Jag tycker det är lika roligt varje gång. När någon som med ett lätt överlägset tonfall tidigare hävdat att hon/han minsann ”aaaaaaaldrig skulle göra så där” (gärna när det handlar om barn) gör precis det där hon/han ”aaaaaldrig” skulle göra. Då skrattar jag gott i smyg.
Jaja, jag är både hemsk och bitter men det är så roligt. En del är verkligen inte födda med en smula ödmjukhet inför livets måsten, prövningar och uppgifter…
Jag har varit förälder i snart fem år och jag har två barn. Hur f-n ska jag kunna välja ett favoritminne (för ja, i slutändan är det mina barn som gett mig mina bästa minnen, hur klichéartat det än må låta)?
Så, ni får ett litet axplock av fina minnen i stället (vi har ca 45000 bilder på den externa hårddisken (från 2003) . Jag skulle gissa att 80% är tagna från 2006, så det är inte lätt att välja ut ett fåtal…) :
A är född
Ett litet hjärta
A 1½år, första stegen
Thailand 2010
N är född
Ett lite tyngre hjärta 
Kvällsmys
N 5½ mån, sitter själv
Syskonkärlek
———
Som sagt, det finns många bilder att gå igenom. Och jag hittade en otroligt rolig en (även om den inte är till min fördel, jag borde verkligen leta upp en från kvällen innan…)… Bilden nedan är vad M vaknade upp till 2/2 2003. Om jag får säga det själv så är det ett under att det resulterade i två ungar Men ändå, utan den där kvällen/morgonen så hade jag inte haft det liv jag har idag så därför får den vara med ändå.
—-
Ok, jag hittade ingen som var från kvällen innan (eller jo, jag hittade några men det var fler personer på och efter min egna policy här måste jag fråga personerna om lov innan jag lägger upp bilder på dem och det orkar jag inte nu) men bilden nedan är nog tagen ca 2-3 veckor efter den ovan. Så där såg vi ut på den tiden. Lite piggare, lite slätare och lite smalare
Jag har hittills nekat alla sorters spelförfrågningar ang. rymmande kossor och dyl. på FB. Jag har inte tid! Eller rättare sagt, jag skulle tillbringa allt för mycket tid på de där kossorna och allt vad det nu är. Men så blev jag övertalad till att börja baka kakor av Mari och det är så himla roligt 
Okej, nu går det ju förjäkla långsamt att ens samla ihop till en futtig liten kaffebryggare (eftersom jag bara har två tappra bakarkollegor som visserligen bistår mig med det jag behöver i lagom tempo *s*), men kanske är det det som är så bra. Jag kan inte bli sittande i evigheter för det hjälper ändå inte. Rätt så nice alltså.
Det känns bra att ha några stycken att välja på. Men jag väljer den absolut galnaste/konstigaste resan.
Denna vansinniga vecka utspelade sig i augusti 2002 (om jag inte minns helt fel). Jag och min vän E skulle unna oss en veckas semester i turisthålan Alanya, Turkiet. Kanske borde vi ha anat vart detta skulle barka när vi redan på planet ner hamnade brevid en mycket pratglad och trevlig mattförsäljare som gjorde allt för att sälja in sina mattor (och kanske även sig själv?).
Dagarna avlöste varandra med häpnadsväckande och humoristiska inslag. Varje dag överträffande den föregående. Vi blev t.ex. stammisar på (den familjeägda) restaurangen Planet, där pappan gjorde allt han kunde för att övertyga oss om hur mycket han älskade sin norska flickvän (frugan till trots) och lärde oss att det inte spelade någon roll hur mycket Raki man drack så länge man åt någonting till. Till slut blev vi så indragna i pappans affärer (och dotterns missnöje) att vi slutade gå dit och i stället gick omvägar för att undvika hela familjen.
Vi blev erbjudna mc-lektioner (eller om det var dans?) mot engelskalektioner, fick lära oss att en av de hotellanställda kallades Mr. Anakonda och gärna erbjöd fotmassage, hur turkiska bad gick till, hur ruinerna och hamnen såg ut nattetid och att det inte går att bota höjdrädsla genom att flyga sån där parasailing eller vad det nu heter (om jag talar för mig själv alltså).
Det där var verkligen en sån där ”en gång i livet-resa”. Det skulle aldrig bli det samma igen. Troligtvis för att vi växt till oss något sedan dess. Idag tackar vi vår lyckliga stjärna över att vi alls kom oss hem igen.
Mina drömmar ja… Just nu känns det lite som att jag behöver ha ordning på ”här och nu” först och främst. Men är det alltid målet som är det viktiga med drömmen, kan det inte lika gärna vara vägen dit?
Men visst drömmer jag om lycka och framgång. Gör vi inte alla det, om än i olika form kanske? Det som är så befriande med drömmar tycker jag är att det inte alltid behöver ligga så mycket realism bakom dem, även om det givetvis kan göra det också. Men kanske är det det som skiljer mina drömmar från mina ambitioner? Jag skulle nog vilja säga att jag drömmer om att t.ex. vinna en massa pengar så jag skulle kunna vara skuldfri resten av livet, vilken grej! Men jag vet inte om jag skulle kunna påstå att det är min ambition att vara det samma inom en rimlig framtid…
Men de bästa av drömmar är nog kanske ändå de jag möter när jag sover. Där är allt omöjligt möjligt. Jag träffar en massa spännande människor och ofta undrar jag hur i hela världen det där gick ihop när jag vaknar. Jag kommer nästan alltid ihåg minna drömmar och vissa kan jag tänka på i flera dagar. Periodvis drömmer jag drömmar som inte är lika humoristiska. Tack och lov tar de paus och lämnar mig i fred i bland.
Har jag sagt att jag älskar rea? Nä, jag tänkte väl att det inte var tydligt nog. Jag älskar rea!
Idag har jag shoppat och med ens blev sinnet en smula lättare. Må vara att jag efter 1½ timma var helt svettig (okej, min vinterjacka är världens bästa, ever, men reavänlig är den icke!) och typ fick åka hem, helt matt…
Men när det är 70% på Po.p kan man faktiskt inte låta bli. Sen slank det med lite annat smått och gott här och var men som sagt, allt på rea T.ex. fick A två smarriga heldressar i plysch (och rätt coolt var det ju att den stora idolen, kusinen, också hade en. Att kusinens råkar vara en äkta Onepiece kan hon få vara lyckligt omedveten om i ett par år till ) och hon blev så glad 
Polarn-fynden. Bästa var nog skalbyxor och jacka samt windstopper till mig… (Här är allt till N för övrigt. Utom en mössa)
A var helt klart nöjdast över sina snajsiga heldressar i plysch
Det bästa av allt? Att det var på gränsen till snorbilligt.
Jag rycker upp mig en stund och tar mig ann dagens ämne; shopping. Jag skulle väl kunna göra det enkelt för mig och säga att jag älskar att shoppa… (Och jag skulle verkligen behöva lite terapi-shopping nu tror jag.)
Det är oerhört tillfredsställande att hitta det där perfekta fyndet. För det är fynden som är det roliga, som när man budar hem ett par Vikingkängor till barn i kalasskick för 38:- på Tradera eller hittar den där supersnygga Molo-overallen till halva priset i rätt storlek. Och visst är det barnkläder som oftast ligger högst på shoppinglistan. Varför? Jo, för att det finns så oerhört mycket att välja på. Utbudet har växt med gigantiska mått sedan A föddes i början av 2006, homepartyn var te.x. enbart Tupperware förunnat. Typ.
Årets höjdpunkt är självklart alltid baby- och barnmässan, jösses… Jag sparar hela året för att få gå därifrån med armar sladdriga som gummiband
torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
du ville bara ha en plats, ett hem
nånting vettigt att göra, vad som helst
om det fanns tid för nåt att växa
om det fanns plats för lite värdighet
här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på
man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter
jag kan inte hjälpa dig opp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
du har en annan röst, annan färg
ett annat land med andra klockor som ringer
jag tar mig inte in i dina dunkla rum
det står ett fältslag bakom väggen
dom slår i tomma containrar
det här är helvetets förgård
i december står man stilla i en tunnel
och trängs och trängs och alla bara pratar
om det bara fanns nånting att säga
om det fanns skäl att vilja deltaga
du ser jag kan inte ens förmå mig
att hjälpa någon annan
det här är Be Your own star show
det här är Bit ihop och sparka
ge precis vad du behöver
och ta vad du kan få
jag skulle gärna hjälpa dig opp
och kunna lysa upp den väg du springer
om jag kunde vagga dig varm och lugn
jag hör nog samma röst och bor i samma land
med samma klockor som ringer
du går inte ensam genom dunkla rum
vasen vinglar på bordets kant
åskan mullrar ovanför ditt tak
uppför är det lättare men neråt är det brant
kan inte landa där med ryggen rak
hornen ryter du förlorade striden
på nolltid har du tappat din glöd
inget nytt under solen
vi har sett det hela tiden
den enes bröd den andres död
se på människorna som sliter
för nån annans resultat
se hur flugan kvävs i spindelns nät
se på hyenorna som gräver
i kadavret efter mat
se på baggen i det murkna träet
jag kan inte hjälpa dig upp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
vi är vallfår i vargarnas tid
det är gamarnas klockor som ringer
inget ljus där vi irrar och springer
runt i våra dunkla rum
vi är vallfår i vargarnas tid …
A har magsjuka. Hon tycker inte att det är någon höjdare men är på relativt gott humör ändå. I morgon skulle jag ha lämnat denna bunker och tagit en fika med ett gäng andra morsor. Det skulle bli najs, det var månadens enda aktivitet typ. Nåja. Det kommer väl fler gånger.
Idag sitter vi i pyjamas, äter kex och tittar på Bolibompa hela dagen. Vem bryr sig? Inte vi i alla fall.
Solen skiner, fåglarna kvittrar och det drippdroppar från taket. Jag funderar på om jag pälsade på N för mycket kläder när jag ställde ut henne nyss. Jag vet att vi bara har kommit till mitten av januari och att det med all säkerhet kommer både fler minusgrader och mer snö, men just nu känns det som vår och det blir med ens en smula lättare att andas.
Jag ska sätta mig en stund vid solväggen med en kaffe och bara lyssna på tystnaden. Sen ska jag beställa kurslitteraturen. Det känns bra.
Jag älskar att skriva och har alltid haft lättare för att skriva än att prata. Nu för tiden tänker jag till och med i skriftspråk
Mitt sätt att se på skrivandet har onekligen hjälpt mig i skolan. Visserligen hade det väl inte så stor betydelse innan jag började läsa till lärare. Men väl där underlättade det ju betydligt. Genom hela utbildningen hopades skrivuppgifter och inlämningstentor på hög. Ofta kände jag ”herregud, hur ska jag få ihop alla dessa sidor?” men i slutändan satt jag ändå alltid där med för många och funderade på vad jag skulle kunna ta bort för tt kunna hålla mig inom angivna ramar… Men visst får man också väga sina ord på guldvåg, ibland blir det helt enkelt bättre när man begränsar sig. En utmaning i sig alltså.
Höjdpunkten under de åren där var när vi skulle skriva c-uppsats. Så himla roligt och det gav mig verkligen mersmak. Nån gång… Självklart underlättade det ju att jag och min skrivarkompis funkade bra ihop och hade samma mål och att vi hade roligt under tiden. För det var ju inte lätt alla gånger Men roligt var det!
Däremot kan jag inte skriva fantasitexter. Man skulle ju kunna tro att jag borde kunna spruta ur mig små sagor och berättelser på samma sätt som skriftliga reflektioner. Men icke. Och det är synd, det hade onekligen varit en god tillgång i livet. Kanske vore det något att jobba på?
Min svärfar brukar säga att det krävs att man bygger tre hus för att det ska bli bra. Alltså, det är först det tredje huset som blir som man hade tänkt sig. Jag tänkte att man kanske kunde applicera den här teorin på barn
Man skulle ju kunna tro att det räckte med två för att man skulle ha lärt sig ett och annat. D.v.s., med andra barnet gör man t.ex. inte om samma misstag som med första (om ni nu gjorde några, jag har då aldrig själv gjort något ). Men vet ni, jag tror inte att det räcker. För nu har jag verkligen en glasklar bild över hur jag skulle vilja ha det om det nu mot all förmodan skulle bli ett barn till. Nu är den saken inte särskilt trolig så det känns som att jag kanske hade behövt komma på detta för ungefär ett år sedan. Men som sagt, då hade jag ju heller inte två barn redan och kunde således inte veta vad jag ville. Typ
Som en liten slutkläm på detta måste jag bara bli lite gråtmild också och skicka i väg ett litet tack till Mari och J som alltid lyckas få mig på bättre humör och som peppar mig, både direkt och indirekt. Trots att jag inte ens känner dem. Är det inte coolt?
Gud vilket deprimerande ämne, får man hoppa över en dag? Hur som haver ekar min handväska tom just nu. Men när det ligger nåt i den brukar det vara:
Det kan man undra… I torsdags var jag superpeppad på kursen. Idag har jag haft verklighet i fyra dagar sedan dess och jag undrar hur jag kunde vara så dum att jag trodde att det skulle gå. Det finns ingen som helst tid över till något som heter ”mig själv”. Eller jo, efter kl.20. oo. Men då är jag så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö en smula.
Vad hände med orken, lusten, viljan, drivkraften och ambitionen? Tumlade jag den för varmt kanske?
Jag lägger dock en viss förhoppning till våren. Kanske kan jag åter igen få ta mig ut. Ut och gå på kvällen, så långt jag orkar. Med öronen bedövade av musik hög nog att ge mig tinnitus eller stillheten som är tyst nog att fylla hela mitt jag.