ha struntat i att skicka det där mailet till mig? Jag hade ju kommit överens med mig själv att släppa den kursen…