Welcome to the Jungle

Det är inte alltid så lätt att leva som man lär… Vad som är enkelt är dock att sätta sig på sina höga hästar och mena att ”så skulle jag aaaaaldrig göra”. Ofta uttalar man dessa ord om sammanhang eller situationer som man aldrig upplevt eller ställts inför. Det är inte alltid så lätt, eller särskilt roligt när ens höga tankar och ideologiska teorier krockar med den bistra verkligheten. För det gör de alltid till slut.

Ibland känns det som att jag älskar att hata det där jobbet vars arbetsvecka snittar på 70 timmar.  Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det där företaget hade tillhört någon annan så att ord som semester, obekväm arbetstid, övertidsersättning och 4o-timmars arbetsvecka vore lika vanliga som fredagsfika. Och hur skönt hade det inte varit om man kunde ge blanka F i hur det går med planeringen för att man är sjuk, till skillnad från nu då allt hopas på hög och där det inte är någon mening med att alls vara sjuk för att det är 20 dagars karenstid.

Jag blir så trött ibland på att förvandlas till en bitter gnällkärring. Men kanske är det bra? Kanske är det just mina vackra drömmar, som jag försöker skapa en verklighet av, som gör att jag blir en surkärring. Jag försöker intala mig själv att det hade varit långt värre om jag inte hade blivit det. Tänk om jag hade accepterat, om jag hade tyckt att det var helt okej, om jag ville ha det så hela livet och inte brydde mig mer *ryser*

Men det var ju detta med verkligheten också. Det är lätt att måla in sig i ett hörn, svära och vara förbannad och bara se det negativa. Att känna som om man hamnat i fällan. Men det är ju faktiskt inte bara så. Det är ändå p.g.a. dessa ( i detta sammanhang, något bisarra känns det som) ”fria” tiderna som möjliggjort att jag kunnat plugga på annan ort under mina år, bo borta veckovis under praktiken och kunnat göra det jag verkligen velat. Det är dessa tider som gör att vi kan ha våra barn på den förskola vi vill ha och som senare kommer att möjliggöra mina arbetstider.

Man får göra så gott det går, ge och ta och inse att allt inte behöver vara för evigt. Ibland får man nog ställa in sina höga hästar i stallet för ett tag och sätta sig på de något mindre ponnyerna. Däremot ska man se till att plocka fram de där högre djuren så fort det bara går, och livet tillåter (kräver?) det,  för annars är nog risken betydligt större att man sitter fast i den där fällan för evigt.

Jag har fått pris! Jag visste väl att jag var i alla fall lite bäst Jag tackar J ödmjukast för detta, som helt ärligt gjorde min dag

Och så här ser det ut:

Och om jag nu har förstått detta rätt så går det till på följande vis:

Cherry on top award:

1. Tacka den person du fick den av
2. Kopiera utmärkelsen till din blogg
3. Dela tre saker som du gillar, med dina läsare
4. Skicka utmärkelsen till fem bloggar som du tycker förtjänar denna utmärkelse

Beautiful blogger award:

• Skriv 7 saker om dig själv och skicka även denna till några av dina favoritbloggare

Okej, då kör vi!

Tre saker jag gillar:

• Nagellack
• Hårfärg
• Tatueringar

7 saker om mig själv:

1. Jag tror på ett livslångt lärande (hoho, det är synd att mina gamla lärare på högskolan inte läser detta
2. Jag får kramp när jag inte har ordning och reda, speciellt på papper och sånt
3. Jag ställer höga krav på mig själv. Ibland för höga.
4. Jag gillar inte  sällskapsspel
5. Jag tycker att det läskigaste som finns är avloppsbrunnar och rör
6. Jag tycker att tandkrämsspott är det näst läskigaste som finns
7. Min stora skräck är att jag ska sluta tänka utanför min egna hjärna *ryser*

Ja, så var det med det. Och då till de bloggar som får dessa två awards:

• The dollhouse (ja, nu var det ju därifrån jag fick detta, men denna blogg är en stor favorit. Klokt och tänkvärt finns det gott om där)
• Cloo – för inspiration och underbara kläder
• Mari – kort och gott; bara skön att läsa
• Stand by me as life unfolds – underhållande och lättsamt
• Julia – ja inte kan kusinen få vara utan när hon har en så fin blogg (och nu tänker ni alla, om hon inte slutar tjata om den där förbannade sagan ska jag aldrig mer läsa den här bloggen!)

Japp, så var det med det. Nu ska jag fira med julmust och Efterlyst. Och keep on blogging så jag har nåt att göra mellan varven gott folk!

Ja jag vet. Ni är så nyfikna på vad jag tyckte om Eclipse, eller hur?

Så vad tyckte jag då? Givetvis tyckte jag att den var bra. Vad annars? M jobbade kväll på mässan i söndags och goa J var här på dagen och lämnade den. M missade första halvtimmen men såg faktiskt resten med mig. Jag tror inte att han var så imponerad och muttrade nåt om att ”är han verkligen så snygg?” Jag kände mig som en tonåring igen när jag himlade med ögonen och suckade om att ”aaaaa men… Det är ju hela grejen förstår du väl, allting!” För är det inte så det är? Hur nöjd jag än är med mitt villaliv som tvåbarnsmorsa, närmre de 30, vars dagar för tillfället kretsar kring morotspuré och tvättmaskinen, så är det inte dumt att om så bara för en stund få vara en del av en fiktiv värld. En värld där ingenting är omöjlig. ”Om jag kunde drömma” som sagt… (Sen är det ju klart att det är ju väldigt vackra landskap att titta på, eller vad säger du J? Men det är ju liksom bara en bonus *s*)

Men ja, åter till filmen.  Med god marginal fick den godkänt. Men visst störde jag mig lite på slutet. Men å andra sidan, om de delar sista boken i två filmer är det väl inte å konstigt att det blev på det viset. En sak i taget s.a.s. Det känns också bra att jag inte blev så totalt deprimerad den här gången, haha. Det var inte fullt lika dystert som sist

Och stackars M sliter med mitt nya intresse, men han hade i alla fall (helt på eget bevåg) laddat batteriet i den bärbara dvd´n här om kvällen så jag kunde lägga mig i sängen och kolla extramaterialet. Det är äkta kärlek det!

Igår em var var A och lekte en stund hos W. På väg hem tittade hon upp mot himlen och snön som föll i mörkret. Hon vände sig mot mig och tittade på mig så där fundersamt, men glatt, och sa Mamma, jag tror att det är alla i himlen, alla änglarna och A, som kastar snöboll och har roligt när det snöar så här. Då blir det så här stökigt här nere när snön ramlar ner. Mitt älskade, kloka och underbara lilla hjärta… Det var så fint och självklart på något vis så jag kunde inte hejda de små tårarna i ögonvrån.

Jag tror inte att det är lätt alla gånger att vara barn, men det finns en sorts självklarhet i deras tänkande som jag önskar att vi kunde få behålla när vi blir vuxna. Gränsen mellan fantasi och verklighet blir flytande och allt är möjligt. Tänk om vi inte alltid hindrades av vårt rationella tänkande, utan om vi lite oftare kunde se livet (och kanske döden med för den delen) ur ett barnperspektiv. Vore det inte underbart?

Och se så fint de har gjort åt oss, jag tror visst att det gick livat till där uppe i natt

I dag ska mamma K (och pappan också…) lämna huset för en kväll. Jojo, det är sant! Och trevligt ska det bli till på köpet. Det blir Sabaton på Lisebergshallen. Att det flyttades från Trädgårn till just Lisebergshallen känns ju lite B, men men. Jag ska väl inte klaga, det ska bli trevligt att göra något annat för en kväll. Barnens farmor är snäll och kommer hit för att vara med dem i kväll och det blir så bra så Det blir nog inga vilda svängar på de lurviga eftersom det råkar vara en dag i morgon med och där A startar dagen 05.30 oavsett sina föräldrars önskan

Jag har fått mail om att jag är utvald som testpilot här: http://smartsontestpilot.se/arla-smaksatt-vispgradde/ Låter ju trevligt. Problemet är bara att jag inte fattar att det funkar samt att jag för längesen har glömt bort mina inloggningsuppgifter. Har bett om att få dem igen men det går vansinnigt trögt. Fortsättning följer…

Stopp lite här nu va. Hold your horses (som Ulla Skoog i Yrrol skulle sagt). Nu måste vi reda ut ett och annat. HUR GICK DET TILL?! Hur kommer det sig att dessa filmer har tagit över mitt liv helt plötsligt, varför förföljer de mig så?! Det är mycket underligt. Jag som var så skeptisk eftersom ALLA bara tjatade om hur braaaaaaa de var. Jag som inte ens gillar fantasy. Jag om för bövelen snart är 30 (ve och fasa bara det…). Jag blev visserligen en smula besatt av Sagan om Ringen också men det var ju då. 20 år (eller vad jag nu var), vem skulle skulle tacka nej till Aragorn då liksom?

Men nej då. Här sitter jag, gammal tant (snusktant var det visst, haha) som jag snart är, och fattar ingenting.

Jag laddar för 3:an på DVD. Kanske kan man lämna både barn och sambo till svärmor den dagen å jag kan sitta här och böla för mig själv

Men HALLÅ?! Efter mycket om och men fick jag äntligen tummen ur och såg Twilight och New Moon. Och jag måste motvilligt erkänna att alla hade rätt… Och nu har jag suttit här i nära två timmar och bara velat storböla för att del två var så sjukt sorglig från första till sista stund och så bara slutar det så där?! Det är väl ändå inte helt okej?

Jag är fan helt deprimerad nu.

Ja, så här i vinter(!)tider kan man verkligen behöva nåt att se fram emot… 15:e Juni t.ex =) Fånigt är att de kommer till Norge, Danmark och Finland med dissar oss. Nåja. Så våldsamt jobbigt är det ju inte att förflytta sig heller. Riktigt trevligt skulle man till och med kunna säga

(Tack syster för bild!)

Nej. Jag kom på att detta med att sitta och sura inte var min grej (det kan ha berott på att jag tog en kanna kaffe och ryckte upp mig, samt att N är som vanligt igen). Jag tror seriöst att jag blivit helt lam i huvudet av att sluta skolan. Detta passar sig inte.

Alltså. Problem är till för att lösas och nu måste jag bara få med M på det här också. Och i det här fallet är tiden ett problem. Och vad gör man då? Jo man måste effektivisera arbetet. Och då får han ärligt talat köpa mina idéer eller se sig om efter en ny sambo som lider av konstant lamhet, inte bara tillfällig

22.05

Detta kommer att bli en lååååång natt. N snorar vidare. De senaste 2 timmarna har jag fått stoppa i den sabla nappen säkert 308 gånger. För utan den vill hon ju givetvis inte vara.  A har förflyttat sig från sin säng till vår. Som sagt lååååångt och trångt. Jag kommer att vara en zombie imorgon.

Hur kan jag vara så vansinnigt trött när jag får sova hur bra som helst? Med undantag för lite nappletande sover vi ju alla bra så vad är grejen?! Idag när A kom in och väkte mig 8 trodde jag banne mig att jag hade fallit i koma. Och så är det mer eller mindre varje dag. Dessutom går jag ju och lägger mig i tid så inte kan det ju vara det heller.

Jaa… jag vet inte.

Nytt tema på bloggen här ja. Det hade ju varit roligt att göra en egen design men orka..?

Ja, som ni ser har jag lagt till tre länkar till bloggar jag brukar läsa Tipsa GÄRNA om fler läsvärda om ni har några på lager…

Följ min blogg med bloglovin

Det finns vissa saker här i livet som fascinerar mig. T.ex. det här med att en del människor är så övertygade om att deras synsätt är det enda rätta. Har jag valt fel yrke? Borde jag ha läst till psykolog eller beteendevetare i stället?

Jag har full förståelse för att man brinner för olika frågor i livet men att man är så våldsamt övertygad om sin sak att man ger blanka f-n i aktuell forskning (vilket i säg inte behöver innebära en sanning visserligen)  eller så insnöad i sin egen lilla låda att man inte ens klarar av att (och vill) ta en annan människas perspektiv är för mig en gåta. Jag vet inte om jag tycker att det är skrattretande eller skrämmande ärligt talat.

Jag pratar inte om någon särskild person eller om något särskilt ämne just nu utan tänker bara bara på själva fenomenet i största allmänhet. På sätt och vis kanske det är skönt att vara en sån person. Då har man ju sitt på det torra liksom.

Men, hur orkar man? Jag önskar att mina barn kan växa upp till personer med både god självkänsla och ett gott självförtroende. Men jag gör dem ju ingen tjänst i livet genom att inte lära dem att att vad som rätt för A i livet kanske inte är rätt för B. Det hade varit en sorg att se dem bli dömande personer som inte har förmågan att sätta sig in andra människors känslor och tankar (pedagogen talar…). Det handlar inte om att alltid behöva tycka lika om allt utan om förmågan att kunna respektera andra människor åsikter och beslut.

För att ta ett konkret exempel på vad jag menar kan jag nämna ett ämne som periodvis diskuteras vilt på ett visst familjeforum. Nämligen hur man väljer att ge sin bebis mat. Om jag nu t.ex. hade blivit så våldsamt provocerad av att Lena väljer att ge sin bebis mat i en nappflaska (trots att både Lena och bebisen är mycket nöjda med det), vem är det då som behöver hjälp med sina ”psykiska problem”?

Ett annat spännande ämne som ligger mig varmt om hjärtat är den Svenska förskolan. Jag tycker att det finns en hel del som borde åtgärdas lite varstans men varför då inte jobba på det? Att ta tillvara på det som är bra och försöka förändra det som är mindre bra? Nej, då ska man avveckla hela förskolan för den är direkt skadlig för barn. Man ska ögona böj säga upp sig från jobbet (alla har råd att leva på mannens (givetvis) lön och om man är ensamstående får man ringa soc) och ta barnen därifrån. Allt var nämligen bättre förr då alla mammor stod hemma (fastkedjade?) vid spisen, bakandes äpplepaj med förkläde på och mjöl på kinderna, medan barnen lyckliga sprang runt i varandras trädgårdar och hoppade i lövhögarna. Det fanns inga problem förr tydligen.

Och nu kanske ni tycker att det är jag som är snäv, som lite sarkastiskt häver ur mig detta? Och ja, så kanske det är. Men skillnaden ligger i att jag inte kallar Margareta för dum i huvudet och att hon är en barnmisshandlare för att hon väljer att ha barnen hemma i stället. För jag anser nämligen att det är Margaretas egna val att välja hur hon vill ha det. Det ska jag ge blanka f-n i (så länge hon inte misshandlar sina barn på riktigt eftersom jag har anmälningsplikt ). Jag kan nämligen tänka att ”bara för att jag inte vill vara hemma hela livet och baka äpplepaj så kanske hon vill det” och så behöver det inte vara mer med det.

Sen kanske jag väl tycka att det känns naivt att försöka stanna en  hel samhällsutveckling med argumentet ”det var bättre förr” och tro att bara för att jag inte jobbar kommer alla så småningom att sluta och livet återgår till 50-talet. Även i debatten kring barnmatning hojtas det friskt om ”ja men hur gjorde de förr då?! Då fanns ju ingen ersättning så då dog barnen”. Ja, men suck… Längre än så sträcker sig varken argument, fakta eller historiekunskaper.

Nåja. Det var dagens uppsats.