Welcome to the Jungle

I morgon ska jag bete mig som en mormal föräldraledg morsa; gå på stan och fika. Wow! Det ska till och med bli najs

För hur vi än vänder och vrider på det så är det skönt att vara lite normal ibland (vad nu det är)… Lite så där lagom, lita halvlam, göra som alla andra. Det känns som att jag ägnat dagen åt att lyssna på folk som tycker så j-vla mycket hela tiden (ungefär som jag själv då ja) så nu orkar jag inte  med mer sånt. Därför tar jag min bok under armen, går och lägger mig och sover min skönhetssömn så jag har tålamod nog att manövrera 3/4 av familjen i den stora staden i morgon. Samt vara trevlig mot mina vänner och förhoppningsvis komma ihåg både kläder och barn innan jag går hemifrån.

Gång på gång har jag varit med om det här och nu måste jag verkligen fråga om det är fler som upplever detta…

Så fort en bunt för varandra okända kvinnor (jupp, i detta fall kvinnor) släpps lösa i något sammanhang som rör barn börjar de alltid prata om sina förlossningar någon gång under tiden. I alla fall om barnen är under 2-3 år. Hur kommer detta sig? Är det det enda vi skulle kunna tänkas ha gemensamt med varandra? M hade en teori om att vissa helt enkelt behövde bearbeta och prata om sina upplevelser. Och jo, det kan jag både förstå och tro. Men vissa verkligen bara öser ur sig alla sina känslor och upplevelser innan man ens hunnit blinka. Och ja, visst är det trevligt att prata om det ibland men det handlar ju alltid om att någon måste vara värst. Fast man vet aldrig riktigt vad det är som är det optimala, det verkar skilja sig från gång till gång. Ibland är det den som hade ondast, den som höll på längst, den som höll på kortast, den som höll på att dö, den som födde hemma o.s.v. i det oändliga.

Märkligt som sagt.

(Även här hade det varit roligare att låta andra svara )

• Jag är en trött person. Det har ingenting att göra med att jag har barn (de sover så gott så). Jag har alltid varit trött, så länge jag kan minnas.
• Ibland har jag jättedåligt tålamod.
• Jag har svårt att säga nej
• Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa
• Jag har periodvis ruskigt dåligt självförtroende och en värdelös självkänsla (men det har onekligen blivit bättre de senaste åren)
• Jag är jättedålig på att åka och hälsa på släkt och vänner
• Jag blir stressad när jag inte har kontroll över situationer och saker
• Jag äter för mycket godis

(Att göra sånna här listor på utsatt dag är inte en av dem uppenbarligen…)

Det är inte helt enkelt att vara objektiv här (kanske är det det som är vitsen?), och det hade varit mycket roligare om andra hade svarat på frågan (och även nästa ”dags” ämne. Men men, here we go.

• Jag är relativt fördomsfri. Och jag väljer att säga relativt eftersom jag inte tror att någon är totalt fördomsfri när det kommer till kritan
• Jag är snäll och omtänksam (försöker vara i alla fall )
• Jag är bra på att lyssna, ge goda råd och peppa andra
• Jag är engagerad och drivande i frågor som jag tycker är viktiga
• Jag försöker att se och finna lösningar i stället för problem (oftast…)
• Jag tycker oftast att förändringar är spännande
• Jag är flexibel och tycker att det är roligt att samarbeta
• Jag är intresserad av andras åsikter och anser att det alltid finns något att lära av alla jag möter
• Jag är en jävel på att shoppa

Slog upp GP idag medan jag försökte utfodra mina vargar (läs: hungriga barn). Mina ögon fastnade vid en speciell artikel. Tyvärr finns den inte i sin helhet på nätet men en del av den finns här. Grunden till artikeln kommer härifrån.

För en del av oss (d.v.s. vi som är norm- och genusnördar) är detta inget nytt, men det är onekligen trevligt att det uppmärksammas med en helsida i GP. Ett litet steg på vägen. För kanske är det ändå så gemene man och Medelsvensson kan ta det till sig (tydligt och konkret utan en massa svårbegripliga referenser och teorier, ”Genus for dummies” typ).

Ofta höjs röster om att ”Men min pojke gillar blå kläder med traktorer på och min dotter vill bara ha prinsessklänningar, ska de inte få ha det nu då?!” Det känns uttjatat nu, för motståndarna vägrar lyssna verkar det som och hakar hela tiden upp sig på vad barnen inte får. Kan vi inte göra klart en gång för alla här nu (så i alla fall jag slipper tjata mer om detta?) att det inte handlar om att begränsa barnen. Om Lisa vill ha sin prinsessklänning, låt henne ha den då. Men låt henne också ha en blå tröja om hon nu vill det. Eller en röd, eller gul, eller grön eller whatever. Och låt lille Pelle köra med sina bilar, men slit inte dockan ur händerna på honom med ett muttrande om att ”sånt är för flickor!” (för jodå, det är inte ovanligt).  Så, då har vi rett ut det.

Och med det sagt, tillbaka till grundfrågan här nu. För en gångs skull är det bevisat (nåja, ta just det ordet med en viss nypa salt, vi pratar om GP…) att det ÄR skillnad på flick- och pojkkläder och att ansvariga för det hävdar att det beror på att pojkar busar runt mer. Så det så. Om man inte ser det knasiga i det här känner jag ett behov av att dra upp ögonlocken på denne med domkraft.

Och så här är det. Jag anser inte att det här med kläderna är det stora grunden i genustänket. Men det är onekligen en del av det och det går inte att undvika ämnet i diskussionen. För när det kommer till kritan så låter vi kläderna representera vilka vi är i våra olika sociala sammanhang och våra små kära ungar lär sig snabbare än vi tror vilka koder som gäller. Vi blir bemötta ut efter hur vi framställer oss själva p.g.a. de rådande normerna.

Ok, då försöker vi komma i kapp oss lite då.

Vissa dagar känns det som om mina ambitioner enbart sträcker sig till att ha tålamod nog för att komma genom en dag. Tack och lov ser inte alla dagar ut på det viset.

Så vad har jag för ambitioner då?

• Att fortsätta utvecklas som person, t.ex. att våga pröva nya vägar och att inte stanna upp och vara ”nöjd”.
• Att vara en tillräckligt bra förälder. Då menar jag inte att jag vill pricka in så många rätt som möjligt i ”boken för den perfekta föräldern”. Nej, jag menar att jag vill kunna se vad som är bästa för mina barn och handla därefter.
• Att uppfostra mina barn till tänkande individer. Så länge de själv väljer sina vägar och är nöjda med det får de göra vad de vill (nästan )
• Att skaffa mig ett jobb (det borde i alla fall stå med så jag får väl nämna det)
• Att gå vidare i mitt yrke. Jag hoppas att jag inte sitter på samma ställe med samma yrkesroll och 35år.

Jag har säkert fler ambitioner på lager men nu ska jag koka kycklingmos

Jaja, vissa av er förstår mitt lilla roliga skämt här ovan. Ni andra är helt enkelt lyckligt obitna (haha igen).

Men det var ju givetvis inte det som var poängen med dagens inlägg (och ja, jag vet att jag ligger efter med listan men jag får ta det sen. Och sidan här brakade ihop efter alla min inlägg igår, den pallade väl inte mer shopping och fika).

Via den häringa braiga bloggen länkades jag vidare till det häringa inlägget. Och eftersom jag själv följer just den bloggen (eftersom jag gillar den) hade det väl bara varit en tidsfråga innan jag läst det själv.  Och jag kommer återigen att tänka på hur laddat det där ämnet är för en del. (Och då menar jag inte författaren personligen utan generellt.)

För mig är de två valen som att välja mellan Hushållsost eller Stureost på mackan, gurka eller tomat, rött eller svart nagellack, gröna eller blå strumpor… Ja, inget jag lägger någon större tankekraft bakom alltså. Jag kan förstå varför båda sidor känner ett behov av hävda sin rätt, absolut, och det tycker jag visserligen att de gör rätt i, men själv känner jag mig enbart neutral i frågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Och missförstå mig inte nu, det är inte negativt menat. Men för mig så spelar det ingen roll. Jag tycker att det finns en miljon andra saker som förälder att lägga kraft bakom. Bebismatning är en förhållandevis kortsiktig fråga i ett livslångt föräldraskap. Och ja, visst är en god start i livet en bra förutsättning men vem är jag att avgöra vad det egentligen är för dig?

Olika saker provocerar olika människor, så enkelt är det. Självklart blir jag förbannad när folk talar om för mig att jag vägrar ge mitt barn det enda dugliga här i livet (som alla andra oavsett val?). Men jag orkar inte bjäbba emot, det ger mig inget. Jag är nöjd med mina val utan att behöva förklara mig. Och jag säger som jag alltid har gjort; låt var och en få göra det som passar dem bäst, vilken väg man än väljer. Det enda jag tycker är tråkigt i den heta debatten är att det skuldbeläggs åt båda håll. Hur i hela världen tror man att man ska få respekt för sina val om man själv står och slänger skit på andra?

Jag är nöjd med att vara Schweiz i den här frågan.

Det är verkligen söndag idag… M jobbar (dag+kväll) på mässan, N är inte i fas med sig själv, A är allmänt missnöjd och jag själv muttrar mest.

Det är inte helt enkelt att komma på något trevligt att göra när A är på det där humöret. Nåja, jag kanske kan lura henne till att dra på smilbanden. Baka tycker hon ju är skoj för det mesta. Tyvärr brukar resultatet bli att jag själv har tryckt i mig alltihop innan kvällen ens börjat så det kanske är en mindre bra idé…

Jag har hittills nekat alla sorters spelförfrågningar ang. rymmande kossor och dyl. på FB. Jag har inte tid! Eller rättare sagt, jag skulle tillbringa allt för mycket tid på de där kossorna och allt vad det nu är. Men så blev jag övertalad till att börja baka kakor av Mari och det är så himla roligt Okej, nu går det ju förjäkla långsamt att ens  samla ihop till en futtig liten kaffebryggare (eftersom jag bara har två tappra bakarkollegor som visserligen bistår mig med det jag behöver i lagom tempo *s*), men kanske är det det som är så bra. Jag kan inte bli sittande i evigheter för det hjälper ändå inte. Rätt så nice alltså.

Det känns bra att ha några stycken att välja på. Men jag väljer den absolut galnaste/konstigaste resan.

Denna vansinniga vecka utspelade sig i augusti 2002 (om jag inte minns helt fel). Jag och min vän E skulle unna oss en veckas semester i turisthålan Alanya, Turkiet. Kanske borde vi ha anat vart detta skulle barka när vi redan på planet ner hamnade brevid en mycket pratglad och trevlig mattförsäljare som gjorde allt för att sälja in sina mattor (och kanske även sig själv?).

Dagarna avlöste varandra med häpnadsväckande och humoristiska inslag. Varje dag överträffande den föregående. Vi blev t.ex. stammisar på (den familjeägda)  restaurangen Planet, där pappan gjorde allt han kunde för att övertyga oss om hur mycket han älskade sin norska flickvän (frugan till trots) och lärde oss att det inte spelade någon roll hur mycket Raki man drack så länge man åt någonting till. Till slut blev vi så indragna i pappans affärer (och dotterns missnöje)  att vi slutade gå dit och i stället gick omvägar för att undvika hela familjen.

Vi blev erbjudna mc-lektioner (eller om det var dans?) mot engelskalektioner, fick lära oss att en av de hotellanställda kallades Mr. Anakonda och gärna erbjöd fotmassage, hur turkiska bad gick till, hur ruinerna och hamnen såg ut nattetid och att det inte går att bota höjdrädsla genom att flyga sån där parasailing eller vad det nu heter (om jag talar för mig själv alltså).

Det där var verkligen en sån där ”en gång i livet-resa”. Det skulle aldrig bli det samma igen. Troligtvis för att vi växt till oss något sedan dess. Idag tackar vi vår lyckliga stjärna över att vi alls kom oss hem igen.

Mina drömmar ja… Just nu känns det lite som att jag behöver ha ordning på ”här och nu” först och främst. Men är det alltid målet som är det viktiga med drömmen, kan det inte lika gärna vara vägen dit?

Men visst drömmer jag om lycka och framgång. Gör vi inte alla det, om än i olika form kanske? Det som är så befriande med drömmar tycker jag är att det inte alltid behöver ligga så mycket realism bakom dem, även om det givetvis kan göra det också. Men kanske är det det som skiljer mina drömmar från mina ambitioner? Jag skulle nog vilja säga att jag drömmer om att t.ex. vinna en massa pengar så jag skulle kunna vara skuldfri resten av livet, vilken grej! Men jag vet inte om jag skulle kunna påstå att det är min ambition att vara det samma inom en rimlig framtid…

Men de bästa av drömmar är nog kanske ändå de jag möter när jag sover. Där är allt omöjligt möjligt. Jag träffar en massa spännande människor och ofta undrar jag hur i hela världen det där gick ihop när jag vaknar. Jag kommer nästan alltid ihåg minna drömmar och vissa kan jag tänka på i flera dagar. Periodvis drömmer jag drömmar som inte är lika humoristiska. Tack och lov tar de paus och lämnar mig i fred i bland.

torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
du ville bara ha en plats, ett hem
nånting vettigt att göra, vad som helst
om det fanns tid för nåt att växa
om det fanns plats för lite värdighet
här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter

vi är vallfår i vargarnas tid …

(L. Winnerbäck)

Varför är det alltid så när, när allt jag önskar är att det bara kunde vara så här?

Solen skiner, fåglarna kvittrar och det drippdroppar från taket. Jag funderar på om jag pälsade på N för mycket kläder när jag ställde ut henne nyss. Jag vet att vi bara har kommit till mitten av januari och att det med all säkerhet kommer både fler minusgrader och mer snö, men just nu känns det som vår och det blir med ens en smula lättare att andas.

Jag ska sätta mig en stund vid solväggen med en kaffe och bara lyssna på tystnaden. Sen ska jag beställa kurslitteraturen.  Det känns bra.

Jag älskar att skriva och har alltid haft lättare för att skriva än att prata. Nu för tiden tänker jag till och med i skriftspråk

Mitt sätt att se på skrivandet har onekligen hjälpt mig i skolan. Visserligen hade det väl inte så stor betydelse innan jag började läsa till lärare. Men väl där underlättade det ju betydligt. Genom hela utbildningen hopades skrivuppgifter och inlämningstentor på hög. Ofta kände jag ”herregud, hur ska jag få ihop alla dessa sidor?” men i slutändan satt jag ändå alltid där med för många och funderade på vad jag skulle kunna ta bort för tt kunna hålla mig inom angivna ramar… Men visst får man också väga sina ord på guldvåg, ibland blir det helt enkelt bättre när man begränsar sig. En utmaning i sig alltså.

Höjdpunkten under de åren där var när vi skulle skriva c-uppsats. Så himla roligt och det gav mig verkligen mersmak. Nån gång… Självklart underlättade det ju att jag och min skrivarkompis funkade bra ihop och hade samma mål och att vi hade roligt under tiden. För det var ju inte lätt alla gånger Men roligt var det!

Däremot kan jag inte skriva fantasitexter. Man skulle ju kunna tro att jag borde kunna spruta ur mig små sagor och berättelser på samma sätt som skriftliga reflektioner. Men icke. Och det är synd, det hade onekligen varit en god tillgång i livet. Kanske vore det något att jobba på?