Status: Icke dopad
Knappt har man hunnit krysta ut ungen och komma på vad som är fram och bak på de där små blöjorna innan frågan kommer: ”Ska hon döpas?” eller ännu hellre: ”När blir det dop?” Det faschinerar mig att detta fortfarande är så stort och så självklart. Idag föds vi inte längre in i Svenska kyrkan utan det är genom dopet som man tas upp i den kristna tron och församlingen. Ungefär. Det har ju ingenting med namngivning att göra (för det sköter Skatteverket för alla som inte visste det…). På svenskakyrkan.se finns följande att läsa: ”Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.” … ”Med dopet hör man hemma i en gemenskap som sträcker sig bakåt genom historien ända till Jesus själv, och framåt tillsammans med alla andra människor som på något sätt vill höra till Jesus. Man välkomnas in i Svenska kyrkan och den lokala församlingen.” och ”I dopet säger prästen barnets namn högt och tydligt. Kanske är det första gången släkt och vänner hör det. Många tror därför att dopet bara är en namngivningscermoni. Men dopet rymmer så mycket mera. Dopet är ett tecken på att ditt barn hör ihop med Gud som aldrig överger någon.”
Ja, jag vet inte. Behövs fler anledningar till att jag inte vill döpa mina barn? Och hur kan detta vara så svårt att förstå? En fin tradition? Nej, för mig är det inte det och jag skulle känna att det vore vansinnigt att stå i en kyrka och låta mitt barn upptas i en tro jag själv inte har. Och det är väl min uppgift, om någons, att vara den som aldrig överger mina barn? Så nej, inte heller Axl kommer att döpas. (Och ordet ”dopad” har jag lånad av grannen för att det är så himla roligt!)
Så, då har vi rett ut detta och kan återgå till det normala livets frågor och händelser. A är idag hos farmor och farfar, till hennes stora lycka. Själv har jag inte tänkt göra mycket. Jag hade en städ- och tvättdag igår så det kan jag i alla fall slippa. N hade en halvdålig kväll och natt och gjorde verkligen skäl för sitt ”andra” namn. Det började med att hon bröt ut i ett illvrål när M skulle lägga henne igår kväll och det har ju aldrig hänt (i hennes 4 veckor långa liv…). Efter en stund gav hon sig men ägnade sedan resten av kvällen och natten åt ett ormande och flaxande utan dess like. Tack och lov sov hon ju ändå emellanåt. Jag är väldigt sugen på att låta henne flytta in i sitt eget rum men det får vänta tills hon i alla fall sover förbi 02-maten och sover till 05-06 nånting. Sen är hon ju nappoman på kvällen och när den ramlar ur är livet inte roligt. Så tills vidare får hon ligga kvar inne hos oss.
Kvällsmys på en söndag