Welcome to the Jungle

Jaha mina vänner… Eftersom utrymmet här på bloggen visade sig vara ganska så begränsat så har jag bestämt mig för att flytta. Och det känns sorgligt faktiskt. Jag har bara hållit till här i ett år men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att det ändå varit ett händelserikt år. På sitt sätt. Men kanske passar det bra ändå. N har fyllt ett år, jag ska börja på ett nytt jobb, gula villan är inte längre gul och jag brukar hävda att jag alltid är öppen för förändringar och förbättringar!

Så tack alla ni som hängt här under året som gått och jag hopps verkligen att ni följer med mig till och genom en ny fas (som vi brukar säga i småbarnsträsket ).

Love and peace!

… ja just det ja. HÄR ses vi!  Glöm inte att lägga till i favoriter nu

Det har gått några dagar men på något vis ligger ändå det tragiska som ett tungt lock. Vi som betraktar hela galenskapen utifrån kan nog inte riktigt förstå hur det känns. Vi kan bara ana och sörja med dem. Och Norges sätt att hantera krisen väcker uppmärksamhet. Att bekämpa våldet med ännu mer demokrati, mer öppenhet, mer humanitet, men aldrig naivitet är stadsministerns ord (fantastiskt tal f.ö.). Det ligger något i det…

Vi har väl alla sett bilderna av det gigantiska blomsterhav utanför Oslos domkyrka. Idag fick jag se bilder som min syster tagit. Och på något vis så blir det än mer verkligt just i det ögonblicket. Men samtidigt, mitt i allt det tragiska, är det helt fantastiskt att se.  För i det där oändliga havet, där människor också går för att söka tröst, så signalerar det också just precis det där citatet som blivit så känt och som tåls att upprepas många, många gånger om: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”

Jag har fått låna två bilder av min syster (tack!) och jag tror inte att vi behöver så många fler ord idag. Det räcker med att se och känna.

Så otroligt tragiskt och menlöst. Samtidigt en ack så viktig påminnelse för somliga om att terroristen ibland är den blonda grannen och inte den vi först anklagar…

Update: Nej, jag menar givetvis inte att det nödvändigtvis är just den misstänkte som gjort det (eftersom han inte är dömd) utan att vi kanske inte alltid ska vara så snabba med att dra somliga över en kam och att vi kanske bör se över våra egna snabba slutsatser nån gång ibland…

Sorry, det går rätt så trögt med bloggen just nu. Ni får väl se det som att det är semsterstängt just nu.

Jag har två veckor kvar tills jag börjar jobba och M har semester just nu. Vi försöker därför hinna i kapp med diverse sysslor (reashopping, fasadmålning, släktbesök osv) samtidigt som Oslo drabbas av tragiska omständigheter. Jag är självisk i detta och är tacksam för att ingen av mina familjemedlemmar drabbats direkt.

Jag återkommer så småningom när jag orkar starta datorn igen.

Helgen som gick bestod av fönsterbyte och trevligt sällskap hos goda vännerna fam. EDEI. Våra barn var hos farmor och farfar och hade det lika bra som vi.

”Hmm… Om vi gör så här…”

M fixar

Hoppsan. Blev det inte som det var tänkt från början? Blev det en pressening i stället för fönster?!

Egenodlad potatis förvandlades till…

… en fantastisk potatissallad!

Vad vore en kväll med denna familj utan krocket?! Men roligt hade vi så klart precis som vanligt.

Finaste E

Godaste lilla I

För nästan, nästan ett år sedan stannade världen för en stund. Inte för den där yttersta udden av lycka som drabbade oss två veckor senare utan för det ofattbara. Ett år har snart gått och jag tror att alla som har egna barn knappt vågar nosa på den yttersta gränsen av den känslan.

Sedan ett par dagar tillbaka finns mina tankar hos några som sitter i ett gränsland och bara kan vänta. Vänta på att en liten, liten som min lilla N, ska orka hela vägen igenom.

Vi har en hög med sånna där djur från ICA. Ni vet sånna som man kunde köpa för att stödja Word Childhood Foundation. Vi har hammarhajen, sköldpaddan, krokodilen, kängurun och lejonet. Med tillhörande barn. Och idag kom A på att hon skulle leka föräldragrupp med dessa:

A: Åh, jag vet, jag ska leka sånna där träffar med mammor och barn med dom här!

Jag: Jaha, var är papporna då?

A: På jobbet så klart!

Jag: Hmm. Jaha, vad ska dom göra nu då när dom ska träffas?

A: Mmm… Vet inte. *tänker nån minut*  Jo, äta! Det gör man alltid i sånna här grupper. Så nu går vi och sätter oss vid bordet. Mamma, du får fixa kaffe.

Just det, bebisen har hunnit bli 11 månader också. Och hon känns inte som någon bebis längre. Det är lite märkligt. För helt plötsligt (känns det som) har hon blivit en liten person som grejar, gör hyss, tjoar och ropar på oss när det är nåt hon vill på ett nytt sätt än tidigare och ja… Bebisen börjar bli ett barn tror jag bestämt

Ja, det här benet alltså. Men små ord skulle jag kunna säga att det börjar bli ruskigt tröttsamt att ha ont där mer eller mindre hela dygnet. Oftast tar det en paus runt eftermiddagen för att komma igen med full fart lagom till sovtajm. Oerhört störande.

Så var jag hos grannen en dag och jag suckade som jag brukar, detta var dessutom sent på kvällen så benet tyckte väl att jag skulle gå och lägga mig i stället. Hon frågar om jag har ont i benet och jag svarar nåt i stil med att ja, det känns så himla konstigt, varpå hon beskriver exakt hur det känns i mitt ben Svar på frågan hade hon också: ischias. Och när jag nu hade nåt annat att googla på än bara ”ont i benet” så gick det ju upp ett ljus…

Och tillsammans med några tips om hur man kunde fixa ordning på nerven, hittade jag ännu fler stretchövningar på nätet. Så mycket som jag höll på med det igår har jag nog inte gjort sen jag gick på Friskis & Svettis för en så där 10 år sedan. Bäst av allt var när M skulle visa att han minsann kunde cykla (så där i luften ni vet) snabbare är vad jag kunde, så självklart liksom, han måste alltid vara bäst på allt, och sträckte nån muskel. Hahaha. Så kunde jag lugnt cykla vidare medan han låg där och ojade sig

Och ja. I natt sov jag hela natten utan värktabletter. Det gillar vi. Givetvis gjorde det ont som F när jag gick upp men det är okej, bara det håller sig borta på natten.

Jag har två vänner som står mig riktigt nära. På fem år har vi producerat sammanlagt sex barn tillsammans (ja, alltså, på var sina håll då ). En 06:a, en 07:a, en 08:a, en 10:a och två 11:or. Det senaste tillskottet är purfärskt och anlände under natten

Men det lustiga i kråksången är att alla är flickor M hade nog rätt i att det beror på något radioaktivt

Verkar som att sommaren hälsar på. Är ju trevligare än 13+ och regn i alla fall. Och kanske mår mina stackars odlingar lite bättre av solen.

A gör sin sista 15-timmarsvecka nu och jag har inga större planer för hur jag ska fördriva tiden. Har ett berg av handdukar, strumpor och allt sånt där som ska sorteras men det är ju såååååå tråkigt.

Jag och granne J gjorde det vi är bäst på att göra igår kväll. Ägna oss åt reor alltså. Här är min del, från Me&I:

Under förmiddagen satt jag här och mös över hur lätt det var att vara förälder i vissa stunder (N satt i soffan i en timme och vände och vred på en påsförslutare…). Men, jag är ju inte dum. Jag vet ju att de där stunderna (ja, både när barnet roar sig i en timme och när jag tycker att det är lätt) är rätt så få just nu. För just nu är det mest svårt.

Idag uppstod också en situation där ”mitt andra ben” lärde sig hur det inte vill handla i vissa situationer. Och ett fel ursäktar inte ett annat men i min värld är det stor skillnad på skuld och skam. Speciellt vad gäller barn. Men ”benet” fick också se ett annat agerande i samma situation som kändes som ett mycket gott exempel och som kommer att läggas i minnesbanken för framtida behov. Både ”det andra benet” och mammabenet uppskattade det betydlig mer. Och troligtvis barnet med…

Idag är det inte mycket som står på agendan. Dock ska jag ordna de där gurkorna idag har jag tänkt! Får återkomma om det…

Blev också uppringd av en blivande kollega och har bokat in ett besök den 7/7. Det höll på att köra ihop sig eftersom det eviga dilemmat under dessa möten som pågått under våren har varit det samma: vart gör jag av mina barn? Just detta datum befinner sig M dessutom på mc-träff. Men hon kom ju på idén att jag kunde ta dem med och eftersom jag egentligen bara ska dit och hälsa på dem på avdelningen var det ju himla skönt att det löste sig på det viset Ska bli skoj att komma dit och och få en lite bättre inblick i hur de har det (sist var ju på den där allra första intervjun då vi alla sökande satt där och bet på naglarna och klurade ut hur vi bäst skulle sälja in oss…). Som en bonus verkade hon vara en mycket trevlig och positiv person så det känns bra!

Idag har vi haft besök av delar ur vår föräldragrupp. Lika trevlig om vanligt! N hoppade över förmiddagsvilan och sov i tre timmar efter (och delvis under…) besöket. Det var tydligen mycket slitsamt att öva social kompetens idag

Efter tre timmar var barnet som vanligt redo för nya hyss och har ägnat en stund här åt att äta jord ur blomkrukan. Jag hade nästan trott (hoppats i alla fall) att hon skulle hoppa över det där med blomkrukorna eftersom låtit dem vara hittills, men så roligt skulle vi inte ha tydligen…

Utvilad och laddad för nya hyss…

Det är dåligt med inspiration just nu känner jag. Det händer inte särskilt mycket.

Igår tog vi en sväng till torget och skulle lämna böcker på biblioteket (barnavdelningen var stängd för sanering, man börjar ju undra vad som hänt där alltså… ). Utanför Hemköp hade två väktare (?) brottat ner och satt handklovar på en snubbe. Detta var ju verkligen action tyckte A så vi köpte ett rör Smarties, satte oss på en parkbänk och inväntade polisen som kom körandes (hela två bilar) med blåljus och allt. A tyckte visserligen att det var dåligt att ”tjuven” inte hade randiga kläder på sig. Ack, ack, vad gör alla dessa barnprogram med våra barn  När skådespelet var över åkte vi hem och hade en tråkig dag. M mellanlandade hemma vid 16-tiden och tog med oss till stan en sväng. OMG. Det är totalt omöjligt att ens försöka ta sig in i en butik med kombinationen barnvagn och femåring just nu… Gav rätt snabbt upp det kan jag säga…

Idag är A tillbaka på förskolan efter en veckas ledigt och hon är rätt nöjd över det. Hon fattar inte alls vitsen med att hon ska ha sex veckors semester snart. Kan det blir tråkigare liksom..?

Jag och N tog en sväng till Maxi i förmiddags för att shoppa lite inför morgondagens föräldraträff här hemma. Som av en händelse blev det ett besök på Lindex med. Och redan när jag utanför butiken välkomnas av en man som står under ett ballongprytt tält och säljer mascara och strumpbyxor börjar jag ana ugglor i mossen (för givetvis är ju även jag en del av spelet) och väl där inne ser jag inte en anställd kvinna så långt ögat når. Det visar sig att hela personalstyrkan (tillfälligt?) blivit utbytt mot 15 killar från it-avdelningen. Och ja, jag tyckte faktiskt att det var ett trevligt litet inslag i vardagen på Lindex Okej, nu finns det ju visserligen inga herrkläder där men de borde väl i alla fall vara minst lika lämpade att sälja barnkläder som en kvinna?! Eller varför inte smink. Eller är det genetiskt att vi vet vilken mascara som är bäst? Tror inte det va… Dock såg de väl inte helt bekväma ut där de stod och larmade trosor och BH:ar och de muttrade lite för sig själva om att det var galenskap att det krävdes tre av dem för att klura ut hur de skulle dra av 20% på ett köp. Men men, jag tyckte ändå att det var lite upplyftande. Så nu ser vi fram emot en jämn könsfördelning på vårt lokala Lindex i framtiden Jag kanske borde skriva en insändare om detta i vår lokaltidning?

Och mer då? Jag borde röja upp och hitta huset. Som sagt blir det besök imorgon. Och nej, de är inte särskilt knussliga av sig men det vore ju trevligt om i alla fall deras barn slapp vada fram genom tvätten eller varför inte fastna i nån chokladbit A gömt undan…

Jag ska lägga in gurka också. Fattar inte varför jag inte bara sätter fart, det är ju hur gott som helst!