Ytterkläder:

• Skaljacka
• Fleecejacka
• Skalbyxor – (tveksamt om de som finns passar, köp nya från Lindex)
• Tunn mössa
• Tunna vantar
• Gympaskor
• Fodrad regnjacka – (förra årets passar troligtvis)
• Fodrade regnbyxor – (tveksamt om de som finns passar, köp nya från Lindex)
• Gummistövlar
• Fodrade regnvantar – (tveksamt om de som finns passar, köp nya?)
• Vintervantar – (tveksamt om de som finns passar, köp nya?)
• Vintermössa (tror jag…)
• Overall – Vi håller tummarna för att den passar i år också…
• Vinterkängor – Köp. Viking.
• Fuskpolo – Köp. H&M.

Extrakläder:

• 2 par byxor – finns troligtvis
• 2 par tröjor – finns troligtvis
• 2 par trosor – finns troligtvis
• 3 par strumpor – finns troligtvis

N:

Ytterkläder:

• Fleecejacka
• Skaloverall
• Tunn mössa
• Tunna vantar
• Gympaskor
• Fodrad regnjacka – är beställt
• Fodrade regnbyxor – är beställt
• Gummistövlar – har strl. 20 och stl.22, passar dessa tro?
• Fodrade regnvantar (tror jag… Måste kollas upp)
• Vintervantar – ? Måste kollas.
• Vintermössa
• Fuskpolo
• Overall
• Vinterkängor

Extrakläder:

• 3 par byxor
• 3 par tröjor
• 3 par strumpor

Övrigt:

• Fixa suffletten på Scootern
• Kläder att sova ute i på vintern
• Snuttefilt
• Namnnappar – beställa från MAM

–

Ok, vad har jag glömt?

Så i väntan på detta uppdaterar jag barnens garderober. Men tack vare det eviga rea-letandet är vi (jag…) inte helt oförberedda. Och det är faktiskt oändligt skönt att veta att det finns både overaller, regnkläder och stövlar och slippa köpa allt det på ord. pris när det närmar sig. För oj oj vad det springer i väg till två ungar… N är väl så gott som färdig för året. A behöver vinterkängor. Jag hoppas, hoppas att overallen passar henne i år också. Det hade varit najs… A kan nog behöva vantar också. Neråt i storlekarna finns det mössor och vantar för att klä en hel förskolegrupp tror jag… (framför allt mössor…)

Om jag kanske skulle skriva en lista över detta? Jo, det är nog bäst!

Ja, alltså. Mitt under min målfokuserade shoppingdag tillsammans med J och B, i ett smockfullt GBG till bredden fyllt av Partille Cup-spelare (ja, gud, de där idrottarna avlöser varandra under sommaren här verkar det som!), blev jag uppringd av förskoleadministrationen här ute. Och som av en händelse har tillräckligt många tackat nej till sina platser för att N ska få en! Vad var oddsen för det? Noll typ. Och vem kan fokusera på vad en människa säger i telefon när man är mitt i stan så jag missade väl ungefär 3/4 av det hon sa (inkl. namnet på avdelningen som jag ändå frågade en gång extra om…).

Och vart fick hon en plats då? Jo, på samma förskola som jag ska börja jobba på Inte på samma avdelning dock. Det var väl en himlans tur det. Och nu råkar det ju vara så att denna förskola var vårt andrahandsalternativ eftersom vi inte visste att jag skulle söka jobb där när vi sökte plats för N. Men egentligen så är det ju hur bra som helst.

Så från den 30/8 har hon alltså en plats där. Nu har det ju visat sig att utbyggnaden inte är klar ännu (thank you god att jag ska vara i den gamla delen) vilken hon ska gå i och dessa barn kommer alltså att fram till v.38 befinna sig på en annan förskola. Denna förskola är inte helt smidig att ta sig till. För N´s del skulle det innebära att hon skulle gå tre veckor där först och sedan byta till det ”riktiga” stället. Optimalt hade varit om vi hade fått skjuta fram inskolningen till v.38 och kommit direkt till rätt ställe.

Nåja. I morgon ska jag ju dit för att träffa mina blivande kollegor och jag hoppas kunna få tag i någon som ska ha N också. Detta innebär också att vi måste styra upp hur vi ska ha det med allt (f-ledigt, inskolning osv) ikväll.

Men guuuuuuuud vad gött. Vi har fått en plats! Jag tror jag måste fira detta. Kanske med en ny filt?

Det känns som att man måste ha lite ångest över allt detta. Är det inte så?

Vidare har jag försökt förstå mig på Skolverkets nysläppta regler kring legitimationen men det gjorde mig fortfarande inte klokare. Just idag känner jag att allt inom förskoleämnet står mig upp i halsen. Enda positiva grejen är att det inte var något som helst krångel att ändra A´s plats till hösten, så fr.o.m. 15/8 går hon efter vårt behov.

Dessvärre ligger artikeln inte publicerad så där lätt och smidigt men om ni är vansinnigt nyfikna (och det är ni va? ) kan ni läsa här och bläddra fram till sidan 4 *fniss* Vad som beskrivs är att te.x. antalet barn i förskoleålder (1-5 år) ökat med 50% de senaste 10 åren. Se där ja. Vi kan också se att det är ungefär lika vanligt att vara 28 år som 74 82:orna ligger verkligen i underläge skulle man kunna säga

Nu råkar det vara så att vi dels har f-penning kvar och dels så har vi M´s föräldrar inom ett par mils avstånd som är värda sin vikt i guld och som har erbjudit sig att ställa upp om det blir kris. Och det kommer det att bli. Men hur hade det varit om det inte hade varit så? Om vi hade varit tvungna att ta ut 7 dagar i veckan och inte haft några välvilliga släktingar som dessutom råkar vara pensionärer? Hade vi varit tvungna att singla slant om vem som skulle säga upp sig från jobbet? Skulle det bli jag, som precis fått en fast tjänst, eller skulle det bli M som trots allt drar in större kosing och dessutom har snäppet mer flexibel arbetstid? Skulle vi ha behövt fundera på om det vore bättre att sälja huset och flytta från Göteborg, trots att det är här vi båda har våra jobb?

Visst känns det en smula märkligt? Att man först, innan man ens kan reflektera över i fall fler barn är en god idé, måste ta hänsyn till ifall ungen får en förskoleplats?! Det är sorgligt. Tummen långt ner i in the big H för Göteborgs kommun.

Jag vänder mig emot ett behavioristiskt synsätt där orsaken alltid går att finnas hos den enskilda individen, d.v.s. hos mobbaren själv. Ett målande exempel på detta är Jan Guillos bok Ondskan som jag tror att en del av er är bekanta med (om inte annat kanske ni har sett filmen). Och om man i det här fallet bortser från ytterliga samhälleliga faktorer som påverkar händelserna på internatskolan så kvarstår frågan: sker mobbningen (eller kamratuppfostran som den där kallas) enbart på grund av de individuella personernas egenskaper eller står hela skolsystemet och ser på, d.v.s. är en lika bidragande faktor till problemen? Nu är ju inte denna berättelse purfärsk och en hel del har förändrats sedan dess, men grundidéerna finns fortfarande kvar och jag är övertygad om att det finns långt många fler orsaker till att mobbning förekommer än de som går att finna hos enskilda individer med trasig uppväxt.

Så alla föräldrar till utsatta barn; försök orka lite till och försök att sätta er in i de lagar förskolan/skolan/fritids råder under och vilka skyldigheter de har. Det är banne mig inte lätt, men be om hjälp från annat håll i så fall!

Och alla lärare, oavsett vilken inriktning ni har; reflektera en stund över ert uppdrag. Det är inte bara en teoretisk kunskapsbas vi ska ge ungarna och skulle du verkligen kunna leva med att ett barn vill ta sitt liv för att du väljer att blunda?

–

Update: Samtidigt läser jag på skolverket.se att detta gäller de som får ut sitt examensbevis efter 1 juli 2011 (när fick jag mitt? nov 2010?).

Lite klarhet, BITTE!

Etta annat argument är ”Nä, vi säger inte förskola. Det låter så hårt. Dagis låter gulligare!” Okidoki. Mig veterligen står det ingenstans i förskolans läroplan att förskolans främsta uppdrag är att vara gullig. Men visa mig gärna den delen om jag missat den så ska jag med glädje ta mig en ordentlig funderare över begreppet.

Och mer energi än så här tänker jag inte lägga på denna fråga idag! Trevlig helg på er gott folk!

Men sedan hände nåt. N föddes och A gick ner till 15 timmar. Och nu är klädkatastrofen ett faktum. För hur mycket jag än försöker ha koll på allt blir det banne mig omöjligt när man släpar allt fram och tillbaka varje dag (tis-tors). Och varför gör jag det då? Jo, för att barnen är ute när jag lämnar A och det är väldigt mycket smidigare att låta henne ta på sig här hemma i stället för på förskolan då jag måste släpa in klumpen N på ena armen genom dörrar och grindar, knö med 24 andra ungar som ska ut och där A har ”facket” längst in i hörnet.

Så nu längtar vi alla till hösten, av olika anledningar, när det blir lite mer ordning och reda.

Borde jag ha satsat på ett annat yrke? Ett yrke jag inte själv utvärderar med mina föräldraglasögon? Eller kanske tvärt om. Borde jag ha valt en omsorgsform till mina barn där jag själv inte är verksam?