Japp. I em ska hela familjen KMAN på HLR-kurs på BVC. Igår blev M uppringd och frågade om vi verkligen skulle komma eftersom så många hade hoppat av. Jag ser det framför mig; vi + instruktörerna. Jag kommer att dö (men det finns ju hopp om livet i det sällskapet, haha) av skratt i så fall.
(Även här hade det varit roligare att låta andra svara 
)
(Att göra sånna här listor på utsatt dag är inte en av dem uppenbarligen…)
Det är inte helt enkelt att vara objektiv här (kanske är det det som är vitsen?), och det hade varit mycket roligare om andra hade svarat på frågan (och även nästa ”dags” ämne. Men men, here we go.
)Finnes: Ett par höfter (exklusive leder) samt en fläskytterfilé.
Bortskänkes mot avhämtning.
Slog upp GP idag medan jag försökte utfodra mina vargar (läs: hungriga barn). Mina ögon fastnade vid en speciell artikel. Tyvärr finns den inte i sin helhet på nätet men en del av den finns här. Grunden till artikeln kommer härifrån.
För en del av oss (d.v.s. vi som är norm- och genusnördar) är detta inget nytt, men det är onekligen trevligt att det uppmärksammas med en helsida i GP. Ett litet steg på vägen. För kanske är det ändå så gemene man och Medelsvensson kan ta det till sig (tydligt och konkret utan en massa svårbegripliga referenser och teorier, ”Genus for dummies” typ).
Ofta höjs röster om att ”Men min pojke gillar blå kläder med traktorer på och min dotter vill bara ha prinsessklänningar, ska de inte få ha det nu då?!” Det känns uttjatat nu, för motståndarna vägrar lyssna verkar det som och hakar hela tiden upp sig på vad barnen inte får. Kan vi inte göra klart en gång för alla här nu (så i alla fall jag slipper tjata mer om detta?) att det inte handlar om att begränsa barnen. Om Lisa vill ha sin prinsessklänning, låt henne ha den då. Men låt henne också ha en blå tröja om hon nu vill det. Eller en röd, eller gul, eller grön eller whatever. Och låt lille Pelle köra med sina bilar, men slit inte dockan ur händerna på honom med ett muttrande om att ”sånt är för flickor!” (för jodå, det är inte ovanligt). Så, då har vi rett ut det.
Och med det sagt, tillbaka till grundfrågan här nu. För en gångs skull är det bevisat (nåja, ta just det ordet med en viss nypa salt, vi pratar om GP…) att det ÄR skillnad på flick- och pojkkläder och att ansvariga för det hävdar att det beror på att pojkar busar runt mer. Så det så. Om man inte ser det knasiga i det här känner jag ett behov av att dra upp ögonlocken på denne med domkraft.
Och så här är det. Jag anser inte att det här med kläderna är det stora grunden i genustänket. Men det är onekligen en del av det och det går inte att undvika ämnet i diskussionen. För när det kommer till kritan så låter vi kläderna representera vilka vi är i våra olika sociala sammanhang och våra små kära ungar lär sig snabbare än vi tror vilka koder som gäller. Vi blir bemötta ut efter hur vi framställer oss själva p.g.a. de rådande normerna.
Man ska inte bara skälla på CSN, utan pengar därifrån hade det onekligen blivit en smula svårare att plugga. Dessutom är det låg ränta (nu fick jag många vuxenpoäng va?).
Jag kom ju på att jag faktiskt kunde söka enbart bidraget för vårens kurs (den tanken har aldrig slagit mig förut). Hur trevligt som helst. Dessutom går den summan nästan upp i vad de ska ha tillbaka under året så de får väl gå in på mitt konto för att sedan återvända dit de kom från
Är det inte rätt så coolt egentligen, när man tänker efter?
(Ok, jag hade hjälp av M men det kan väl räknas ändå?)
Ok, då försöker vi komma i kapp oss lite då.
Vissa dagar känns det som om mina ambitioner enbart sträcker sig till att ha tålamod nog för att komma genom en dag. Tack och lov ser inte alla dagar ut på det viset.
Så vad har jag för ambitioner då?
)Jag har säkert fler ambitioner på lager men nu ska jag koka kycklingmos
Jaja, vissa av er förstår mitt lilla roliga skämt här ovan. Ni andra är helt enkelt lyckligt obitna (haha igen).
Men det var ju givetvis inte det som var poängen med dagens inlägg (och ja, jag vet att jag ligger efter med listan men jag får ta det sen. Och sidan här brakade ihop efter alla min inlägg igår, den pallade väl inte mer shopping och fika).
Via den häringa braiga bloggen länkades jag vidare till det häringa inlägget. Och eftersom jag själv följer just den bloggen (eftersom jag gillar den) hade det väl bara varit en tidsfråga innan jag läst det själv. Och jag kommer återigen att tänka på hur laddat det där ämnet är för en del. (Och då menar jag inte författaren personligen utan generellt.)
För mig är de två valen som att välja mellan Hushållsost eller Stureost på mackan, gurka eller tomat, rött eller svart nagellack, gröna eller blå strumpor… Ja, inget jag lägger någon större tankekraft bakom alltså. Jag kan förstå varför båda sidor känner ett behov av hävda sin rätt, absolut, och det tycker jag visserligen att de gör rätt i, men själv känner jag mig enbart neutral i frågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Och missförstå mig inte nu, det är inte negativt menat. Men för mig så spelar det ingen roll. Jag tycker att det finns en miljon andra saker som förälder att lägga kraft bakom. Bebismatning är en förhållandevis kortsiktig fråga i ett livslångt föräldraskap. Och ja, visst är en god start i livet en bra förutsättning men vem är jag att avgöra vad det egentligen är för dig?
Olika saker provocerar olika människor, så enkelt är det. Självklart blir jag förbannad när folk talar om för mig att jag vägrar ge mitt barn det enda dugliga här i livet (som alla andra oavsett val?). Men jag orkar inte bjäbba emot, det ger mig inget. Jag är nöjd med mina val utan att behöva förklara mig. Och jag säger som jag alltid har gjort; låt var och en få göra det som passar dem bäst, vilken väg man än väljer. Det enda jag tycker är tråkigt i den heta debatten är att det skuldbeläggs åt båda håll. Hur i hela världen tror man att man ska få respekt för sina val om man själv står och slänger skit på andra?
Jag är nöjd med att vara Schweiz i den här frågan.
Jojo, visst blir man sugen?
På Lindex hittade vi även denna underbara lilla sak 
Och tro det eller ej men det är inte bara på FB jag bakar. Även om jag undrar om det kanske inte blir något bättre där? Betyget för semlorna blev helt OK, men eftersom jag varken hade tillräckligt med mandelmassa eller grädde blev det inte bättre än så… Men visst är de söta, de små? Och faktiskt lite trevligare att äta…
Ok, lång historia, men idag var jag och A på Lindex (om någon undrar vart N var så hade hon kvalitetstid med sin pappa) för att roffa åt oss det sista som fanns. Det var nämligen så här att i fredags fick klubbmedlemmar (som anmält sig då givetvis) sms och förtur till halva rean tom söndag. Alla utom JAG så klart. Orkade inte göra något åt det men om sanningen ska fram så har jag surat över detta hela helgen (ja, ni fattar ju att jag måste ägna mig mer åt min hobby…). Så idag kl.10.05 klampade vi in på den lokala butiken och frågade något surt (som om det vore den stackars expeditens fel..) ”När börjar halva rean för medlemmar som INTE fått sms?!” Idag, blev svaret. Jahaja, bara att slänga sig på första bästa klädhängare om gå igenom utbudet. Efter fem minuter hade jag och ytterligare en mamma länsat det som var värt att få med sig hem. Kvar hängde ryschpyschklänningarna och en och annan tröja. Resultatet:
500 pix istf 2000 får väl anses vara godkänt.
M frågade idag: ”Är det du och Di Leva som brukar ha sånna där rymdoveraller på er?” Han syftade på min blå tunika. Ärligt talat, skulle du kalla min tunika för en rymdoverall?!
Hur jag hämnas? Genom att klä våra barn i bruna plyschoveraller så klart. Mowaaahhhaa!
(Dessutom gillar jag Di Leva. Världen skulle vara så mycket snällare om fler var som honom!)
Min studier är ofta ett hett samtalsämne här hemma. Vi är två individer som ser på saken på två helt olika sätt. M är fullständigt nöjd med sin 2-åriga gymnasieutbildning och skulle inte om han så blev fastbunden och släpad sätta sig i skolbänken igen. Jag tror inte det beror på att han anser sig vara fullärd utan snarare på något sorts bristande självförtroende, skolskräck och brist på intresse. Alltså ser han inte på saken på samma sätt som jag gör.
Igår var detta återigen samtalsämnet för eftermiddagen och jag försökte få honom att förstå att jag väljer att läsa mer helt frivilligt för att jag tycker att det är roligt, för att det är ämnen som intresserar mig både som privatperson och i mitt yrke. Till slut hittade han väl inte fler argument till varför jag borde tycka att det är skittråkigt och grep tag i det sista halmstrået ”Men, du kan väl skaffa dig en hobby i stället?”
Hmm. Jag antar att det inte hör till normen att fundera över normer när man pratar om hobbys.
Förskolans vara eller icke vara för små barn är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Det är oftast intressant att utbyta tankar och åsikter om detta (om man inte räknar Familjeliv då…) och jag slås nästan alltid av samma tankar och får höra samma kommentarer varje gång:
1. ”På vilket sätt menar du att det är bättre för barnen att vara på förskolan än hemma. Förskolan kan aldrig ersätta föräldrarna!”
- Vem är det som hävdar att förskolan ska vara bättre, eller kanske till och med ersätta föräldrarna? Ja inte är det förskolan själva eller de som ”förespråkar” (om jag nu måste använda mig av det ordet…) den som gör det. De enda som ständigt drar upp detta är de som är emot det. Det har aldrig varit tal om att förskolan ska vara bättre eller på något sätt ersätta föräldrarna, men den kan vara ett komplement. Varför inte erbjuda sitt barn det bästa av två världar?
2. ”Man ska inte skaffa syskon om man inte orkar ta hand om två (eller fler!) barn.”
- Detta har jag sagt förr. En vecka har 168 timmar. Exakt vad är det som är så livsfarligt med att det äldsta barnet tillbringar 15 av dessa någon annanstans än hemma, där hon eller han har skitroligt? Det återstår alltså 153 av dessa 168 timmar där det stora barnet är hemma och är en del av blöjor, matning, spyor, bajstorkning, sovning…
3. ”Låt barn vara barn (och därför vägrar jag också att använda den korrekta benämningen ”förskola” i stället för begreppet ”dagis” som försvann för 13 år sedan)!”
- Barn får tydligen inte lära sig saker, det är farligt. Sinnebilden av en förskola som styrs av en läroplan verkar vara att barnen sitter fastbundna i jämna rader och piskas till kunskap. Vilka det är som gormar högst om att en läroplan för förskolan är rena rama katastrofen? De som inte läst den så klart! Vad man inte tänker på är att barn lär sig hela tiden och vad som görs med läroplanens hjälp är bl.a. att sätta ord på lärandet, att synliggöra det och att utveckla det. Förskolans läroplan är inte målstyrd på samma sätt som skolans, men den finns för att öka förskolans kvalitet (och således i slutändan för barnens skull). Hur kan det vara så livsfarligt?
4. ”Jag struntar i om det bedrivs någon pedagogisk verksamhet. Det är inte viktigt. Huvudsaken är att barnen kan vara där när vi jobbar. Att pedagogerna har en relevant utbildning är också skitsamma, herregud, jag kan ta hand om mina ungar och jag har då ingen högskoleutbildning, haha!”
Detta är nog det påstående som jag blir tröttast av, som jag sällan orkar argumentera emot. Detta brukar allt vara slutklämmen som sätter P helt enkelt. En del brukar ändra sig efter sina första föräldramöten. Andra är obotligt ointresserade av sina barns vardag och lärande utanför hemmets väggar.
Så vad drar jag för slutsatser av detta då? Inte så många, men jag får desto fler frågor i skallen.
Förskola vs. dagbarnvårdare är också en intressant diskussion men det får vi ta en annan dag.
Det är verkligen söndag idag… M jobbar (dag+kväll) på mässan, N är inte i fas med sig själv, A är allmänt missnöjd och jag själv muttrar mest.
Det är inte helt enkelt att komma på något trevligt att göra när A är på det där humöret. Nåja, jag kanske kan lura henne till att dra på smilbanden. Baka tycker hon ju är skoj för det mesta. Tyvärr brukar resultatet bli att jag själv har tryckt i mig alltihop innan kvällen ens börjat så det kanske är en mindre bra idé…