Tankspridd
Jag önskar att det alltid fanns någon annan att skylla på i alla lägen. Som när tomaterna dog, då var det mycket praktiskt att kunna skylla på frosten. Men tyvärr. Ibland är det helt enkelt bara min egen tankspriddhet, eller kanske till och med dumhet, som ställer till det.
Tomaterna alltså. De dog ju i frosten 
Och sen orkade jag inte tänka mer på tomater förrän M kom hem från sina päron med en hög plantor. Så idag när jag lämnat A tänkte jag att jag väl fick gräva ner de stackars plantorna i lådan. Sagt och gjort. Börjar gräva och stöter här och var på något som ser ut som ärtor. Vad tänker jag? Jo ”åh, vad konstigt, de måste vara kvar från förra året” (i lådan stod tomater förra året…). Så när samtliga fem tomatplantor sitter i jorden kommer jag på det. Just det. Jag hade ju satt sockerärtor i hela lådan för att jag förbannad över den misslyckade tomatodligen. Suck. Bara att så snällt och försiktigt ta upp tomaterna igen och nödplantera dem i en kruka.
Man skulle kunna säga att det ska bli ytterst intressant att se vart sockerärtorna växer upp. Om de gör det alls d.v.s….
Nödplantering…