Ett säkert tecken på att N har kommit ur en tidigare pågående fas är att hon låter igen. Högt. När hon har fullt upp med alla sina fabulösa utvecklingsfaser är hon tyst. Bortsett från lite gnäll och grymtande. Men så fort hon lämnat träsket och tagit sig upp till ytan tar hon i igen, eller snarare som aldrig förr… Så här låter det ungefär hela tiden just nu:
Så var vardagen här igen. Jag måste ta tag i pluggandet men attans vad det känns segt! Jag och N ägnar oss åt husmodersbestyr i stället. (Verkligen passande så här den 8:e mars 
Vit- eller kulörtvätt? 40 eller 60 grader? Hmm.
Idag fyller A fem år. Vår fina, fantastiska stora lilla tjej. Dagen började med paketöppning och tårtfrukost och avslutades med Max-besök och bio med M.
Det är svårt att förstå att hon är fem år. Dagarna och åren bara rusar förbi. Man lever hela tiden med ena foten i framtiden och det är lätt att glömma bort allt som varit och det som sker just nu. Därför är det inte så dumt att ibland stanna upp och se vad som händer här just precis nu. Och det gör jag idag. För hur galen jag än blir på henne och hur vansinnig hon är blir på mig är jag så oändligt tacksam för varje dag tillsammans med henne.
Nejdå, inte 10, bara extra tydlig!
Efter den här helgen känner jag verkligen ett behov av att hylla alla ensamstående flerbarnsföräldrar (ja, det är väl inte nån baggis alla gånger att vara ensam med ett barn heller men ju fler ungar man har desto fler delar måste man dela sig själv i). Att vara två föräldrar om ett barn är en milsvid skillnad mot att vara ensam med fler. Vilket jäkla hästjobb ni gör, 356 dagar om året och jag kan väl aldrig tänka mig att det hör till vanligheten att ni får en klapp på axeln för det? Så här får ni en, eller varför inte en för årets alla dagar, från mig. Ni är beundransvärda som sliter häcken av er för att få ihop allt. Halleluja.
Så var det andra kalaset avklarat också. Och riktigt trevligt hade vi 
För varje gång jag träffar familj och släkt kommer jag på att det är tråkigt att bo långt bort. Men, så är livet just nu.
Kalaset avlöpte smärtfritt. Kanske inte så konstigt när samtliga gäster är potentiella barnvakter A härjade värst med farfar som vanligt och N gick laget runt.
Vi tar en Bolibompa-paus innan läggdags. När barnen är stoppade i säng ska jag börja slå in paket, för det är ju först imorgon det egentligen sker… 
Det hade ju varit roligt att få väcka och överraska henne men ärligt talat känns det lite overkill att ställa klockan på typ 04 för att så ska ske
Vasaloppet. Förr i tiden låg man hela förmiddagen i soffan och glodde, lite halvtrött efter gårdagkvällen. Livet ser väl inte riktigt ut på det sättet längre Men trots att jag är totalt ointresserad egentligen är det lite småtrevligt att ha det på i bakgrunden medan man går här och piffar inför nästa kalas (ujuj, många vuxenpoäng där va?).
Barnkalaset gick som det skulle. 7 rätt så glada ungar plus N och två bebisar i sina magar härjade. Jag hade underbart bra hjälp av M och E (samt deras män, icke att förglömma) men vad annat kan man vänta sig av en lärare och en sjuksköterska?
A var helnöjd med sitt kalas. Tårta, lek och fiskdamm. Nu ska vi bara stöka oss igenom lite far- och morföräldrar och sedan kan hon börja planera för nästa år. ”Mamma, vet du vad jag önskar mig till mitt sexåringskalas? En snäll mamma! Bra va? Haha!”
Jag sätter mig ner en stund. Det är en dålig idé för då hinner jag känna efter. Och ska jag vara ärlig? Ja, varför inte, vad skulle jag förlora på det? Jag är så sjukt trött. Jag har tappat gnistan helt och hållet. Jag vill bara lägga mig ner och ta en månads paus. I trappan upp måste jag ta ett steg i taget och ta pauser eftersom mina ben inte vill bära mig. Huvudet snurrar och jag känner mig kräkfärdig. Tröttheten känns precis så där förlamande som i början av en graviditet (nej, jag ska inte ha fler kids) och hjärnan funkar öht inte alls. Jag är tankspridd, glömmer nycklarna i dörren flera gånger på raken och lägger osthyveln i skafferiet. Tålamodet och det goda humöret står på noll och jag vill bara sätta mig ner och grina en skvätt.
Varför? Jag vet inte. Livet är inte tyngre nu än det brukar vara och jag har ungar som sover skapligt. Det finns inga fler måsten än vanligt men ändå tar det stopp.
Det går över, det gör det alltid. Men just nu känns det som väldigt dålig tajming.
Nåja. Jag har fått ihop tårtorna i alla fall. Nu ska jag fixa fiskdammspåsar (samt trolla fram ett fiskespö från ingenstans).
Jag lägger mig själv i koma en liten stund innan jag tar tag i nästa skift. Just nu känns tanken om att lämna in ansökan för tjänstledighet oerhört lockande men då skulle väl A aldrig förlåta mig…
Att stressa på morgonen gillar jag inte. I alla fall inte nu när jag inte är van vid det längre Ska samla ihop barnen och åka buss tvärs över hela stan för att ta en fika med två trevliga flickor och tillhörande bebisar. Men innan jag kommer så långt var jag tvungen att boka frakt på Schenker för ett paket som ska iväg. Egentligen var det ju inte svårt alls men när jag insåg att jag öppnat skiten i Chrome blev det ju lite svettigt innan jag hittade ”skriv ut-knappen”… Nåja. Paketlappen är på och M får lämna in den under dagen.
Nåja. Det ska bli trevligt att komma i väg en sväng och prata lite skit. Sen styr vi kosan hemåt igen och påbörjar städning samt tårtfix inför i morgon. Bitte, ge mig semester efter denna helg…
Resultatet av två timmars hetsbakning. Nu är jag fan trött alltså.
N, standardbebisen, har äntligen fått första tanden (jo, jag säger äntligen eftersom vi sett den i fem månader och att den plågat henne rätt rejält senaste veckan) och har premiärbitit mig i fingret med den lilla sylvassa gadden… Nummer två ligger redo brevid att komma igenom.
Shit. Jag har fått värsta självförtroende-dippen. Jag måste snart börja söka jobb och har kommit på att jag kanske är helt kass? Jag kanske har glömt allt och att ingen vill anställa mig. Herregud. Hur ska detta gå?! Jag kanske borde ha satsat på nåt annat. Kartongsorterare, frimärksslickare eller kanske mattfranskammare.
Det chattas om de kommande lärarlegitimationerna. Intressant. Det ultimata hade varit om jag hade skaffat mig ett jobb innan 1/7. På det viset skulle jag ”slippa” ett provår och kunna söka den direkt 2012.
I detta sammanhang kan vi också ta del av utbildningsministerns uttalande där han anser att legitimationen är ett bra sätt att ge ev. pedofiler yrkesförbud (genom att de blir av med sin legitimation och inte får anställas). Det är ju bara det att regeringen beslutat att vissa lärare undantas från legitimationskrav? (Vilket i sin tur är märkligt bara det.) Hur tänker man då? Att det inte sker några övergrepp på te.x. fritids eller att det inte, hemska tanke, är lika ”farligt” där?
Frågor, frågor…
En fatboy till BigMama. Kan ju inte bli bättre.